Ett sanslöst surr har det varit på senare tid. I redaktionen. Om att jag fortfarande sitter och trycker på en Playstation 4 Pro. Jag är förstås långt ifrån ensam om den situationen (inte ens i redax) då tillgången har varit minst sagt skral och det hela stundtals har liknat en fars. Det är också ett faktum som har gjort mig ohyggligt osugen på att punga ut sju långsjalar på en PS5 år 2022, även när de faktiskt råkat finnas på lager för en kort stund. Det har gått för lång tid nu och känslan är att en Pro-modell kommer att komma inom ett år.

Alternativet då? Jag har aldrig varit en Xbox-person. Faktum är att jag aldrig har ägt någon så att skaffa en var avlägset. Inte minst då samma tillgänglighetsproblematik länge rådde. Det fanns inga och jag tänkte inte så mycket mer på det. Min potatis från 2016 fungerar trots allt fortfarande, helt utan problem dessutom men nu har jag gjort det. En möjligheternas dörr öppnade sig plötsligt och jag klev in, tog den gyllene medelvägen och landade i en Series S. Då får jag en tyst och minimalistisk design som klarar av att spela av de spel som inte släpps på "old-gen", möjligheten att avnjuta Game Pass, som ju omnämns i samma evangelistiska ordalag som färdigskivat bröd och sist men inte minst kan jag också ta del av recensionsexemplar av nya titlar. Dessutom behövde jag inte slänga ut storkovan på en konsolgeneration som ännu inte har fått möjligheten att skina. 

Nu skall den installeras och jag skall för första gången dyka ner i ett Xbox-gränssnitt. Det är ju inga nyheter jag kommer med här men jag kommer ändå att återkomma med mina intryck när jag har fått köra in grejerna lite. Kanske sitter det fler där ute som känner sig villrådiga. 

Tips mottages förstås med öppna armar. Vad skall jag absolut inte missa? 

Den har landat nu och skall därmed utvärderas och recenseras. 2022 års Apple TV. På pappret, ingen teknisk revolution direkt men om det är något man vet i den här branschen så är det att ibland är det de små sakerna som avgör. Det är inte alltid hjulet behöver uppfinnas på nytt. Den lilla svarta lådan, som nu har blivit mindre igen jämfört med nuvarande generation men samtidigt mer kraftfull kan numera ståta med stöd för bland annat HDR10+ och Dolby Atmos. En fjärrkontroll med USB-C och lite annat smått och gott finns det också att djupdyka i och det är precis vad jag tänker göra nu för att kunna leverera en recension någon gång nästa vecka. 

Vad är dina tankar om Apple TV? 

Jocke pangade ju ut en fullpoängare till gudadräparens nästa rond och i kväll är det dags för oss vanliga dödliga att lägga labbarna på uppföljaren till en av de mäktigaste spelupplevelserna jag har haft i modern tid. Det har ju gått fyra år sedan nu och det skall gudarna veta, att man har saknat surgubben och hans avkomma, som inte alls visade sig vara så enerverande som barn ofta är i spel. Kratos var ju inte heller någon father of the year”, för att uttrycka sig milt men hans bryska faderskap var i alla fall effektivt och tillsammans stred de, sida vid sida tills blodet och svetten sprutade ur varje por och även om jag hör till den där gnälliga skaran som tycker att striderna faktiskt var den största svagheten i 2018 års upplaga så var det inte så att jag satt spydde galla över yxkastandet. För även om jag tycker att bataljerna inte riktigt kunde matcha allt det där som var så in i helsefyr fint i spelet så var det fortfarande balsam för själen att smiska horder av mytologiska väsen. Men var det någonstans där jag ändå såg en klar förbättringspotential så var det här. Därför glädjer det mig att höra att det nu finns nya strategier och tekniker som förhoppningsvis fördjupar fighterna lite. 

Så i kväll låser jag dörren, sätter luren i flygplansläge och lämnar inte hemmet om det så brinner ner. I kväll öppnar jag fönstret och vrålar BOY!” rätt in i den bistra fimbulvintern. I kväll är det du och jag Kratos. I kväll är vi gudar. 

Plockar du också upp God of War: Ragnarök i dag? 

Man skall fira de små segrarna. Inte låta framgången gå en över huvudet utan fortsätta vara ödmjuk och tacksam förstås men ändå vara lite nöjd med sig själv och klappa sig lätt på axeln. I dag har jag nämligen passerat 500 skrivna artiklar för Gamereactor och det har gått nästan exakt ett och ett halvt år sedan jag smiskade ut min debuttext om bäst häst. En härlig blandning av film och spelrecensioner, artiklar och nyheter har det blivit sedan dess och ovanpå det ett antal blogginlägg förstås, främst om filmer, serier, gastronomi och musik. Vissa texter mer seriösa än andra. Några har kommit med dur, andra med moll. Vissa har lockat fram skratt och andra har generat ilska. Kanske nyfikenhet och spänning inför något nytt. Ibland ett utbyte mellan likasinnade. Men oavsett vilka känslor som stått i fokus, alltid med ett underliggande syfte att reta gallfeber på Chefredaktör Hegevall, så fort möjlighet getts. Inte sällan med en liten katt och en fin bouquet. 

Men det är förstås er förtjänst. Att det är så givande att skriva att jag snittat över en artikel per dag. Det är er feedback, vare sig det är beröm eller kritik som får kreativiteten att blomstra. För det skall man veta, att det finns absolut inget tråkigare för en skribent än att skriva för människor som inte bryr sig det minsta. Så jag lyfter på hatten och säger tack för de första 500! 🤗

Besluten som fattas i Inside Man är verkligen de sämsta tänkbara, rakt igenom och antalet gånger jag tänkte på självantändning och späkning var åtskilliga. Mer än så tänker jag inte säga. Man vill nämligen inte veta ett pillekvitt innan man dyker ner i det här vilda kaoset, som är skrivet av Sherlock-manusförfattaren Steven Moffat. Är det absurt, helt osannolikt och fullständigt bonkers? Absolut! Är det underhållande? Som bara den!

Dessutom vet man sedan tidigare att när David Tennant dyker upp i rollistan så är det mer eller mindre garanti för kvalitet. Och en lika stor garanti för riktigt dålig stämning. Inside Man är inget undantag. 

Miniserien finns att fiska upp på Nettan i detta nu.