Jag hade i veckan en intressant diskussion med några vänner och tänkte fortsätta den här för att få ytterligare lite synpunkter på frågan. Film är främst ett visuellt medium och alla har sin egen uppfattning om vad som är visuellt tilltalande, så det finns många filmer som på något sätt kan sägas vara den allra vackraste.

En film kan givetvis vara vacker på många olika sätt. Ibland är det scenografin som står i fokus, som retrofuturismen i Stanley Kubricks 2001: A Space Odyssey, neonbrutalismen i Blade Runner eller den märkliga hemtrevligheten i The Grand Budapest Hotel. Andra filmer går åt motsatt håll och trollbinder en med makalösa landskapsfoto. Några exempel är The Revenant och Sagan om ringen-trilogin, men också den karga skönheten i Sicario förtjänar att framhållas.

Själv lockas jag främst av filmer där ljussättning och färger ger de mest slående visuella intrycken. Återigen är detta ett område där Kubricks alster oftast briljerar, enligt mig med Barry Lyndon som det allra mest framträdande exemplet. Tack och lov finns det också gott om nyare film som levererar i denna kategori. La La Land fångar perfekt Hollywoods färgsprakande drömbild. Blade Runner 2049 visar ett helt annat Los Angeles, men ljuset och färgerna är lika minnesvärda. Få filmer har heller bjudit på ett bättre färgschema än Mad Max: Fury Roads symfoni i orange och blått.

Slutligen, måste jag välja en film som är allra vackrast så faller valet på Days of Heaven. Innan Terrence Malick helt började ägna sig åt pretentiöst, men ack så vackert, flummande så regisserade han ett par riktigt välgjorda filmer. Days of Heaven är ett visuellt mästerverk, unik i sitt användande av naturligt ljus. Till stora delar är den inspelad utomhus och alla dessa scener använder sig nästan enbart av dagsljus. Många av scenerna är inspelade under den så kallade gyllene timmen, den korta stund kring solnedgången då ljust upplevs som mjukare och färgerna rödare. Inspelningen blev något av en mardröm då man enbart kunde filma dessa utomhusscener under ca 40 minuter per dygn, vilket föga förvånade ledde till omfattande förseningar och en sprängd budget. Resultatet är dock enastående.

Vilken film tycker du själv är vackrast? Lämna gärna ett svar i kommentarerna.

Året är 1917. Första världskriget rasar med full styrka längs västfronten i norra Frankrike. En brittisk bataljon om 1600 man, avskuren från all kommunikation, förbereder ett anfall mot de retirerande tyskarna. Reträtten är i själva verket en noga förberedd fälla och den brittiska bataljonen går en säker död till mötes om de inte nås av ordern att avbryta anfallet. Två brittiska soldater (George MacKay och Dean-Charles Chapman) skickas ut på ett desperat uppdrag, att korsa fiendens linjer och nå de avskurna soldaterna innan det är för sent.

1917 inleder makalöst starkt. Regissören Sam Mendes (American Beauty, Skyfall) guidar med säker hand genom skyttegravarnas fasor och ingenmanslands helveteslika månlandskap. Första världskriget har aldrig känts mer levande och nära. Överallt är det lera, taggtråd, råttor och förruttnelse. Även om filmen aldrig frossar i våld känns döden ständigt närvarande. Den realistiska inramningen är också nyckeln till 1917. Det är känslan av närvaro, snarare än intressanta karaktärer, som skapar engagemang. Vi vet egentligen väldig lite om filmens huvudpersoner, men det behövs heller inte. Premissen är så enkel att man genast förstår vad som står på spel.

Sett till de tekniska aspekterna är 1917 ett mästerverk. Kameraarbetet är lysande, med långa svepande tagningar följer vi de två soldaterna i deras resa. Filmfotografen Roger Deakins har på senare år briljerat med Blade Runner 2049, men här överträffar han sig själv och vann en mycket välförtjänt Oscar på kuppen. De tekniska triumferna slutar inte heller inte där. Med hjälp av minutiösa förberedelser och smart klippning skapas illusionen att hela filmen är gjord i en enda lång tagning. Thomas Newmans filmmusik är ytterligare en höjdare. Musiken är stämningsfull och känns aldrig påträngande eller överdrivet bombastisk.

Illusionen om den oavbrutna tagningen visar sig emellertid vara ett dubbeleggat svärd. Samtidigt som den ger en svårslagen närvaro så är det inte ett problemfritt tillvägagångssätt. Även fast vi följer huvudpersoner från resans början till dess slut är det stundtals svårt att orientera sig på slagfältet. Västfronten känns ibland både osammanhängande och märkligt folktom. Det är inte alltid klart om soldaterna befinner sig bakom sina egna linjer eller bakom fiendens. Personligen hade jag föredragit om de långa tagningarna enbart använts vid spänningsscenerna vid filmens början och slut, och att mittenpartiet istället filmats och klippts på ett mer traditionellt sätt. På samma sätt hade mittenpartiet kunnat kortas ned en aning, det finns i synnerhet en scen som känns väldigt lösryckt från en i övrigt intensiv krigsfilm.

Dess är dock bara mindre invändningar. För i slutändan 1917 en mycket välgjord och sevärd film. Inte en högoktanig actionrulle men en atmosfärisk och stämningsfull krigsfilm, bland de allra bästa som har gjorts om det första världskriget.

Betyg: 8/10

Jag passade på att fynda lite Blu-ray film på discshops rea förra veckan och fick paketet i brevlådan idag. Är särskilt taggad på att se Kurosawas "De sju samurajerna" i hög upplösning, jag har bara sett den en gång tidigare, på en risig gammal VHS. Allt som nu återstår är att se till att tv-soffan blir ledig i helgen.

Nu i helgen såg jag till slut den avslutande delen i Disneys Star Wars-trilogi, Episode IX - The Rise of Skywalker. Det i sig säger en hel del om hur ofantligt oengagerande filmserien har blivit. Det dröjde alltså mer än ett år innan jag tyckte att det var värt att lägga två timmar av mitt liv på att se hur Disney och Abrams skulle knyta ihop säcken, efter härmapan The Force Awakens och haveriet The Last Jedi. Alltsedan eftertexterna rullade i lördagskväll har jag funderat på en fråga. Om Disney inte sparat det sämsta till sist? Om Rise of Skywalker ändå inte är den allra sämsta av Star Wars-filmerna? Sämre än The Phantom Menace? Sämre än The Last Jedi? Jag tror faktiskt att det är så.

Till att börja med ska det sägas att Abrams sannerligen inte hade ett lätt jobb med att ta över skutan efter Rian Johnsons utskällda och polariserande tillskott till filmserien. Det visar sig dock snabbt att Abrams så långt som möjligt ignorerar mittenfilmen helt. Det mesta som The Last Jedi försökte introducera försvinner utan ett knyst när The Rise of Skywalker börjar. Här snackar vi inte bara att om att kasta ut barnet med badvattnet, badbaljan och det mesta av badrumsinredningen följer också med av bara farten.

The Rise of Skywalkers största problem är att handlingen är obegripligt lat och tafatt. Åk från planet A till planet B. Hitta pryl C som leder till pryl D. Inte nog med att handlingen är tafatt, den är rent av korkad. Hur ska våra hjältar hitta den mystiska dolk som visar vägen till kejsarens hemliga bas? Den dolk som inte setts på år och dag, som inte ens självaste Luke Skywalker kunde hitta? På något spännande och finurligt sätt? Inte då, de faller bara ner i ett hål i marken och där är dolken. Så smidigt. Hur ska Rey hitta den mystiska vägvisaren som fanns gömd någonstans i dödsstjärnan (vilken som bekant är lika stor som en måne) då den sprängdes? Inga problem, och fort går det också. Hon klättrar upp för en lejdare och hittar den bara. Tar max en timme. Så smidigt.

Abrams tycks också förutsätta att hans publik är fullkomligt hjärndöd då allt ska förklaras på ett övertydligt sätt. Rey stöter på en skadad orm och läker dess skador med hjälpa av kraften. Detta visas tydligt med både bild och ljud så att det kan inte råda några tvivel om vad som just hände. Och ändå känner sig Abrams tvungen att påta in en replik som explicit förklarar det ytterligare en gång för oss korkade tittare. Här kanske Disney är något på spåren som kan förbättra de gamla filmerna? Varför inte lägga till förklarande repliker här och var i nyckelscener i originaltrilogin? Scenen i Empire där Yoda lyfter Lukes X-wing ur träsket skulle bli ofantligt mycket bättre om den avslutades med att Yoda helt sonika säger "Jag använde kraften för att lyfta upp din X-wing.".

Logiken haltar rejält i The Rise of Skywalker. Visst, logik har aldrig varit Star Wars starka sida men här åker också filmseriens inre logik ut genom fönstret. Karaktärer dör och återuppstår till höger och vänster. Till skillnad från tidigare då karaktärer kunde återvända som immateriella spöken kan de här interagera med världen omkring dem och rent av återta sin fysiska form. No one's ever really gone heter det i trailer och det visar sig tyvärr vara hela filmens ledmotiv. Varför inte också låta Porkins sladda in med Anakins gamla podracer och sparka imperiestjärt under slutstriden? Då hade Disney kunnat klämma in ytterligare lite meningslös fan-service. Kejsaren är i alla fall tillbaka, detta får vi veta redan i filmens förtexter. Inte nog med att Palpatine återuppstått, han passar också på att trolla fram en helt ny stjärnflotta ur ingenting. En aldrig sinande ström av stjärnkryssare, var och en lika kraftfull som dödsstjärnan. Insatserna höjs till den nivå att det bara blir löjligt. Tvärt emot vad Abrams tycks tro så blir inte handlingen intressantare ju sämre oddsen är för protagonisterna. Grunden till en engagerande handling är istället intressanta karaktärer men här misslyckas The Rise of Skywalker kapitalt. Vi presenteras för en hel uppsjö av karaktärer, både nya och gamla, alla är de dock lika platta och lätt glömda. I slutändan spelar det då ingen roll att filmen är en visuell triumf när handlingen är fantasilös och karaktärerna intetsägande.

The Rise of Skywalker lyckades i alla fall på en punkt, den fick mig att försiktigt uppvärdera sin föregångare. Rian Johnsons The Last Jedi må vara ett rätt dåligt filmiskt hantverk, men han hade ändå innovativa idéer och vågade försöka förverkliga dessa.

Dopparedan närmar sig med stormsteg. Även om firandet kanske blir lite annorlunda i år så är det många med mig som ser fram emot att äta sig smått illamående och sedan ligga på soffan dåsa medan Kalle Anka pliktskyldigt står på i bakgrunden.

Länge var däremot just julmaten det jag minst gillade med denna högtid. Kommersialismen eller dryga släktingar hade jag inga problem med, men julmaten kunde jag verkligen inte uppskatta. Men på senare år har någonting hänt. Jag har börjat uppskatta julmaten allt mer. Jag är sannerligen inte såld på allt på julbordet, grisfötter och lutfisk hör hemma på historiens soptipp, men ett par rätter är numera absoluta måsten för min del. Julskinkan är en av dessa, Jansons frestelse en annan.

Hur ser ni andra GR-medlemmar på julmaten? Årets kulinariska höjdpunkt eller halvtråkig husmanskost man stoppar i sig av gammal vana? Vilka rätter är ett måste för just dig för att den äkta julstämningen ska infinna sig?