Svenska
Blog
Poker Face har inlett starkt

Poker Face har inlett starkt

Det tog sin tid, med tanke på att Rian Johnsons nya deckarserie hade amerikansk premiär redan i januari men nu är den äntligen här och Poker Face har inlett starkt. Johnson som ju till hardcore-fansens stora glädje tog Star Wars-franchisen till platser där ingen tidigare varit ligger också bakom Knives Out-rullarna och det märks. Han vägrar att ändra på ett vinnande koncept och varför skulle han när det har gått så bra hittills?

Vi snackar förstås trivsamma mordgåtor i vintagestil och de verkar fungera även i serieform. Eller ja, än så länge i alla fall, är det väl bäst att tillägga. Det har bara släppts två avsnitt som landade på SkyShowtime i fredags men jag gillar det skarpt. Mycket tack vare Natasha Lyonne som omgående är lysande i rollen som amatördeckare. Det har sagts om Poker Face att det är en kvinnlig Columbo och det ligger väl mycket i det även om den här tidigt verkar kunna stå stabilt på egna ben. Varje avsnitt är dessutom ett fristående fall, vilket passar perfekt i dessa hysteriska bingetider när man måste riva av en serie per kväll för att hålla sig ajour. 

Stjärnspäckad är den också, med en rollista som omfattar allt från Chloë Sevigny och Ellen Barkin till Nick Nolte, Adrien Brody, Ron Perlman och Joseph Gordon-Levitt. Jag har som sagt sett de inledande avsnitten och ser redan fram emot att fiska upp nästa när det släpps nu på fredag. Förutom de inledande dubbla avsnitten så är det alltså ett per vecka som gäller. 

HQ
Död, Gud, kärlek & våld - Nick Caves melankoliska mästerverk, topp 10

Död, Gud, kärlek & våld - Nick Caves melankoliska mästerverk, topp 10

Att beskriva Nick Cave är sanslöst svårt. Han passar liksom inte in någonstans men samtidigt är han perfekt i allt han gör. Det är egentligen inte tillräckligt men i brist på annat får man väl använda ordet unik, det täcker åtminstone en del. Som hans outtömliga energi, hans fläckfria prestationer, egenheter och artistiska integritet som få om någon kan matcha. I synnerhet när man skall väga in 50 år som aktiv på scenen, ibland mer poet än musiker. Men med sin nischade mordromantik och sitt lidande, som bottnar i både den konstnärliga smärtan och det verkliga livet har han hittat en helt egen väg ingen annan kan eller vågar vandra.

Ingen förälder ska någonsin behöva överleva sitt barn men Nick fick se två av sina söner gå bort med endast sju års mellanrum och den svärtan är numera drivkraften för att orka fortsätta köra på trots att han hunnit fylla 65. Den introverta, gåtfulla australiska rockstjärnan som aldrig tvekat kring att slita upp sin bröstkorg för att blotta sitt blödande hjärta för en hängiven skara fans. Och det har alltid funnits där, kraftfullt bultande i de brännande texter han skrivit genom åren men det är klart att förlusten av sitt eget kött och blod sätter eviga spår och förändrar en människa i grunden. Nick Cave har alltid lockat en publik som har samma stora existensiella funderingar, hisnande tankar om livet, universum och döden. Känslofyllda människor med mörkret som tillflyktsort. De som hittade honom när de sökte efter mening i sina egna sönderslitna liv och genom att bearbeta sin egen sorg så offentligt har han blivit en slags guide, ett orakel för andra som sörjer - och särskilt för dem som, liksom han, har upplevt ett barns död. 

Men Cave var magnifik redan innan det förbannade livet slog ner dörren och krävde inte bara ett offer utan två och med en så stor diskografi är det otroligt svårt, smärtsamt och näst intill omöjligt att välja bara tio låtar från en karriär som är en av de mest banbrytande i branschen. Jag har vridit och vänt, stött och blött. Haft svår beslutsångest och nästan gett upp på kuppen. Men så är det ju med de här listorna. Det måste trots allt göras, det är jag skyldig honom, den charmigaste demon jag aldrig haft äran att möta men alltid har följt på håll. Så här är den, till sist. Nick Caves tio bästa spår. 

10. Deanna

Vem är Deanna? Jag har ingen aning. Det vet förmodligen bara Nick själv och Deanna förstås, om hon nu finns på riktigt? Hur som helst, trots hennes svek och  Ku Klux Klan-möbler så har vi henne att tacka för existensen av den garagerockiga Natural Born Killers-vajbiga låten om mordvågor och Cadillacs. Det är kärlek, sex, våld, död och olycksbådande lyrik i en skruvad och skabrös roadmovie som självaste Quentin Tarantino förmodligen hade varit mäkta stolt över. 

09. The Ship Song

Poetiskt och omåttligt vackert om bandet mellan två människor, hur starkt det kan vara men också ack så skört när det måste kunna stå emot även de största förändringarna i livet. Det är en sång om att övervinna hinder och skapa historia tillsammans. Att alltid finnas där när man behövs som mest men också att våga hitta sin egen väg i livet och klara av att flyga på egna vingar när livet plötsligt sviker en. Det är också en hyllning till kärleken. För trots att den kan vara lika svår som den är vacker så är den i slutändan värd risken. En av de minst svårmodiga låtarna i Caves diskografi och tveklöst det minst melankoliska du hittar i den här listan. 

08. The Carny

När jag har en dag där jag går omkring och funderar på hur det måste vara att långsamt tappa förståndet för att sakta glida in i vansinne, hur det är att slukas hel av galenskapens gapande mun så är det bara att slänga på The Carny. En kryptisk allegori där bleka karnevaliska och bibliska fotografier fladdrar förbi när jag sakta sjunker ner i en högst oklar men nattsvart föreställning fylld av döda kroppar i ett hällande regn. En mardröm inte ens Kafka kunde måla upp. 

07. Mercy Seat

Inte sedan Metallicas Ride the Lightning har en låt om avrättning medelst elektriska stolen varit så kraftfull. Den dödsdömde fången som nu har erkänt sina brott känner i sitt hjärta att han har slutit fred med Gud och är därmed redo att acceptera sitt öde. Punkrockig och direkt och med Bibeln i högsta hugg. Ett öga för ett öga, en tand för en tand. I grunden egentligen mer eller mindre en enda lång refräng men vilken jävla refräng det är! Den bara mal på, stegrande och vild. Förlösande och försonande och jag vill aldrig att den skall sluta. "And the mercy seat is waiting and I think my head is burning…." 

06. Into My Arms 

Med ett ödesmättat piano och en dov elbas som enda sällskap sjunger Nick Cave ut all sin sorg över ett krossat äktenskap. En av Cave allra finaste låtar och även en av de låtar han själv är mest stolt över att ha skrivit. Något som sticker ut bland knivhuggen och begravningarna. Han har sagt om kärlekslåtar, att de utforskar själens mörkaste regioner och det är förmodligen det mest “Nick Cavigaste” som sagts om kärlek. Men han kan sina kärleksballader. De är inte frekventa men när de väl dyker upp så är de något utöver det vanliga. Hoppfulla, fulla av raseri, högljudda eller lågmälda. Oftast allt det där i ett enda långt underbart känslokaos. 

05. Ghosteen

Dubbelplattan som genomsyras av minnet av Nicks första bortgångna son innehåller några av hans allra vackraste alster. Det finns ögonblick här då man kan höra hur han nästan går isär, håller samman enbart genom att förneka att döden är slutstationen. Med en envis tro på att hans barn kanske sitter på nästa tåg när han stiger på. Och här finns titelspåret. Spöklikt och storslaget. Tolv minuter som ligger och svävar någonstans mellan mystik och fördärv. Det må låta himmelskt, med luftiga syntar, plinkande pianon och änglalika körer men det är Caves vakna mardröm för alla att beskåda. Men någonstans där inne, längst in i mörkret låter han en liten strimma ljus stråla in. Ghosteen är en hymn till slutet och pånyttfödelsen och det går inte att porträttera bättre än så här. Dessutom är Caves röst starkare än någonsin, fyrtio år in i karriären.

04. Higgs Boson Blues

Det är bara att omfamna denna existentiella kris. När Push the Sky Away släpptes 2013 så märkte man att låtskrivandet hade blivit vassare och i synnerhet på Higgs Boson Blues, som på många sätt är en ljuvlig sammanfattning av allt det där han har sjungit om tidigare i karriären- religion, sex, rock ’n’ roll, historia, död, naturkatastrofer, revolution och evolution. Visst, kommer man in ovetande om Cave så kan det verka som en galnings svammel med texter om Hannah Montana på savannen, gråtandes med delfiner. Om pygméer som äter apor. Om Miley Cyrus som ligger i poolen i Taluca Lake men vi som varit med, vi vet att det finns skönhet i det som är dunkelt och om vi bara letar så hittar vi den röda tråden. Det finns en vördnad här för det förflutna och en oro för framtiden för det är ju som Nick sjunger - "who cares what the future brings?"

03. Song of Joy

Jag har dansat, jag har gråtit, jag har gått hem med ett ringande i öronen och ett sår i själen men jag har aldrig känt en knytnäve sluta sig runt mitt hjärta och kramat ur varje litet hopp. Inte förrän jag hörde Song of Joy. En beskrivning av en verklighet som lika aktuell nu som då. Mordet på en hel familj. Ord för ord. Ren skräck från början till slut. Nära. Intimt. Iskallt. Den fruktansvärda berättelsen om mannen som träffar Joy, gifter sig för tidigt och får tre barn som räddar ett glädjelöst äktenskap. En kväll när han är borta för att ta hand om en sjuk vän så kommer en främling till huset och tar allt han håller kärt. Han är nu lämnad ensam med sin sorg och sina frågor. Det är knappt ens en sång utan mer av en fullständigt briljant tonsatt tragedi, en högläsning från någons hjärtslitande dagbok. Men det spelar egentligen ingen roll vad jag skriver här. Har man aldrig hört Song of Joy är det omöjligt att beskriva den. Man måste höra den. Om man vågar. 

02. Red Right Hand

Genom stormen kommer en lång stilig herre och korsar min väg. Han bär en dammig svart rock och har en röd högerhand. Han spänner ögonen i mig, sliter upp mig ur stövelskaften, kastar mig upp i luften och låter mig falla ner på en stenig stig. Han sätter sin ena fot i min bröstkorg och trycker till och där blir jag sedan liggande i sex furiösa minuter tills överkörningen är slut.  

Med referenser till Miltons Paradise Lost om Guds hämndlystna hand är Red Right Hand en ren naturkraft. Mystisk är den också. Vem är denna långa stilliga man egentligen. Är han Gud fader själv? Är han Djävulen?  En knarklangare? En politiker? Spekulationer har inte saknats sedan låten släpptes för nästan 30 år sedan. Oavsett vad så är han bad news och jag är där för att ta emot dem. När som helst för ett liv utan Red Right Hand är inget värdigt liv. Något som hela nöjesbranschen också har insett då låten har tolkats av allt och alla, från Arctic Monkeys till Snoop Dogg och har hörts i mängder av filmer och TV-serier. Inte minst Peaky Blinders, där den till och med fått agera titelspår. 

01. Jubilee Street

Direkt från första tonen känner jag den komma. En känsla av olustighet som långsamt smyger upp för ryggraden för att plötsligt bita sig tag i cortex och sedan sitta där och pumpa storhjärnan full av tankar om lust, begär och moralisk tvetydighet i en låt som vägrar lämna mig ifred. Och jag vill säga till alla, att det här är vad jag vaknar med i mitt huvud på morgonen, det här är det jag nynnar utan ord hela dagen lång, det här är vad jag hör när det är meningen att jag egentligen kanske borde lyssna på dig. Kroppar till salu, svartsjuka och ett kallblodigt mord. Nere på Jubilee Street. Hemska bilder som flyger förbi och febriga drömmar som håller mig i ett järngrepp. Mitt i all misär, Warren Ellis gitarr som slingrar sig upp för samma ryggrad men denna gång som en varm svepning. En påminnelse om att livet är skört. En andra vers som höjer tempot och öppnar upp för Caves mörka mässande. En bön som är lika abstrakt som den är relaterbar. 

"I am alone now, I am beyond recriminations

Curtains are shut, the furniture is gone

I'm transforming, I'm vibrating, I'm glowing

I'm flying, look at me now"

Jubilee Street är en klinisk uppvisning i hur man bygger upp en låt för att sedan frigöra den med all tänkbar kraft. Låta den explodera i lyssnarens ansikte. Det är en av de bästa religiösa upplevelser man kan få utan att ens behöva sätta sin fot i kyrkan. 

Det har kommit önskemål om att kunna ta del av listorna i Apple Music också så från och med i dag ligger topplistorna också på Apple! 🥳

 

Hur ser din lista ut? 

HQ
Stilla Havet hela helgen

Stilla Havet hela helgen

Den släpptes precis, rykande dagsfärsk och är Stilla Havets senaste platta, Natten lika bra som deras tidigare alster och i synnerhet då Brinnande Horisont, en av de finaste elektropop-plattorna som någonsin släppts i det här landet så blir jag glad som en speleman. För den oinvigde, vilket förmodligen är ganska många då bandet är relativt okänd utanför den närmsta kretsen så snackar vi syntetisk postpunk med kraftiga new romantic-influenser. Det doftar tydligt 80-tal med mörka syntar och pumpande trummaskiner. Det är vackert, det är dansant med episka texter om undergång och en trasig samtid. Tankarna förs ofta till Indochine och Ultravox men med Elias Erikssons för genren perfekt lagomt poppiga röst som i sina bästa stunder inte är helt olik en ung Per Gessle. 

Det blir med andra ord Natten hela helgen och med tanke på hur vass majsingeln Januariregn var så är förhoppningarna rejält stora. 

 

 

Extremgodis på ingång 🥳

Extremgodis på ingång 🥳

Jag äter sällan godis men ibland dyker det upp tillfällen i livet jag bara inte kan motstå. I synnerhet inte när det vankas saltlakrits. Jag fick tipset om att Delifabriken har lanserat en limiterad Vikingautgåva som skall vara något utöver det vanliga. Det går rykten om att salmiak-connoisseurer plundrat byar för det svarta guldet så jag slog till direkt, "mellan möten" och kastade in en beställning på alla tre sorterna.

Alla har "Extreme" eller "Super Extreme" i namnet så det är inget för betacucks det här. Det är uppenbart att detta är gotteburkar för oss som sitter hemma i enbart nätbrynja och svär som borstbindare medan vi sänker ett lock Arboga 10,2. Vi som kör permanent krockskadad bil och har spottkopp bredvid sängen. Vi som vägrar skärmskydd på mobilen. Vi som rakar röven och ansiktet med samma hyvel.

Thor är salt som Satan själv, Oden levererar hetta och Loki är sur, riktigt sur men den jag är mest sugen på är Oden ändå, även om just ordet sugen väl skall tas med en nypa... salt? Nyfiken på är nog mer med sanningen överensstämmande här. Men hur som haver, fullpackad med världens starkaste chili, Carolina Reaper skall den skapa något av en ursinnig gejser i munnen och sätta eld på gomseglet och det vill man ju uppleva förstås. Thor är å andra sidan genomdränkt i salt och salmiak och skall simulera åskgudens vrede och ja, den vill man ju också känna på såklart. Och som sagt, sur som fan är han alltså. Loki. Att trycka i sig en sådan här är enligt uppgift som att få en knytnäve i ansiktet och ja, det vill man ju ha naturligtvis. Leveranstiden ligger på en dryg vecka så jag får helt enkelt återkomma med en recension av dessa förmodat delikata gobitar när jag hunnit prova på. Sugen på att beställa själv? Go! 

Har du själv något lite unikt godis du vill tipsa om? Något som kanske inte alla känner till men definitivt bör prova på. 

Lasermannen och Jakten på en Mördare ligger nu på SVT Play

Lasermannen och Jakten på en Mördare ligger nu på SVT Play

SVT fortsätter att vara klasskillnad. Vägrar att fastna i mediokritetens klor där så många andra plattformar befinner sig just nu under devisen kvantitet före kvalitet. Visst, man vräker inte ut content men det som landar på SVT Play håller ofta hög standard. I synnerhet när det kommer till brittiska och nordiska deckarserier och dokumentärer och nu har en kraftfull duo landat. 

Mikael Marcimains eminenta dramaserie från 2005 om Lasermannen har precis landat på SVT Play. Efter orimligt många år går den nu alltså äntligen att streama och det bör man definitivt göra för den är som sagt var ingenting annat än superb. Med en briljant David Dencik i rollen som inceln John Ausonius, ett sådant där riktigt tidsenligt grynigt foto, tydligt inspirerat från Widerbergs Mannen på Taket och med Marcimains känsliga öga för samtida detaljer är det som att befinna sig i Stockholm, under 90-talet, mitt i jakten på en mördare. 

Och på tal om jakten på en mördare. 02.00 i förrgår natt blev också Marcimains senaste serie med just den titeln åter tillgänglig. För den som inte är bekant med miniserien så bygger den på ett av landets mest uppmärksammade mordfall. Helénmordet som var ett monumentalt misslyckande för den svenska poliskåren men också en seger för ett fåtal hjältar som vägrade att rätta sig i ledet och aldrig gav upp hoppet om att familjen Nilsson någon gång äntligen skulle kunna få sätta en sten på Heléns grav. Man kan nästan känna stanken av mögel, hembränt, gula blend och stekflott i varje husrannsakan. Så nära en svensk True Detective man kan komma. Så missade du en av 2020 års bästa serier har du nu chansen igen! 

Både Lasermannen och Jakten på en Mördare ligger på SVT Play. Bara att fiska upp båda guldkornen och bingea på!