LIVE
HQ
logo hd live | Pepper Grinder
See in hd icon

Chat

X
      😁 😂 😃 😄 😅 😆 😇 😈 😉 😊 😋 😌 😍 😏 😐 😑 😒 😓 😔 😕 😖 😗 😘 😙 😚 😛 😜 😝 😞 😟 😠 😡 😢 😣 😤 😥 😦 😧 😨 😩 😪 😫 😬 😭 😮 😯 😰 😱 😲 😳 😴 😵 😶 😷 😸 😹 😺 😻 😼 😽 😾 😿 🙀 🙁 🙂 🙃 🙄
      Svenska
      Blog
      Den gnälliga samurajen

      Den gnälliga samurajen

      Precis som min kollega Marie har jag tillbringat en del tid med Rise of the Ronin på sistone och även fast jag håller med om mycket av det som hon tar upp i sin fenomenala recension så ställer jag mig betydligt mer kritisk till min egen tid som samuraj. Jag gillar den öppna världen, glidflygningen, änterhaken och jag tycker mycket om konceptet av att knyta an till de olika distrikten för att sedan kunna återvända för att beskydda dem mot yttre hot

      Striderna i sig lämnar å andra sidan en del att önska i min bok och jag saknar ofta vettiga reaktioner från fienderna som jag hugger sönder och samman med mitt enorma odachi-svärd. Alltför ofta känns det som att mina motståndare lämnas helt oberörda av mina utfall och det enda som indikerar att jag överhuvudtaget har träffat är att deras hälsomätare har gått ner. Visst är det en svår avvägning för utvecklare att göra, för att hitta rätt balans i striderna, där man förstås vill skapa djupare sammandrabbningar, än de som går att vinna genom att snabbt peppra på attack-knppen men när jag till exempel svingar ett svärd som är två och en halv gånger större än jag själv mot en fiende som befinner sig i luften, vill jag att att han åtminstone ska rubbas en aning i sin akrobatiska manöver och kanske i alla fall låtsas som att det gjorde lite ont. Förmodligen handlar det dock mycket om min egen bristfälliga stridsförmåga i det här skedet, och om jag skulle lägga ytterligare ett par timmar på att förfina min svärdskonst så hade jag eventuellt varit av en annan uppfattning.

      Sen vet jag inte riktigt om jag tycker att Team Ninja behövde ha kikat riktigt så mycket på From Softwares spel som de uppenbarligen har gjort, utan för mig hade det gått lika bra, om inte bättre att skippa allt vad bonfires och souls heter och istället gjort progressionssystemet till sitt eget. Kanske är det den gamla Dark Souls-fanatikern i mig som gnäller lite för mycket, men jag kan lite för ofta höra mig själv komma med (lite smådrygt elitistiska) kommentarer som att "Okej, nu vill de vara Bloodborne" eller "Jahapp, så det här är Ronin-Esus?". Osmakligt? Jag vet, jag försöker sluta.

      Slutligen har jag lite problem med både det tekniska och det estetiska i Rise of the Ronin, där bilduppdateringen ofta känns lägre än den bör vara, samtidigt som jag upplever grafiken som ganska olämn i vissa sekvenser (även fast det bitvis är riktigt snyggt också). Sen har jag märkt att jag allt oftare stör mig på när HUD-markörer är för många och för påträngande, speciellt i sådana här spel där de öppna miljöerna och atmosfären ska spela en stor roll. Jag behöver till exempel inte ha hela min uppdragsbeskrivning fastklistrad i vänstra hörnet, precis alltid, och även fast jag i skrivande stund just insåg att det säkert går att justera i menyerna så tycker jag att mängden information på skärmen ofta mår bra av att skalas ner en smula.

      Men nu har jag gnällt färdigt för idag. Trots att jag och Majsan har lite olika bilder av Rise of the Ronin så kan våra åsikter enas i att det är ett genomgående bra spel som du absolut bör kolla in om du är det minsta intresserad av samurajer, svärd, det gamla Japan, eller en actionladdad mix av alla tre. Tack för ordet.

      HQ
      Dags att ge Elden Ring en ny chans?

      Dags att ge Elden Ring en ny chans?

      För snart två år sedan skrev jag en artikel om hur jag kände en ganska stark mättnad när det kom till From Softwares spel. På den tiden hade Elden Ring precis släppts på marknaden och jag hade väl spelat i runda slängar 15 timmar när jag kom fram till att jag inte hade det minsta sug att fortsätta, märkligt nog. Jag hade ju både älskat Dark Souls, dess föregångare och uppföljare sedan jag först provade på Miyazakis etta i början på 2012 men när jag satt där klockan 00:01 på Elden Rings releasenatt så var min hype lika med noll. Känslan var snarare att jag hade tagit på mig en för stor skoluppgift som jag inte alls hade någon lust att slutföra. Och det gjorde jag inte heller.

      Efter att ha debatterat med mig själv i ovan nämnda artikel så landade jag (och flera av er som kommenterade) i slutsatsen av att jag borde ta en paus från From Softwares spel ett tag. Mycket hade att göra med att jag kände en enorm press på mig själv att snabbt se allt, besegra allt och samla allt i syfte att kunna skryta med en fin platina-trofé som belöning för något, vars innehåll jag troligtvis inte hade uppskattat speciellt mycket för vad det var. Min klocka stannade vid 36 timmar och sedan dess har jag inte återvänt till The Lands Between.

      Men på senare tid har det börjat klia i fingrarna igen. Troligtvis i samband med att jag har krigat sida vid sida med min gode vän Patrik igenom Dark Souls (1), Bloodborne, samt en bra bit av Dark Souls 2 på ganska kort tid. Och ja, det har varit riktigt riktigt roligt nästan hela tiden (Dark Souls 2 förblir ett lågvattenmärke för serien) och jag har kommit på mig själv med att önska mig ett nytt spel i serien. Mer From Software helt enkelt.

      Så slog det mig för bara ett par timmar sedan att det nya spelet ju faktiskt släpptes för snart två år sedan och har sedan dess legat och väntat på att min hunger ska väckas på nytt. Nu tror jag att den har gjort det, åtminstone lite grann och jag är ganska sugen på att återvända och ge Elden Ring en ny chans. Skillnaden den här gången är att jag på sistone har lämnat trofé-jagandet bakom mig i ganska hög grad och vad jag nu är ute efter är helt enkelt själva spelupplevelsen i sin renaste form, fritt från några krav att nå 100%. Som när jag först tog mig igenom Dark Souls (1) för tolv år sedan. Och det är ju kul förstås! Vi får se om vistelsen blir långvarig den här gången, eller om jag hamnar i gamla mönster igen men jag ser åtminstone fram emot att ge det ett nytt försök!

      HQ
      Vilda 2024-drömmar i spelens värld

      Vilda 2024-drömmar i spelens värld

      •  Suicide Squad: Kill the Justice League skjuts upp igen och väntas släppas den 1:a april. På releasedagen avslöjas det dock att hela spelet har varit ett stort aprilskämt och en täckmantel för Rocksteadys egentliga projekt, Batman: Arkham Legacy som släpps samma dag. DC-universumets kultförklarade anstalt Arkham Asylum har slagit upp portarna igen och tar än en gång emot patienter i form av Gothams allra knäppaste superskurkar. Damien Wayne har tagit över rollen som Batman efter sin fars bortgång och mottar ett kryptiskt meddelande inifrån mentalsjukhuset som vittnar om en stor hemlighet och svaret på vad som egentligen hände Bruce Wayne i slutet på Arkham Knight. Resultatet blir ett rått, krispigt och supertight äventyr som blandar de klaustrofobiska miljöerna från Arkham Asylum med den öppna och väldetlaljerade världen från Arkham City. Allt paketeras i en mörk och storslagen berättelse som visar att Rocksteady vet precis vad de gör och att de fortfarande är ohotade i täten som världens bästa förvaltare av superhjälte-spel.

      •  Sly Cooper Remake Trilogy utannonseras på Gamescom och släpps en månad senare. Utvecklingen står Bluepoint Games för och de levererar tre perfekt återskapade äventyr, dränkta i nostalgi med ursnygg och lekfull estetik som får Cooperligans klassiska äventyr att kännas lika moderna som när Ratchet & Clank fick samma behandling för ett par år sedan. Första spelet i serien tolkas dessutom om och levereras med samma typ av semiöppna spelvärld som de i båda uppföljarna. Det slutar dock inte där, för i slutet av samlingen döljer sig nämligen en kort teaser för nästa del i serien, Sly Cooper: Thieves Out of Time, utvecklat av Sucker Punch. Järnugglan Clockwerk är tillbaka och har stulit tekniken bakom Bentleys tidsmaskin som han nyttjar till ett sista försök att utplåna Cooper-släkten för gott. Den sista och avslutande delen släpps lagom till julhandeln.

      • Mobius Digital visar upp sitt nästa spel efter Outer Wilds på The Game Awards och blåser oss alla av stolen med nya helt banbrytande koncept och system. Spelet släpps samma kväll. Upptäckarglädje och mystik är fortfarande vad som ligger till grund för spelupplevelsen som tvingar oss att tänka i helt nya banor för att lösa förstklassiga pussel samtidigt som vi lär oss mer om studions nya värld. Om konceptet återigen kretsar kring rymdresor eller ågot helt annat låter jag vara osagt, för om du har upplevt Outer Wilds så vet du också att ju mindre man vet om spelet när du börjar din resa, desto mer minnesvärd erfarenheten. Men jag kan lova dig att vi inte blir besvikna den här gången heller.

      Jag korar Bloodbornes bästa bossar

      Jag korar Bloodbornes bästa bossar

      Sedan igår finns den publicerad. Artikeln där jag analyserar och redogör för vad jag anser vara From Softwares viktorianska pärlas allra bästa ruskprickar. Från det att jag och min gode vän Patrik började ta oss igenom Bloodborne igen för ett par veckor sedan, han för första gången och jag för femtioelfte, har jag funderat, klurat och jämfört vilka av de många briljanta sammandrabbningar som jag tycker mest om. Inte bara baserat på hur pass givande själva striderna är, utan jag väger också in faktorer som inramning, story samt mina egna upplevelser av de brutala sammankomsterna i fråga.

      Har du själv erfarenhet av Bloodbornes mästerliga bossar så tycker jag att du ska surfa över hit för lite god kvällsläsning. Sen vill jag gärna höra hur din lista ser ut!

      En eftermiddag med Nintendo

      En eftermiddag med Nintendo

      Idag släpptes äntligen Super Mario Bros Wonder för allmän beskådning och för att fira uppståndelsen bjöd Bergsala in oss på Gamereactor till ett påkostat launch-event på Liseberg Grand Curiosa Hotel i centrala Göteborg. På agendan stod en trevlig pannkake och desert-buffé, en tipspromenad med Svampriket i fokus och förstås en himla massa Mario-spelande i en stor sal där ett tjugotal Nintendo Switch-enheter stod redo att möta oss deltagare. 

      Från början var tanken att både jag och Måns skulle vandra sida vid sida genom rörmokarvärldens kulörta nymodigheter som redaktionens två Göteborgsbaserade representanter men efter att herr Lindman akut behövde kontrollera att ingen satt i soffan där hemma blev det jag själv som fick bära Gamereactors fana genom festligheterna. Förutom ett par trevliga konversationer med Bergsalas medarbetare på plats blev det förstås en hel del Mario och jag kan precis som Mäki uttryckte i sin recension, säga att Super Mario Bros Wonder är ett riktigt toppenspel. Bekant och nyskapande på samma gång i en balans som jag sällan ser i spelserier så anrika som just Mario. Trevlig tillställning och trevligt folk. Tack för den här gången Nintendo!