Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Fantastisk seriemånad

Fantastisk seriemånad

Jag läser titt som tätt att det inte finns något att se på streamingtjänsterna. Själv upplever jag att det aldrig har funnits mer att se än nu. En hel del är förstås ren dynga och vissa månader är bättre än andra menbhelt. klart är att jag ligger efter i min backlog över "måsten", i synnerhet på seriesidan. Nu har jag förvisso alla tjänster skall sägas. Nå, alla utom Discovery+ men jag har som sagt aldrig upplevt problemet att det inte finns något att se och då det rör sig om rena prenumerationstjänster per månad så är det ju bara för mig att avsluta aktuell tjänst om det nu skulle börja svänga. Ett icke-problem för egen del och den här månaden mer än på väldigt länge för jösses vilka serier vi har fått.

Det började redan i april med Tokyo Vice, som fortsätter att vara årets bästa so far. Strax därefter ramlade We Own This City ner. Återkomsten till Baltimore, från skaparen av tidernas bästa serie The Wire och den har startat vansinngt starkt. Det är mörkt, välspelat och smart och till och med Jon Bernthal ser ut som en rund miljon. Och som om inte det vore nog så rullar man ut nya säsonger av både Better Call Saul och Bosch. Två TV-serier som bara blir bättre och bättre för vare säsong. Nu är Bosch förvisso en spin-off men det mesta är sig likt, vilket enbart är positivt i detta fallet. Nu i helgen smiskade HBO Max dessutom ut de första avsnitten av The Staircase, filmatiseringen av true crime-serien som tillhör de allra bästa i genren. Nu med en fenomenal Colin Firth i rollen som Michael Peterson, mannen som antingen kallblodigt har mördat sin fru eller har råkat ut för en osannolik serie tillfälligheter. Rekommenderas för både de som har sett originalet eller ej. 

Tokyo Vice, We Own This City och The Staircase ligger på HBO Max. 

Better Call Saul hittas på Netflix.

Bosch Legacy streamas genom Amazon Prime

HQ
起死回生

起死回生

Den som googlar rubriken finner att det betyder kishi kaisei, att föra de döende tillbaka till livet. Och det är precis vad Michael Mann precis håller på att göra med gangstergenren. Tokyo Vice ber inte om ursäkt för att vara både obsolet, stereotyp och dekadent och Michael Mann är heller inte rädd för att ösa friskt ur en, till synes outtömlig källa av sina egna trötta gangsterklyschor men vem bryr sig om sådant trivialt trams när det är så här vansinnigt bra. Och snyggt. Och spännande. Och smygerotiskt.

Neonljus, yakuza, rikligt med cigg, dålig stämning på jobbet och ett tajt 90-talsraffel. Återhållsamt men med härliga vibbar från svunna tiders hårdkokta deckare gled det här sobra newspaper noir-myset in i mitt liv och golvade mig, direkt. Likt en saftig rundspark rätt i solar plexus. Och där satt jag, skakis och lite lätt indolent och jag kände att, ja det här är nog årets bästa serie ändå. So far. Aldrig har kedjerökning till gamla slagdängor från Backstreet Boys känts mer rätt.

De första tre avsnitten av Tokyo Vice finns nu att fiska upp på HBO Max 🚬 

Här blir det ja. Definitivt ja. Skräddaren säger ja!

Här blir det ja. Definitivt ja. Skräddaren säger ja!

I går var det förhandsvisning för Varanteaterns nya serie, Varan-TV Stories och jag hade den stora ynnesten att få vara på plats i Göteborg, på Pustervik för att träffa gänget och se vad de briljanta skåningarna har kokat ihop åt oss efter drygt 20 års frånvaro och jag var inte besviken. Det är klart att man hade sina farhågor. Undrade om det fortfarande skulle flyga. Tjugo år är lång tid och mycket har förstås hänt både på det personliga planet och i samhället men det var som om de aldrig varit borta. De två första halvtimmesavsnitten vi fick se var ingenting annat än lysande. Klockren humor som ligger helt i tiden. Nya och gamla karaktärer i en kontext som återspeglar samtiden, levererat på ett sätt bara Varanteatern kan göra. Jag lyfter än en gång på hatten. 

8:e april är det dags på SVT. Missa inte det! 

Jag lyfter på hatten för en av de allra sista actionhjältarna

Jag lyfter på hatten för en av de allra sista actionhjältarna

Bruce Willis lägger karriären på hyllan efter att ha drabbats av afasi och det är förstås ingenting annat än tragiskt på alla plan. För honom, för familjen och för oss som älskar hans filmer. 67 år hann han bli innan han tvingades bort från scenen och även om han, precis som de flesta åldrande A-listeskådisar de senaste åren har varit nere och nosat på pinsamma nivåer så lämnar han efter sig ett pärlband av fina rullar. En av de allra sista actionhjältarna. 

Här är Bruce Willis fem bästa stunder, enligt undertecknad.

5. Sin City.

En av de vassaste serieadaptionerna någonsin, oavsett genre. Frank Millers noir-rulle var både våldsam, stilren och välspelad och även om det väl egentligen var Mickey Rourke som fick rubrikerna så var Willis kung. Stenhård farbror. Ren granit men ändå med ett bultande hjärta där inne någonstans. 

4. Unbreakable.

Shyamalan lyckades aldrig återupprepa succén med Sjätte Sinnet men kom i alla fall en bit på vägen med Unbreakable. Mycket tack vare Bruce som var lysande här i rollen som den synnerligen bräckliga David Dunn som plötsligt visar sig vara prima efter en våldsam tågkrasch. Kraftfullt, mystiskt och märligt mysigt, trots allt lidande.

3. Det Sjätte Sinnet.

Filmen som skulle komma att prägla Shyamalans hela karriär men även filmen som visade publiken att Bruce Willis inte enbart var vit tank-top och automatvapen. Han kunde vara känslig och snäll mot både barn och spöken. Han var även med och levererade ett av de mest chockerande filmsluten i filmhistorien och ett ständigt samtalsämne, då när det begav sig. 

2. Pulp Fiction.

Om inte förstaplatsen hade varit så solklar så hade Butch knipit den. Bruce har aldrig varit bättre än i Pulp Fiction men det går inte att bortse från det faktum att det inte spelar någon roll. Ställs man mot John McClane så förlorar man. Det är oundvikligt. Även om man själv är John McClane. 

1. Die Hard. 

Yippee ki-yay Motherfucker! 

Har du någon favorit med Bruce? 

Praise the rump! Elden Ring jag tror att jag älskar dig

Praise the rump! Elden Ring jag tror att jag älskar dig

Ja, som vanligt är man tvärsist på den berömda bollen men nu har även jag fått ändan ur vagnen och lirat Elden Ring, eller Elden Ronk som min bättre hälft kallar det. Hon avskyr allt vad spel heter men har en fäbless för att byta ut ord i titlar till något vulgärt, gärna kroppsvätskerelaterat. Oerhört moget. Fördelen med att alltid vara hopplöst sist är dock att man kan i alla fall subtilt kan referera till saker in-game utan att riva upp himmel och jord och med dryga trettio timmar under bältet så ligger jag ju förmodligen långt efter i ett spel som redan sålt i miljoner exemplar men så är det ju när man tvingas prioritera tråkiga saker som jobb och vardagsbestyr. Dessutom måste jag alltid preppa innan jag tar mig an ett massivt, tidskrävande uppdrag signerat FromSoft. Det är liksom inte bara att parkera arslet i soffan och börja. One does not simply walk into Elden Ring. Har man väntat i flera år på ett nytt lir så vill man vill ju inte dra på sig karpaltunnelsyndrom direkt och sitta där med domningar, stelhet och smärta i fingrar redan efter första bossen. Muskulaturen behöver först mjukas upp med hjälp av träning. Utvilad måste jag också vara så åtta timmars sömn och ett par rejäla omgångar energidryck är ett krav. Två glas rött per dag, på sin höjd. 

Inte för att det spelade någon roll för likt regalskeppet Vasa så förliste jag redan under jungfrufärden. Det hjälpte inte att hon var havets mäktigaste med sina 64 kanoner, lika lite som min warrior build med dual wield hjälpte mig när jag plötsligt stod öga mot öga med en gyllene riddare på häst. Alla mina förberedelser var förgäves. Egot och självförtroendet slogs i spillror och där satt jag och förbannade Elden Ronk redan efter mina första stapplande steg i landet mittemellan. Jag kunde ju inte veta det då men det var förstås inte meningen att jag skulle ge mig efter den där ryttaren som nybakat krigaryngel. Det var ett klassiskt trollande, i sedvanlig From-stil och det borde jag förstås förstått men eftersom det kortet redan spelats ut i spelets absoluta inledning så trodde jag i min enfald att jag var förbi det stadiet och att det nu var fritt fram att utforska.

Efter att ha bitit i det sura äpplet alltför många gånger började jag i stället vidga mina vyer, bege mig till platser där annat fanskap lurade. Enklare byten. Fortfarande utmanande förstås men ändå hanterbar pöbel som kunde dräpas. Runorna kom och försvann lika snabbt som en löning men jag blev starkare, snabbare och mer gudalik. Självförtroendet växte och jag tänkte att nu är jag där jag hör hemma. Nu står jag äntligen här uppe på toppen och ser ner på packet. Olympen är min hemvist. Här är jag allsmäktig. Blixtar och dunder magiska vidunder. Bara för att i nästa stund råka hamna någonstans där svårighetsgraden plötsligt slog i taket. Tillbaka till verkligheten. Ett steg framåt, två steg bakåt. Som i räkmännens domän. Dessa förbannade projektilspammande skaldjur med sin snabbhet, sitt irrationella rörelsemönster och sin diaboliska list men som i alla From-spel så fanns det en utväg. Ett sätt att kunna leva efter devisen, bättre fly än illa fäkta. I den öppna världen är det dessutom enklare än någonsin att lämna ett område för att sedan komma tillbaka starkare än någonsin och det är någonting jag verkligen uppskattar med Elden Ring, valfriheten. Att alltid ha ett val när det bränner till. Att aldrig behöva fastna någonstans, förutom när mitt obefintliga lokalsinne drar iväg mig på äventyr jag inte planerat för. Visst tar den öppna världen lite grann udden av utmaningen för det är i särklass det enklaste spelet från Miyazaki men i gengäld har jag fått en enorm spelvärld att utforska, nästan helt utan begränsningar och inga måsten. Bara möjligheter. Ibland är den dessutom så makaber och vacker att jag bara har ridit runt på min trofasta getabock och insupit atmosfären.

"PS3-grafik" läser jag. PS3-grafik my ass säger jag. Det finns platser i Elden Ring som är så intagande och salivframkallande att jag överväger att spela i haklapp och kontrasten mellan till synes oändliga vyer över dimhöljda bergsmassiv och en plötslig död medelst lans i ryggslutet när man står och beundrar sagda vista är ingenting annat än mästerlig. Det är lidande och lidelse i perfekt symbios och efter trettio timmar på kontot känns det dessutom som om att jag bara har skrapat lite lätt på ytan och jag inser med eufori i bröstet att det här är mitt nya hem nu, där jag kommer att tillbringa all min vakna tid jag kan avvara. Mitt nya hem är komplext, vackert, hotfullt och inbjudande på samma gång och jag tror att jag älskar det.