Då styrde vi kosan mot sydvästra Storbritannien och landet Wales. Det är mycket viktigt att INTE säga "hello my fellow englishmen" när man är i Wales för då blir dom vansinniga. Walesarna är ett stolt folk och dom är tammefan walesare och inget annat.

Vi skandinaver (daner, dvs danskar och folk från Skåne, Blekinge och Halland) har självklart varit i Wales tidigare och minst sagt levt rövare. Faktum är att vi fick en genomsnittlig efterfest med Mötley Crüe att framstå som barnteater. Jag snackar såklart om vikingatiden.

Detta är skönt nog förlåtet sen länge och walesarna är mycket trevliga, älskvärda och tillmötesgående på alla sätt och vis.

Jag har hus i Aberystwyth så det var därifrån allting utgick. Aber är en gammal stad med ett universitet och vacker arkitektur. Faktum är att hela Wales är väldigt, väldigt vackert med höga berg, djupa dalar och en grönska som bara kan jämföras med Sverige på sommaren. Wales är Storbritanniens tropikerna kan man säga.

Det är underbara serpentinvägar överallt. Problemet är ju som bekant att i UK kör man på fel sida vägen. Att köra vänster in i en rondell kräver att man har tungan rätt i mun och att man glömmer allt man lärt sig. Sinnessjukt.

Språket, Welsh, kan du glömma. Det låter som rappakalja och stavas likadant. Fullständigt obegripligt. Det finns alltid nånting man kan plocka ut i ett språk och förstå, även om man aldrig hört det förut. Inte så här. Det är fullständigt och komplett obegripligt. Det talade språket, skriftspråket. Allt. Som tur väl är så pratar dom ju engelska.

Jag rekommenderar Wales mycket, mycket starkt för här finns allt. Milslånga stränder, palmer, skog och berg. Hela kusten är full av pittoreska fiskebyar och städer. En magisk plats. Särskilt Tenby (ovan på bilden) är en upplevelse.

Jag har ett hyfsat nytt intresse. Jag har börjat samla lite på klockor. Innan var det bara Camel Trophy som gällde då jag har älskat dom sen jag var liten. Att ha en Camel Trophy på armen är som att känna sig som Indiana Jones. Sjukt snygga äventyrsklockor.

Men man vill ju bredda horisonten då va. Enter G Shock. Jag vill starta min G Shock-resa med G Shockarnas G Shock. Originalet. Den bästa. Den bokstavligen odödliga klassikern.

Jag pratar såklart om DW 5600.

Jag beställde en och fick den dagen efter. Sen dess har vi varit sammanväxta. DW 5600 är som en Toyota Land Cruiser från 1987. Bara basic. Det finns inget som kan gå sönder.

Den visar tiden, datumet och har start och stoppur. Man kan trycka på en knapp så får man bakgrundsbelysning i nån sekund. Det är det flashigaste på hela klockan ungefär.

Designen är modernt retro och ruskigt snygg. Den tål fallhöjd på 10 meter, är vattentät till 200 meter, används av NASA och olika militärförband världen över och det finns sinnessjuka videos på tuben där dom kör över den med lastbilar eller försöker förstöra den på andra vis.

Som sagt, det är klockornas svar på Toyotas Land Cruiser.

Jag är kär. På bilden ovan är jag och min nya flickvän på playan hemma. Man ser hur lycklig hon är.

Dead Island 2 <br />
Spelat på PS5

Dead Island dök upp 2011 efter spelhistoriens (fortfarande) snyggaste trailer. Det visade sig att trailern inte hade så jättemycket att göra med spelet men det var inte hela världen. Åtminstone inte för mig som tokälskade det. Det var brutalt roligt att ränna runt på snygga stränder och i städer och kötta zombies så det stod härliga till.

Och vi var tydligen tillräckligt många som tyckte så för Dead Island Riptide släpptes därpå och det var också helfestligt och det pratades vett och brett om den kommande tvåan som snart skulle släppas. Ännu en galet häftig trailer visades upp 2014 och sen tog det tvärstopp. Ingenting hände.

Dead Island fastnade i development hell, flera nyckelpersoner i originalgänget hoppade av och gjorde istället det fullkomligt lysande Dying Light och det verkade vara det.

Men icke! I april i år släpptes äntligen Dead Island 2 och nu har jag tagit mig genom det.

Den här gången är vi i L.A, här lämpligt nog kallat HELL A, med allt vad det innebär av tokiga kändisar, Bel Air, Santa Monica, yoga-kurser och new age. Det kommer att bli blodigt. Och roligt!

Precis som i ettan så väljer du en karaktär bland några förutbestämda innan det startar med en krasch. Bokstavligen. Ditt flyktplan störtar och du måste försöka ta dig från stan på nåt annat vis. Du hittar vapen som du modifierar och sen köttar dig fram längs gator och torg i olika uppdrag.

L.A är inte öppet på det viset som vi är vana vid från sandlådespel som GTA utan indelat i mindre områden som man reser mellan. Man kan tycka vad man vill om det men jag tycker det är ganska smidigt för det kan lätt bli överväldigande med för mycket yta. Speciellt om du ständigt har odöda kräk i hasorna som försöker tugga på dig.

Odöda kräk....<br />
Som i ettan så råkar vi ut för olika sorters zombies. Några känner vi igen och några är helt nya. Jag tänker inte spoila nåt men var beredd på att varje situation som introducerar en ny slags zombie är en utmaning innan man räknat ut hur man slaktar fanskapet.

Storyn är inget att hänga i granen men det är ju inte därför man spelar sånt här. Ta dig dit och hitta det och återvänd för att kunna göra det här som senare förhoppningsvis ska få dig från stan. Ungefär så.

Dead Island 2 är helt okej grafiskt vilket är imponerande då det runnit mellan fingrarna på jag vet inte hur många olika utvecklare. Det är absolut inte Årets Grafik men det funkar mer än väl. Som vanligt så är det en fördel med hemmabiosystem då man kan höra var zombiesarna kommer ifrån så du inte blir omringad och sliten i stycken. Överlag så är ljudbilden hård och köttig. Mycket bra.

Dead Island 2 har blivit en succé och redan sålt några miljoner vilket är imponerande. Gillade du ettan så kommer du att tycka om det här men var beredd på att det är en speciell stämning i dom här spelen. Ja, dom är våldsamma och råa men också fyllda av mörk humor och flippade karaktärer. Som en Tarantino-film kan man säga.

Älskade du ettan och Riptide? Köp direkt!<br />
Ny till serien? Vänta på rea.

På sveriges nationaldag drog vi utomlands, till Bornholm. Vi var ju ändå inte svenskar år 1523 utan det skulle dröja 135 år till så nåt jättedåligt samvete hade vi inte.

Vi tog världens snabbaste bilfärja från Ystad tidigt på morgonen och 80 minuter senare så stod vi där, på "Holmen" som vi säger hemma.

Dag ett körde vi längs södra delen av ön tills vi slutligen landade vid vårt strandhotell på Dueodde. 200 meter nedanför ligger en sandstrand som bara kan beskrivas som makalös, se bild ovan.

Vi är extremt bortskämda med sandstränder i världsklass i Blekinge och Skåne men här var inte sanden sand. Här på Holmen var sanden vetemjöl. På riktigt, jag skojar inte. Ofattbart fint.

Dag två tog vi östra och norra delen av ön och här påminner Bornholm inte så lite om Medelhavet och myriaderna av små byar längs kusten. Serpentinvägar letar sig ner och avslutas i små gränder där knappt min Vette och polarens Carrera fick plats. Sjukt häftiga körsträckor.

I en av fiskebyarna där vi stannade för att äta träffade vi också en viss Loa Falkman med fru som var på semester. Vad är oddsen liksom? Vi hade det kanontrevligt och både Loa och frugan är trevliga, roliga och utan ett enda snorkigt ben i kroppen. Härliga människor.

På kvällen var vi framme i Rönne igen och tog färjan tillbaka 20.30. Kl 21.45 stod vi åter på svensk mark och 23.30 så var vi tillbaka i Sölvesborg.

Bornholm är otroligt vackert med en sydländsk känsla och miljöer, god mat och mycket trevlig befolkning. Speciellt om du är från Blekinge eller Skåne då dom fortfarande räknar oss som danskar.

Deras danska dialekt är enkel vilket lär komma som en lättnad för många av er. Det enda negativa är att det går 1.50 svenska kronor på 1 dansk, nåt du måste ha i bakhuvudet när du handlar. Står det att pølsen kostar 30 kr så kostar den alltså 45.

Bornholm rekommenderas starkt!

.....blev det inte mycket av i år heller. Jag har jobbat därute med samma gäng sen 2013 och jag får VIP varje år men lusten har i princip försvunnit.

Jag har egentligen aldrig lyssnat på musiken som spelas där utan åker dit för att festa med barndomskompisarna. Men när man har varit konstant aspackad i två dagar så kan man det och det börjar kännas som ett jobb.

Vakna. Ta en återställare. Koka lite köttsoppa. Börja supa. Däcka på gräsmattan. Bli väckt. Hoppa i havet så man blir pigg. Fortsätt supa. Bli ivägsläpad för att se nåt band. Fortsätt supa. Äta nåt. Supa ännu mer. Gå och lägga sig. Upprepa.

Iron Maiden slutade jag lyssna på när jag var 12. Mötley Crüe såg jag 2015 och redan då lät dom som en förhudsförträngning. Jag ville se Rancid men jag orkade inte köra dit utan låg på playan istället.

Jag körde ut i torsdags och hämtade mina band för säkerhets skull men när jag såg alla fyllon så blev jag bara trött. Jag kände inte ens nån längtan. Jag körde hem, kokade kaffe och drog vidare till playan där jag låg och läste Silmarillion.

Nästa år däremot så blir det all in igen. Sonen fyller 16 innan så då blir det premiär för honom. Ska köpa en motorbåt med sovplatser innan för därute har vi hamn i anslutning till huset och då slipper man krångla med bilen.