Det finns inget värre än när människor stövlar in hemma hos mig och okänsligt börjar kladda ner mina stackars ägodelar med sina orena labbar. Det blir fingeravtryck precis överallt, bestående av gud vet vad och jag mår fysiskt dåligt av att bara föreställa mig hur länge denna bakteriella högborg har frodats i fingervecken på varenda gäst som kliver innanför min dörr. Ursäkten som ofta dras är att "Det syns ju inget", som om det skulle göra saken bättre. Du ser ju inte minusgraderna utomhus heller men lik förbannat tar du ju på dig en jacka, eller hur? Eller vad sägs som att springa rakt in i en välpolerad glasruta? Gör det heller inget bara för att du inte ser den? Egoistiska bortförklaringar som förespråkar snusk har jag inget som helst till övers för och tillhör en kategori av samtalsämnen som jag helt enkelt inte tolererar i mitt hem.
Så jag har helt enkelt fått ta saken i egna händer eftersom att respektlösheten hos andra människor helt saknar rimlig gräns. I höstas bar det således av till Nordstan i Göteborg för att köpa hem de handskar som numera är strikt obligatoriska att bära så fort det vankas sammanträde hemma hos Johan Mackegård. Först och främst blev det en uppsättning silkeslena tyghandskar som annars återfinns på toppklassade arkiv runtom i landet, för att skydda urgamla texter från fingerfett, vilket visade sig vara ett riktigt bra inköp. Men efter en tids användning slog det mig; de bakterierika fingeravtrycken hamnade förvisso inte längre på mina möbler men koncentrerades istället och formade livs levande ekosystem av rent snusk, djupt inne i handskarna. Insikten fick mig att abrubt avbryta en pågående middagsbjudning och mota hela gästsällskapet ut ur lägenheten med en skarpladdad brandsläckare som verktyg. Handskarna fick jag bränna.
Sedan dess kör vi på dubbel skyddsutrustning här hemma. Bomullsvantar som ett yttre lager för varsamhetens skull och undertill har vi genomskinliga sjukhushandskar för engångsbruk så att det yttre lagret förblir skonat från mikroskopiskt äckelpäckel. De båda uppsättningarna av handskar är ett krav för att få fortsätta längre in än hallen och man finner dem i ögonhöjd på en hylla precis innanför ytterdörren. Gillar man inte det så är det bara att vända om. Ibland är det någon som försöker slingra sig och frågar om de inte "bara kan tvätta händerna istället" men då kontrar jag med att det i så fall blir deras uppgift att sanera kranen efterråt. Då blir de tysta och tar på sig handskarna utan vidare protester. Man får inte vara dum!
Så var det plötsligt över. Februari har gått över i mars och det månadslånga filmprojektet har slutligen rotts i hamn. Och vilken månad det har varit! Rutinen av att bänka mig framför en bra film en gång om dagen har blivit som en naturlig del av mitt liv under februaris 28 datum och har förgyllt många kvällar med ren briljans i rörlig form. För utav de 28 berättelserna har merparten varit otroligt underhållande, givande och tänkvärda, även filmerna som inte riktigt nådde fram har i regel varit “okej” som sämst. Nu tågar vi vidare, djupare in i mars och även fast det lär bli något glesare mellan sittningarna så vill jag hålla igång konsumtionen i hög grad även framöver. För trots att 28 är ett förhållandevis högt antal filmer att se på så kort tid så finns där fortfarande en oändlig uppsjö av berättelser, äventyr och upplevelser att ta del av. Men innan dess har vi en sista sak att ta itu med. Skörden från vecka fyra kommer här:
22:a februari - A Quiet Place Part 2 (Netflix)
Jag såg ju den första filmen förra veckan och blev riktigt imponerad över hur rysligt spännande den var. Att minsta ljud fick mig att hoppa högt i soffan tyder på att den forna Office-stjärnan John Krasinski sannerligen visste vad han gjorde när han regisserade äventyret. Del två nådde tyvärr inte upp till samma standard, tycker jag. Stämningen gick inte att ta på på samma sätt, mycket för att filmen i stort utspelade sig på mycket säkrare platser där prat inte var förenat med livsfara, vilket tog bort en stor del av udden. Sen kändes monstren inte lika hotfulla den här gången, kanske för att vi nu vet mer om hur de ska besegras, vilket ledde till mer action på bekostnad av spänningen. A Quiet Place part 2 var helt okej men var i slutändan något jag lika gärna kunnat vara utan. Ibland är det bäst att sluta på topp.
23:e februari - Ant Man and the Wasp: Quantumania (Filmstaden Bergakungen)
Marvels cinematiska universum har lidit av en stark identitetskris sedan Endgame knöt ihop säcken för berättelsen om Infinity-stenarna. Förutom Spider-Man: No Way Home har inget lyckats komma i närheten av den kvalitet som MCU levererade gång på gång fram till ett par år sedan. Jag tycker förvisso att Black Panther: Wakanda Forever fått oförtjänt mycket kritik av högljudda fans men även den var långt under snittet för vad Marvel borde och bevisligen kan bjuda på när de lägger manken till. Mina förväntningar på Ant Man 3 var således olidligt låga, så till den grad att man hyfsat träffsäkert kan illustrera det med att ta valfri höjdhoppsribba och varsamt men bestämt fästa den vid en säck med sand och sedan sänka den i Atlanten. Och nej, jag blev inte överraskad på något nämnvärt vis. Handlingen var tunn som en tandpetare, effekterna många men intetsägande och Kang var i slutändan inte mycket av ett hot trots all uppbyggnad. Dock fick jag ett litet uns av mersmak av scenen på andra sidan eftertexterna eftersom att den faktiskt knöt an till den övergripande handlingen, något som varit pinsamt frånvarande lite för länge. Marvel är trots det mycket svagt i min bok och frågan är hur mycket av ambitionen som fortfarande lever kvar hos Feige och gänget.
24:e februari - Reservoir Dogs (Netflix)
Det var för ett par dagar sedan som vår eminenta Chefredaktör bloggade om sin personliga topplista över Tarantinos hyllade verk som det slog mig att jag faktiskt ännu inte sett Reservoir Dogs. En av ytterst få filmer Tarantino-rullar som fortfarande låg i backlogen och utan att göra någon förvånad kan jag konstatera att han givetvis lyckats exceptionellt även här. Med en oerhört tight story, lysande karaktärer och dialog samt den unika stämningen som bara gubben Quentin kan bemästra är Reservoir Dogs en film som jag nästan skäms över att inte ha sett tidigare. En klassiker, helt enkelt. Till och med det obligatoriska blodbadet i slutet kändes förvånansvärt trovärdigt, något som annars kan gå lite överstyr i andra filmer. Fantastisk underhållning rakt igenom!
25:e februari - Kikis Expressbud (Netflix)
Min Granne Totoro gav mersmak och med enorm nyfikenhet på Studio Ghiblis resterande verk satte jag jag förväntansfullt igång ännu en film från samma skapare och ja, den var faktiskt helt underbar. Strålande feelgood-film om att växa upp och skapa sin egen identitet i en stor ny stad och nu när berättelsen är slut så vill jag egentligen bara se den igen. Om varje Ghibli är såhär stämningsfull så kommer det inte att dröja länge innan jag ser en till. För när jag är på humör för feelgood är det precis den här känslan som jag vill åt, varje gång.
26:e februari - Ponyo på Klippan vid Havet (Netflix)
Mer Ghibli blev det redan ikväll och med stora förhoppningar startade jag igång den lite mer lekfulla filmen från 2008. Tyvärr nådde Ponyo aldrig riktigt upp till samma nivå som Miyazakis tidigare alster då den kändes lite för experimentell för min smak. Berättelsen är dock en fin sådan även fast den hade svårt att hålla mig intresserad under hela sittningen och trots att det händer extremt sällan så skäms jag över att erkänna att jag kan ha slumrat till i ett par sekunder någonstans i mitten. Om jag ska landa i någon typ av slutsats så blir det att Ponyo på Klippan vid Havet är den svagaste av Studio Ghiblis filmer som jag hittills har tagit mig an. Dock ser jag fram emot att ta mig an resten!
27:e februari - Coco (Disney Plus)
Månadens enda Disney-film (Marvel, exkluderat) betades nyss av där ett av mina favorit-teman behandlades på ett underbart vis. Döden och efter-livet skildras på ett lika vackert som sorgligt sätt och jag älskar att Pixar överhuvudtaget vågar ta sig an ämnet som ju kan väcka starka känslor. Och känslor väcks, framförallt i slutet kunde jag inte låta bli att släppa ifrån mig en och annan tår. Dessutom är Coco mycket fint animerad med en lekfull om än mörk underton som aldrig blir för mycket åt något håll utan balanserar träffsäkert mittemellan. Min enda egentliga kritik är att jag har lite svårt för att alla pratar engelska med ett fåtal spanska instick när filmen utspelar sig i Mexiko men det väger lätt med tanke på hur rörande välgjord berättelsen är i övrigt. Mer sådant här från Pixar, tack!
28:e februari - Saving Private Ryan (Viaplay)
Månaden fick avslutas med ännu ett Andra Världskriget-drama, som ju har blivit ett återkommande inslag på under projektets gång. Den här filmen hade jag faktiskt redan sett en dryg timme av under någon sorts filler-lektion i högstadiet där vi elever fick bestämma underhållning, varpå klassföreståndarna lämnade rummet för en förmodad fikapaus. På den tiden var jag inte alls mogen för den här typen av krigsfilm utan satt mest och deltog i det urtöntiga grabbflabbet som oundvikligen bröt ut när de amerikanska soldaterna mejades ner av tyskarnas kulsprutor i filmens inledning. “Åååååhh hans tarmar ligger utanför magen hahaha” och sådant som högstadiepojkar gärna gör sig lustig över, du vet. Dagen därpå fick vi en utskällning från läraren som hade glömt att säkerställa att filmen var barnvänlig, vilket den naturligtvis inte var. Hur som helst minns jag inte mycket mer från den visningen än just den scenen jag nyss nämnde vilket gjorde i stort sett hela kvällens upplevelse till en färsk sådan. Jag får väl säga att det här är ett redigt exempel på den ultimata krigsfilmen som förutom att visa krigets hemskheter på ett otroligt autentiskt vis, också tar mig på en lång resa tillsammans med en grupp soldater som plikttroget tågar framåt trots att de egentligen helst av allt vill bli klara med hemskheterna och leva sina liv någon annanstans. För i grund och botten är de inte mer än människor. Människor som drivs av hoppet om att en dag få sluta kriga. Tom Hanks är briljant, som alltid. Matt Damon visste vad han gjorde redan då och jag blev överraskad av att se andra kända ansikten som Bryan Cranston och Vin Diesel i lite mindre roller. En lysande skapelse som perfekt knyter ihop säcken av en månad fullspäckad med film!
Stort tack till dig som följt med mig på resan, läst och kommit med tips!
Har du sett något bra på sistone?
Den japanska studion med den snudd på legendariska producenten Hidetaka Miyazaki i spetsen har sannerligen trollbundit mig och många andra med sina spel sedan jag först tog mig an Dark Souls för elva år sedan. Främst har jag flera gånger om förälskat mig i spelmekaniken och den stämningsfullt öde världen som From Softwares spel dragit nytta av i omgångars omgångar. Något som studion däremot gjort mindre bra är grafiken. Dark Souls (1) var knappast något visuellt mästerverk när det släpptes, även för den tidens tekniska möjligheter och detsamma gäller föregångaren Demon’s Souls. Två stilfulla spel vars bristande grafiska egenskaper jag aldrig ägnat någon större tanke eftersom att båda äventyren är så förbaskat roliga att spela.
Detsamma har egentligen gällt samtliga titlar som kommit efter, för trots att det råder skilda meningar i ämnet så vågar jag ändå påstå att allt som släppts från Dark Souls 2 till Elden Ring delar egenskapen av att vara ganska fula spel. Dark Souls 2 saknade dessutom stilistisk riktning och körde på lite allt möjligt, Dark Souls 3 minns jag i efterhand som en sorts överdetaljerad plottrig brungrumlig massa medan Elden Ring gjorde precis samma misstag fast i mycket större skala. Till det kommer ju att grafiken i sig, heller inte håller någon nämnvärt hög standard. Inte ens Bloodborne, som jag anser vara ett stilistiskt mästerverk tål någon närmare granskning innan det blir tydligt att From Software helt enkelt inte är några genier när det kommer till grafik.
Men det finns det andra som är och det fick vi bevis på när Bluepoint tågade in i våra liv och gjorde den fullständigt briljanta remaken av Demon’s Souls till det absolut snyggaste From Software-spelet hittills. Grafiken, känslan för detaljer och animationerna, visade med råge vad den nya generationens Playstation-konsoler kunde prestera och det är fortfarande ett av de snyggaste spelen jag någonsin tagit mig an. Skulle detta vara den nya standarden för Soulsborne, undrade vi hoppfullt. Det skulle det inte. Elden Ring slog ju ner något år senare och såg ut inte mycket vackrare ut än The Ringed City-expansionen till Dark Souls 3, varken estetiskt eller grafiskt. Hade From Software gjort Demon's Souls Remake så hade resultatet inte varit i närheten av vad vi fick.
Bluepoint verkar ju dock inte vara färdiga med FromSoft® riktigt ännu, utan pysslar enligt uppgift med, inte ett utan två(!) Bloodborne-relaterade projekt varav åtminstone det ena lär handla om en remake av 2015-spelet. Som jag håller som en av förra generationens starkaste titlar. Goda nyheter minst sagt! Skulle det vara sant så förklarar det ju även varför det ännu inte går att kötta runt i en officiell version av Yharnam i 60 bilder per sekund. Men det här med att släppa regelrätta remakes till spel som inte ens har 10 år på nacken känns i grunden som något snudd på onödigt och jag känner att det inte hade behövts om Bloodborne var ett tekniskt snyggt spel från början. Demon’s Souls Remake är ju dock ett tydligt bevis på att en återskapat Yharnam hade varit snyggt så in i bomben och något som jag hade spelat till bristningsgränsen, dag ut och dag in.
Så om Bluepoints samarbete med From Software knyts an starkare, vilket det verkar göra så föreslår jag att vi tar ytterligare några steg in i fantasins värld och jag ställer då frågan, varför ska vi spela From Softwares spel överhuvudtaget om Bluepoint skulle kunna ta konceptet och göra upplevelserna bättre? Nu är vi långt inne i fantasins värld men om jag ska få bidra med en enda idé till att ta From Softwares titlar ett steg närmare till att bli mästerverk så är det att de från och med nu inte ska släppa ett enda av sina spel till allmänheten. Någonsin. Men de ska fortfarande utveckla dem bakom stängda dörrar och när de väl är färdiga så skickas produkten direkt till Bluepoint som då omgående sätter igång med att göra en remake som sedan kan släpps på marknaden, i perfekt skick. Vips är alla From Software-spel både fantastiska spelupplevelser och visuella mästerverk! Hur dumt det än låter. Jag säger ju inte att det någonsin kommer att hända. Men jag säger att spelen hade blivit mycket bättre om det hände.
Eller är jag helt ute och cyklar?
Månadens tredje vecka susade förbi på ett ögonblick och nu sitter jag återigen här med sju färska filmupplevelser att dela med mig av. En insikt som jag har kommit till de senaste dagarna är att jag verkligen uppskattar när en film kan hålla sig under två timmar, något som börjar höra till ovanligheterna, åtminstone i mina kretsar. Visst älskar jag förstås också att bänka mig framför den förlängda versionen av Sagan om Konungens Återkomst i 4 timmar men det är långt ifrån varje dag som det känns motiverat och jag föredrar i regel lite rappare, tightare upplevelser. Ett par sådana har jag lyckats få in även denna vecka som den här gången bestod av ett oväntat stort antal skräckfilmer:
15:e februari - The Conjuring: The Devil Made Me Do It (HBO Max)
Den första installationen minns jag som en av de bästa skräckfilmerna jag sett. Ruggig med ett bra narrativ med karaktärer som jag genuint brydde mig om. Även tvåan håller jag väldigt högt även fast den aldrig riktigt nådde upp till mina högt satta förväntningar. Så nu när även den tredje delen i filmserien om de verklighetsbaserade spökjägarna har bockats av kan jag konstatera att det är den svagaste delen i följetongen. Det blir för förutsägbart när det gång på gång byggs upp till något läskigt, varpå en paus följer och ett sedvanligt “kanske var det inte så farligt”-moment och sedan BAM. Jump scare. Sen försvinner mycket av mystiken när den stora skurken i dramat visar sig vara en livs levande häxa som styr spökligheterna från sin kammare. Det har visat sig i omgångar att det är svårt att få till den tredje filmen i valfri franchise och Conjuring 3 är tyvärr också ett exempel på det. Ofta är det bäst att sluta när man är på topp.
16:e februari - Heartbreak Hotel (Netflix)
Här får jag faktiskt ge mig. Jag har hyllat både Helena Bergström och svensk film som koncept i omgångar och för det mesta står jag också för det. Men det här var inget vidare. Ganska genomgående ointressant handling när Bergströms karaktär hjälper sin nyfunna bästis att hitta livsgnistan igen och filmen hade mått bra av att kapa två-tre av de hysteriska skrik-bråken som slängs in med jämna mellanrum. Claes Månsson och Johan Rabaeus, som jag annars håller riktigt högt, gör heller inga lysande insatser som stereotypiskt svinaktiga exmän. Nej, Heartbreak Hotel ser jag nog inte om.
17:e februari - Dunkirk (HBO Max)
Andra Världskriget-temat från förra veckan fortsätter men sätter mig den här gången på marken bland fotsoldaterna som omringades av nazisterna i Dunkerque. Jag uppskattar även här hur kriget blir mer av en en överhängande omständighet som de unga trupperna måste förhålla sig till, snarare än något som de själva driver och förutom vid ett fåtal undantag syns tyskarna inte ens i bild. Fienden är en ansiktslös fara vars närvaro alltid är påtaglig när de engelska och franska soldaterna främst försöker hålla hoppet uppe om att få lämna hela situationen bakom sig. Nolan är en mästerlig filmskapare och jag är troligtvis sist av alla med att påpeka att han gör en briljant rulle även här. I övrigt var det intressant att se en filmatisering av samma evakuering som det talades hett om från ett helt annat perspektiv i Darkest Hour och även fast Dunkirk inte nödvändigtvis är helt verklighetsbaserad så uppskattar jag att få se kriget från olika vinklar. Ett sorts Real Life Cinematic Universe om man vill vara sån.
18:e februari - A Quiet Place (Netflix)
Trots att jag var väl medveten om alla hyllningar som A Quiet Place har mottagit så fick jag mig ändå en överraskning av hur spännande den faktiskt var. Att förknippa ljud med livsfara gjorde att jag hoppade till fler gånger än jag egentligen vill erkänna och trots att karaktärerna ofta, till synes, var helt utom fara så krävdes det så ofantligt lite för att allting skulle gå käpprätt åt skogen. Vilket det ju också gjorde. Det var dock den faktiska känslan av stundande fara som gjorde att jag satt på helspänn och inte faran i sig för så snart monstren började ta mer plats i rutan kunde jag inte låta bli att lägga fokus på hur CGI-geggiga de såg ut på nära håll. Sen bjöd A Quiet Place på en del andra märkliga företeelser såsom världens i särklass tystaste spädbarn, samt en ny typ av fysisk lag som gör det möjligt för någon att drunkna i majs på bara några ögonblick. Småsaker egentligen, dock ändå något som stod ut som lite konstigt. Men på det stora hela var det här en övervägande bra filmupplevelse som jag kommer att förlänga med del två inom kort!
19:e februari - Min granne Totoro (Netflix)
Jag har varit medveten om den här rullens storhet sedan någon gång på mellanstadiet då min syster kom hem från en kompis och lyriskt berättade om sin fantastiska filmupplevelse av Min Granne Totoro. Som aspirerande grabbig tuffing gjorde jag det dock klart att jag inte alls var intresserad av att se filmen i fråga och såg till att förlöjliga hennes entusiasm på samma gång. Nu, ett och ett halvt decennium senare tog jag tag i min egen krage och bänkade mig framför Studio Ghiblis underbara berättelse och ja, mitt tolvåriga jag hade givetvis fel. För Min Granne Totoro är på många sätt en perfekt film där den barnsliga livsglädjen och kärleken mellan två systrar verkligen kommer till liv samtidigt som mystiska väsen samtidigt gör hela upplevelsen till en förtrollande saga. Jag blev också förvånad över sparsamt Totoro själv användes i filmen, utan han dök istället för att vara huvudperson (som jag först trodde att han skulle vara) upp precis när systrarna behövde honom som mest. På ett sätt var det ju bra att jag avhöll mig från att se Min Granne Totoro i mellanstadiet för jag tror att den gav mig mer ikväll än vad den hade gett mig då. Men med det sagt så hade du verkligen rätt, Astrid. Den är jättefin.
20:e februari - 2001: A Space Odyssey (Viaplay)
Jag hade hört talas om långsam storytelling förut men jisses vad den här filmen drog ut på tiden. Jag kom på mig själv med att zoona ut i flera minuter åt gången bara för att komma tillbaka till medvetande och inse att precis samma sak fortfarande utspelade sig på TV:n. Jag gillar idén dock med en lång resa ute i rymdens tomhet med en superdator som vänder sig emot besättningen men utförandet här gick inte hem hos mig. Filmen har förvisso ett par årtionden på nacken vid det här laget och bör kanske därför ses från en annan synvinkel men Stanley Kubricks rymdodyssé känns trots det lite för mycket som ett utdraget konstprojekt för min smak.
21:a februari - The Witch (Viaplay)
Den började ganska svagt men höll mig sedan i ett järngrepp ända in i kaklet och jag får verkligen säga att det är precis så här en ondsint häxberättelse ska förmedlas. Med minimala datoreffekter och psykisk terror som river upp karaktärerna från insidan. The Witch är mörk, obehaglig och verklighetstrogen i den mening att i en värld där ockulta väsen existerar, skulle de verka på det här sättet. Från skuggorna och med ohyggligt dolda motiv. The Witch var sannerligen ett välbehövt kliv bort från Hollywoods CGI-mastodonter och jag hoppas få se mer av den här varan framöver.
Har du sett något bra på sistone?
Igår gick filmvecka nummer två i mål och de senaste 7 dagarna har bjudit på en spridd skur av flera olika genrer, språk och stilar. Det är en väldigt trevlig sak att äntligen ta sig tid med de där filmerna som jag en gång i tiden tänkt att "Den där ska jag se någon gång" och sedan glömt bort den. Att rensa lite i backlogen. Dock inser jag allt mer ju längre in i februari vi kommer att det finns så hiskeligt många riktigt bra rullar att djupdyka ner i och trots att jag betraktat mig själv som filmentusiast under flera år så finns där väldigt mycket som jag inte har sett. Än. För nu är jag verkligen igång och även fast jag troligtvis bara har skrapat på ytan till allt det underbara (och inte så trevliga) som finns där ute, redo att konsumeras, så är det riktigt kul att uppleva nya berättelser på regelbunden basis. Här är resultatet av februaris andra filmvecka:
8:e februari - Kungens Val (Viaplay)
Ikväll blev det norsk film om Kung Haakon VII och processen som ledde fram till hans historiska beslut att stå upp för Norges frihet och inte ge vika för Hitler. Riktigt, riktigt bra film som både känns tidsenlig och autentisk. Det är en krigsfilm som inte utspelar sig på slagfältet utan i maktens korridorer innan ett stundande angrepp från Nazityskland och det blir väldigt intressant att se ovissheten och rädslan både hos den norska regeringen och hovet när de försöker göra rätt för att bevara sitt folks frihet. Jag gillar dessutom att se att det fanns tyskar som även de gjorde sitt allra yttersta för att bibehålla freden, även om det i längden var lönlöst. Stämningen är nagelbitande orolig genom hela filmen och att allt utspelar sig i vårt grannland lägger på ytterligare lager av äkthet som gör Kungens Val till en berättelse som jag ska minnas länge.
9:e februari - Darkest Hour (Netflix)
Gårdagskvällen gav mersmak för andra världskrigets dysterheter så ikväll blev det en film till på samma tema. Winston Churchill och den brittiska regeringen, som filmen handlade om, gick på många sätt igenom samma kris som den norska ledningen gjorde i Kungens Val. Ska Storbritannien ge upp sin frihet till Tyskland? Nazisternas närvaro ligger som ett tungt täcke över hela berättelsen och Gary Oldmans porträttering av den legendariska premiärministern är fullkomligt lysande. Jag minns att det pratades en hel del om det när filmen först släpptes, hur lysande maskerad och sminkad Oldman hade blivit inför rollen som den bullrige Churchill och jag kan inte annat än att ansluta mig till hyllningskören, nu fem år senare.
10:e februari - Gladiator (Netflix)
Ridley Scotts klassiker från 2000 stod på menyn i afton och visst var det en underhållande om än tragisk berättelse som jag är glad att jag fått ta del av cirka 23 år efter alla andra. Dock, som ett fan av den gamla Spartacus-serien på samma tema kunde jag inte låta bli att uppleva Gladiator som lite för städad. För snäll. Slavhandel och gladiatorer är för mig i allra högsta grad är synonymt med direkt usla förhållanden och outhärdligt hård press men Maximus kändes aldrig riktigt som att han tog del av det hårda livet som arenan bör kräva. Tvärtom kändes han som en snudd på odödlig general i precis alla sammanhang och ja, det var såklart också Ridleys tanke från början. Det är bara jag som inte riktigt köper det. I övrigt kan jag inte släppa hur musiken i flera fall är snudd på identisk med den från Pirates of the Caribbean vilket tog orimligt fokus från handlingen ett par gånger haha.
11:e februari - Medicinen (Netflix)
Helena Bergström hör absolut till min topplista över svenska skådespelare och bjuder allt som oftast på en riktigt trivsam filmupplevelse när jag är på humör för något lättsmält. Ikväll var en sådan kväll då jag inte hade någon som helst energi till övers för att gå in och golvas av någon tänkvärd Oscar-vinnare utan Medicinen, som i grund och botten handlar om en nöjesjournalist som får tillbaka livsgnistan, var precis vad jag behövde. Som väntat lyckas Bergström i regi av maken Colin Nutley förmedla den välbekanta, lite tragikomiska känslan som ofta kommer med svensk film. Man vet var man har den redan innan den startar, vilket kan vara exakt vad jag är ute efter.
12:e februari - Hålet (Netflix)
Den här har jag haft ögonen på ett tag. En spansk film som utspelar sig i ett fängelse där hundratals celler är uppstaplade på varandra med ett till synes oändligt djupt hål i mitten. En gång om dagen hissas en enorm festmåltid ner i hålet och stannar en kort stund i varje cell innan den fortsätter nedåt. Fångarna som har turen att befinna sig på en av de övre våningarna kan således se fram emot att få äta sig mätta i rikligt överflöd medan det blir betydligt tuffare för stackarna längre ner, dit maten inte räcker. Ett spännande koncept som håller ett stadigt grepp om min uppmärksamhet när jag får bevittna internernas kamp mot sina egna psyken, och ibland varandra. De sista minuterna är dock det enskilt sämsta här och det känns som att manusförfattaren helt enkelt slarvat bort en bra avslutning till förmån för en oklart konstnärligt öppet slut. I övrigt. Bra film.
13:e februari - Fight Club (Viaplay)
First rule of Fight Club: You do not talk about Fight Club. En bra regel får jag väl säga som både står sig i och utanför filmen i fråga. Problemet är bara att någon youtuber vid något tillfälle bröt mot filmens enda och viktigaste regel när de diskuterade plot twists. You do not talk about Fight Club, för bövelen! Men jag får egentligen skylla mig själv, dels för att jag såg klart klippet i fråga men också för att jag inte såg Fight Club förrän 22 år efter att den släppts. Jag fick mig ändå en redig överraskning när jag insåg hur bra Fight Club faktiskt var, spoilers till trots. Jag förväntade mig mer eller mindre en två timmar lång gråbrun berättelse om en underjordisk boxarklubb och var egentligen inte alls speciellt sugen på att ens klicka på play. Jag hade fel. Typ. Att jag fått hela grejen spoilad i förväg gjorde heller inte så stor skada som jag trodde att det skulle göra för jag fick på något sätt se filmen för första gången, med samma ögon som någon som ser den för andra gången. Ovetande men samtidigt allvetande. Men man pratar inte om Fight Club.
14:e februari - Dune (HBO Max)
Det var ju tvunget att hända någon gång. Chefredaktör Hegevall har vid flera olika tillfällen sprungit runt på redaktionen och träffsäkert sulat sina pyttesmå racing-vantar i kraniet på alla som ännu inte tagit del av den Oscarbelönade mastodont-filmatiseringen. Dessutom har jag hört från många andra håll också att den skulle vara riktigt riktigt bra. Så efter ett förträffligt Alla hjärtans dag-firande med symfoniorkester och bubbel bänkade jag mig i soffan, redo för briljans. Jag får väl säga att jag förstår varför den är så pass hyllad som den är. Det är en fantastiskt uppbyggd värld som jag dras in, både sett till fotot, scenografin och Hans Zimmers perfekt dystopiska kompositioner som verkligen fångar och förhöjer stämningen av miljöerna. Berättelsen blev dock en axelryckning, tyvärr. Kanske orkar jag helt enkelt inte längre lägga fokus på ännu en episk saga om en utvald pojke i en stor hemlighetsfull värld. Kanske var förväntningarna för höga. För hur snyggt gjord Dune än må vara så lyckas jag inte frammana något vidare intresse av vare sig konflikten, som jag tycker mig sett i varenda film i genren vid det här laget, eller karaktärerna som trots välkända ansikten och stabila insatser, förblir förhållandevis ointressanta. Dune är ett lysande exempel på vad som idag går att skapa, rent estetiskt, men det är också det enda jag tar med mig från upplevelsen.
Har du sett något bra på sistone?