Ibland känns det som att man har sett allt i filmväg, att allt som produceras är upprepningar och kopior. Särskilt när drömfabriken i Hollywood är inne i en period där allt som tycks göras är remakes, uppföljare eller superhjältefilmer. Men plötsligt så händer det, en film dyker upp som slår en fullkomligt med häpnad och får en att totalt tappa hakan. Detta är Parasite.

Bong Joon Ho är en mycket kompetent filmskapare, detta råder det inga tvivel om. Memories of Murder och Snowpiercer är mycket bra filmer, så förhoppningarna var höga när hans nya film utannonserade. Parasite levde inte bara upp till mina höga förväntningar, den krossade dem fullständigt. Jag inser nu att jag var för tidigt ute när jag korade mina bästa filmer från 2010-talet, Parasite förtjänar en plats på den listan. Kanske till och med topplaceringen.

Ju mindre man vet om handlingen i Parasite desto bättre blir filmupplevelsen när man ser den för första gången. Därför kommer jag inte att gå in på vad som händer i filmen närmare. Jag vet inte ens hur jag skulle kategorisera filmen. Är det ett drama? En thriller? En mörk komedi? Parasite glider obehindrat mellan genrer. Handlingen är trollbindande, precis när man börjar känna sig hemma och tror sig veta hur filmen kommer att fortlöpa så tar allt en helt annorlunda vändning.

Parasite bollar med många komplicerade samhällsfrågor. Teman om familj, moral, klass och gemenskap är alla centrala för filmen. Men budskapet blir aldrig forcerat eller förenklat, det levereras inga enkla svar eller högfärdiga moralkakor. Det finns inga hjältar eller skurkar här, bara människor.

Jag kan inte ösa nog med beröm över Parasite. Handlingen, skådespeleriet, karaktärerna, dialogen, fotot, allt håller högsta klass. Parasite är ett mästerverk i ordets sanna bemärkelse.

Betyg 10/10

Neondränkt svärdsviftande, en fransk träbock, Sean Connery utklädd till en påfågel och Queen. Hur står sig 80-tals klassikern Highlander idag?

Ett gäng odödliga svärdsmän samlas i New York inför den slutlig uppgörelsen. I mörka gränder och parkeringsgarage kommer de att duellera tills enbart en av dem återstår. Överlevaren får göra anspråk på Priset och avgöra mänsklighetens öde.
Det finns någonting charmerande över enkelheten i Highlanders handling. Moderna filmer dumförklarar ofta sin publik genom att i detalj redogöra för exakt vad som händer och varför, ingenting ska få lämnas oklart även för den mest ouppmärksamme tittare. Så är inte fallet i Highlander. Varför nöjer sig inte de utvalda med sin odödliga existens, varför måste de söka upp och förgöra varandra? Vad är egentligen detta Pris de alla söker? Och varför träffas vår huvudperson under ett träningsmontage upprepade gånger av blixten? Vi behöver inte veta svaren på dessa frågor. Ett gäng snubbar vill hugga huvudet av varandra med svärd, mer information behövs inte. That's it.

Något som gärna hade fått förklaras är däremot castingen i Highlander. Vems idé var det att låta vår skotske högländare spelas av fransosen Chrispoher Lambert? Varför rollbesätta den i allra högsta grad skotske Sean Connery när hans karaktär är en egyptier med ett spanskt namn? Frågorna är många. Det udda valet med en fransman i huvudrollen hade kunnat fungera med en skicklig skådespelare, men Lambert är tyvärr hopplöst träig. Hans minspel är kryptiskt och replikerna väser han fram på en svårbegriplig rotvälska. Som tur är uppvägs Lamberts tillkortakommanden mer än väl av Clancy Brown som the Kurgan, filmen skurk. The Kurgan är precis så urflippad och otäck som en äkta filmskurk bör vara och Brown levererar sina repliker med en underbar inlevelse. Holy ground Highlander!

Russel Mulcahy gör en stabil insats som regissör. Hans bakgrund som musikvideo-regissör gör sig påmind via kameraarbetet, kameravinklarna är ofta intressant och övergångarna mellan scenerna innovativa. Fäktningskoreografin har däremot inte åldrats särskilt väl och även specialeffekterna känns stundtals rätt mossiga. Med sina två timmar är också Highlander onödigt lång, den hade med fördel kunnat trimmats ned mot 90 minuter för att hålla tempot uppe. En av filmens starka sidor som verkligen måste framhållas är soundtracket, filmmusiken av Queen är alldeles underbar.

Allt som allt är Highlander fortfarande underhållande och en härligt lättsam popcornrulle. Väl värd att slökolla på under en regnig fredagskväll.

Betyg: 7/10

There can be only one. Och några uppföljare.

Sitter du hemma och saknar nått att spela? Eller gillar du bara saker som är gratis? Då kan jag tipsa dig om att Tomb Raider och Lara Croft and the Tempel of Osiris just nu är gratis på Steam. Klicka hem dem nu och behåll dem för alltid, helt utan kostnad. Erbjudandet gäller till och med den 23:e mars.

Billie Eilish nya Bondlåt "No Time to Die" släpptes tidigare i morse. Efter ett par genomlyssningar kan mina första reaktioner sammanfattas med ordet: underwhelming.

Jag gillar introt. Tonerna påminner om Hans Zimmers kompositioner, vilket är positivt med tanke på att han gör den övriga filmmusiken. Problemet för min del är att låten aldrig riktigt lyfter, eller ens växlar upp ordentligt. Visst kan ballader funka som Bondlåtar, ta bara "Skyfall" som exempel, men det ska helst vara lite kraft bakom texten.

Eilish har en riktigt bra röst men jag saknar den äkta Bondkänslan genom hela låten. Nu är detta som sagt bara snabba intryck efter att ha lyssnat på låten ett par gånger via headsetet till mobilen. Knappast optimala förutsättningar, och jag har förhoppningar på att låten växer vid ytterligare lyssningar på en riktigt ljudanläggning.

https://www.youtube.com/watch?v=GB_S2qFh5lU

I denna bloggserie, vars titel jag skamlöst stulit från det polska skäggmonstret®, återbesöker jag utvalda filmklassiker och ser hur väl de står sig idag. Jag börjar med George Millers bensinosande regidebut från 1979.

Innan Mel Gibson blev Mad Mel var han känd som Mad Max, en ordkarg hämnare som strök runt i de postapokalyptiska australiensiska ödemarkerna i jakt på rättvisa och bensin. Eller så känner vi i alla fall honom från "The Road Warrior" och "Beyond Thunderdome", men filmserien börjar annorlunda. Då lågbudgetrullen "Mad Max" tar vid är han fortfarande bara Max Rockatansky, familjefar och polis i utkanten av ett sönderfallande samhälle på gränsen till fullkomlig upplösning. I ärlighetens namn är det inte direkt någon postapokalyps som Mad Max bjuder på, utan snarare en sorts semi-apokalyps. Bitar av samhället och civilisationen finns fortfarande kvar i form av vardagsliv, rättsväsende och infrastruktur. Vi är har ännu långt kvar till uppföljarnas BDSM-mode och eldsprutande gitarrer.

Filmens handling är rätt simpel och tydligt inspirerad av westerngenren, en klassisk uppgörelse mellan sheriffen och banditerna. I Millers tappning är banditerna ett mc-gäng lett av den psykopatiske Toecutter (Hugh Keyes-Byrne). Efter att gänget så attackerat Maxs familj inleds hans jakt på hämnd. Vägen mot den slutliga uppgörelsen är både kort och rak. Mycket av det beror på budgeten, filmen kostade inte mer än 400 000 australiensiska dollar att göra. Detta ledde till en hel del kreativt filmskapande från Millers sida, bland annat offrade han sin egen skåpbil till filmens inledande biljakt. Producenten Byron Kennedy lyckade å sin sida pressa kostnaderna genom att anställa ett riktigt mc-gäng, som jobbade mot betalning i öl. Actionscenerna blir däremot lidande av budgetbegränsningarna. Biljakterna är generellt väldigt tama och består ofta av snabbspolade klipp, för att skapa en illusion av hög fart. HD-utgåvan gör här filmen inga tjänster, utan alla trick och genvägar syns i full detaljrikedom.

Sett till hur serien sedermera har utvecklats är det lite förvånade att Mad Maxs styrkor ligger hos dess karaktärer och skådespeleri. Karaktären Max är kluven inför sitt yrke och slits mellan att försöka upprätthålla illusionen av ett fungerade samhälle och att skydda sin egen familj. Gibson lyckas också ge ett djup till huvudpersonen som senare helt har försvunnit. Steve Bisley är minnesvärd som den charmige Jim Goose och Joanne Samuel fungerar bra som Max fru Jessie. Även filmens antagonister håller bitvis hög klass. Toecutter (Keyes-Byrne) är genuint obehaglig och hans nyckfulla personlighet balanseras väl av sin stoiske vapendragare Bubba Zenetti (Geoff Parry). Här ska dock påpekas att filmen på ett horribelt sätt dubbades med amerikanska röster innan den släpptes i USA. Detta ljudspår är av någon anledning fortfarande standard på många utgåvor, så se för allt i världen till att byta till de australiensiska originalrösterna för att inte helt förstöra upplevelsen.

Betyg: 6/10.