Då var det dags för denna veckas lista och vi är redan framme vid 1990-talet. Kalla kriget är slut och andra problem upptar dagordningen. En av de större politiska frågorna i väst är kriminalitet och droger. Och så regnar det.

10. The Full Monty

Brittisk dramakomedi om en industriarbetare (Robert Carlyle) som förlorat både jobb och fru, kan han inte få in nog med pengar till underhållsbetalningarna så kommer han även att förlora kontakten med sin son. Lösningen blir att starta en manlig strippgrupp tillsammans med sina arbetslösa polare. Underhållande lättsam och varm film som samtidigt lyckas tackla svåra frågor om faderskap, kroppsideal och fattigdom.

9. Hard Boiled

John Woos sista riktiga Hong Kong-action är en storlagen och våldsam historia om två omaka poliser (Chow Yun-Fat och Tony Leung) som tvingas samarbeta för att sätta stopp för ett krig i den undre världen. En action av den klassiska skolan, gjord utan alltför mycket möda på att framstå som realistisk eller ens rimlig, utan istället enbart fokuserande på att vara underhållande och högintensiv. Höjdpunkten är en massiv shoot-out i ett sjukhus, till stora delar gjord i en oavbruten tre minuter lång tagning.

8. Kikujiros sommar

Takeshi Kitano är något oväntat mannen bakom detta stillsamma guldkorn, om en blyg ung grabb som bor tillsammans med sin mormor i Tokyo. När tristessen och ensamheten blir för mycket under sommarlovet ger han sig i hemlighet ut på en resa för att besöka sin mamma, som han aldrig har träffat. En surmulen och småkriminell granngubbe (Kitano) följer med som guide. En underbar roadmovie, både vemodig och glädjande, om ensamhet och vänskap. Filmmusik av den alltid briljante Joe Hisaishi.

7. Trainspotting

Ett stycke alternativ socialrealism om en grupp heroinmissbrukare i 1980-talets Skottland. Det som gör Trainspotting så lyckad är att Danny Bouyle valde att skildra misären med en lättsam och ofta rent komisk ton, vilket gör filmen betydligt mer tillgänglig än exempelvis Requiem for a Dream. Ytterligare en styrka är de välskrivna karaktärerna, som man genuint bryr sig om utan att de för den skull är särskilt sympatiska.

6. Schindler's List

En film som egentligen inte behöver någon introduktion, har du gått i skolan efter 1993 så har du troligen sett den på historielektionerna. Synnerligen välgjord och gripande med utmärkt skådespeleri från både Liam Neeson och Ralph Fiennes. Trots det tunga ämnet och de ofta rent motbjudande scenerna finns det ändå ett ljus i slutet av den mörka tunneln som är Schindler's List, vilket lämnar tittarna med i alla fall en gnutta hopp om mänskligheten.

5. Terminator 2: Judgement Day

James Cameron kan det här med uppföljare, den saken är klar. Tillsammans med Aliens står sig T2 som en av de allra bästa uppföljare som någonsin gjorts. Jämfört med föregångaren från 1984 är T2 fast förankrad i actiongenren, skräckmomenten har förbytts mot bombastisk action och magnifika specialeffekter. Arnold är tillbaka som T800 men denna gång står han på mänsklighetens sida i kriget mot maskinerna. Ett av Camerons genidrag var att låta den teknologiskt överlägsna T1000 spelas av Robert Patrick och bygga karaktären kring hans kattlika smidighet. En mindre kompetent regissör hade annars lätt gjort det uppenbara, men tråkiga, valet att försöka överglänsa Arnold med en ännu mer fysiskt monumental kroppsbyggare.

4. Porco Rosso

En alldeles underbar liten animerad film om en luftburen prisjägare i det Adriatiska havet under mellankrigstiden, en prisjägare som av någon anledning har ett huvud som en gris. Porco Rosso är en av Hayao Miyazakis mindre uppmärksammade filmer men den är i min mening hans allra bästa. Filmen är en hyllning till de gamla äventyrsberättelserna om hjältemod och heder som var populära vid mitten av 1900-talet, Biggles torde var det mest kända exemplet, men anpassat till en modern och publik. Filmmusiken är lysande och animeringen är förstklassig, luftstriderna är bland de bästa som fångats på film.

3. Goodfellas

Den enda film som på allvar kan konkurrera med The Godfather bland maffiarullarna. Goodfellas ger dessutom en betydligt mer rättvis och osympatisk bild av den organiserade brottsligheten, då svek, drogmissbruk och urskillningslöst våld är vanligt förekommande. Martin Scorsese uträttar stordåd som regissör och lotsar distinkt och stilistiskt genom den komplexa historien om en gangsters uppväxt, storhetstid och fall. Tidsspannet och karaktärsgalleriet är ambitiösa utan att filmen blir spretig eller känns onödigt utdragen.

2. The Silence of the Lambs

Utan tvekan den bästa kriminalthriller och seriemördarfilm som någonsin gjorts. En film som från första filmrutan instinktivt känns lika oangenäm som en gråmulen novemberdag. Jodie Foster gör sitt livs roll som den oerfarna FBI-agenten Clairce Starling men överglänses likväl av Anthony Hopkins, som fullständigt stjäl filmen trots att han inte syns framför kameran mer än 15 minuter. Inte undra på det när Hannibal Lecter är 1990-talets mest ikoniska och obehagliga karaktär, ett tvättäkta monster som aldrig fullt förmår gömma sig bakom sin leende och vältaliga mask.

1. Pulp Fiction

Quentin Tarantinos blott andra film är en magnifik uppvisning i manusförfattandets konst. Pulp Fiction är rapp, cool och energisk. Dialogen är det som i första hand driver scenerna framåt, snarare än handlingen i sig. Inte för att handlingen är ointressant, tvärt om är det mycket givande att i efterhand försöka pussla ihop alla de kronologiskt osorterade småstycken som utgör Pulp Fiction. Just den okronologiska handlingen gör till en början filmen smått förvirrande men det betyder också att blir bättre och bättre varje gång man ser den, då det alltid finns något nytt samband eller någon ny detalj att upptäcka.

Vilken är din favoritfilm från 90-talet?

Då var vi framme vid 80-talet. Ironiskt nog är det en skådespelare som dominerar politiken under detta årtionde. Ronald Reagan skördar enorma framgångar med sin politik baserad på optimism, individualism och militär styrka. Under 1980-talet fanns det inget problem som en amerikan med självförtroende och vapen inte kunde lösa. Relationen till Sovjetunionen bottenfryser till en början dock och rädslan för det apokalyptiska kärnvapenkriget återkommer. Dessutom är det mycket tal om en ny sorts smarta vapen med autonoma system och självstyrande bomber. Allt detta ger genklang i filmens värld där teman som one-man-army, postapokalyps och högteknologiska hot är vanligt förekommande.

10. Quest for Fire

Quest for Fire är en fascinerade och underhållande film om de tidigaste människorna och deras kamp för att hålla den livsviktiga elden levande. Nästan helt utan dialog och full av mer eller mindre lyckade kostymeringar är det en film som egentligen inte borde funka, men lik förbannat så gör den det. Tänk Roland Emmerichs 10 000 BC fast utan CGI, gjord på en tiondel av budgeten men med tjugo gånger mer förmåga, och grottmänniskorna framför kameran istället för bakom den.

9. Robocop

Paul Verheovens första Hollywoodfilm är en rasande skicklig blandning av action, sci-fi och smart satir. Storyn är enkel; en polis blir dödad i tjänsten och hans kropp används sedan av ett skrupellöst företag som prototyp i deras försök att skapa en robotiserad brottsbekämpare. Som så ofta när Verheoven är inblandad finns det bortom den enkla ytan en träffande samhällssatir, denna gång om kommersialism, teknologi och polisbrutalitet. Robocop är lika tänkvärd som den är underhållande och blodig.

8. The Empire Strikes Back

Irvin Kershner tog över från George Lucas i registolen när det var dags för den efterlängtade uppföljaren till Star Wars. Resultatet blev mycket lyckat då The Empire Strikes Back gör allting som en bra mellanakt bör göra. Handlingen utvecklas, karaktärerna fördjupas och insatserna höjs. Dessutom tillkommer Yoda, sci-fi genrens bästa karaktär genom alla tider. Från början till slut är The Empire Strikes Back en klart bättre film än sin föregångare och långt överlägsen alla senare delar av Star Wars sagan.

7. Gå och se

Denna sovjetiska film är ett exempel på där ordet ”bästa” i bloggtiteln används i bemärkelsen välgjord och viktig, inte underhållande. För Gå och se är inte underhållande någonstans. Det är en film som pendlar mellan olustig och direkt genomvidrig, jobbig även i jämförelse med Schindler's List. Samtidigt är den viktig och sevärd då den skildrar en aspekt av andra världskriget som Hollywood nästan aldrig behandlar, tyskarnas utrotningskrig mot sovjetiska partisaner. Allt skildrat via en ung vitrysk pojke som rekryteras till motståndsrörelsen.

6. Aliens

Hur gör man en uppföljare till världens bästa skräckfilm? Man anlitar uppenbarligen James Cameron och så löser han resten. Camerons geniala grundidé är att inte försöka konkurrera med föregångaren inom dess egen genre utan istället flytta fokus från sakta krypande skräck till adrenalinpumpande action. Aliens är i mångt och mycket en krigsfilm med inslag av skräck, de högintensiva actionscenerna visar sig vara lysande avbräck till de långsammare spänningsmomenten.

5. Nausicaä from the Valley of the Wind

En av Hayao Miyazakis tidiga filmer, gjord innan grundandet av Studio Ghibli. Tusen år efter den mänskliga civilisationens undergång domineras jorden av en ständigt växande giftskog, fylld med dödliga växter och monstruösa jätteinsekter, vilken hotar de sista resterna av mänskligt liv. Filmen är en anpassning av Miyazakis storslagna manga i sju volymer och lyckas förmedla den komplexa historien om krig, mänsklighet och miljö på mindre än 120 minuter utan att tappa väsentligt i djup eller framställning jämfört med de 1100 seriesidorna.

4. Das Boot

Wolfgang Petersens mästerverk om livet ombord på en tysk ubåt under slaget om Atlanten, med ständigt fokus på männen som utkämpade det. Das Boot är en realistisk skildring av ubåtskriget. Vi kommer besättningsmännen nära inpå livet, tillvaron ombord är trångbodd, högljudd, klaustrofobisk och oförlåtande. Närvarande är ett alltid överhängande hot om undergång, aldrig mer än en välriktad sjukbomb bort. Samtidigt ger Petersen plats åt krigets ofta långtråkiga vardag, vilken särskilt kommer till sin rätt i den 3,5 timmar långa Director's Cut.

3. The Terminator

James Camerons genombrottsfilm från 1984 är en lysande uppvisning i kompetent filmskapande på en begränsad budget och står sig som en av de allra bästa blandningarna av action och skräck. Arnold Schwarzenegger är som klippt och skuren för rollen som den ostoppbara mordmaskinen och spelar enormt skickligt på sina ganska få verkliga styrkor som skådespelare. The Terminator gav upphov till en mängd uppföljare av starkt skiftande kvalitet men det som gör ettan unik är den mörka tonen och känslan av desperation hos protagonisterna. Det är i mitt tycke enbart den första filmen i serien som håller vad den lovar om sin titelkaraktär; en obeveklig kraft, omöjlig att stoppa eller kompromissa med, som aldrig vilar utan ständigt målmedvetet jagar sina offer, utan en tillstymmelse av mänsklighet eller empati.

2. The Thing

Få filmer har lyckats skildra paranoia och isolation på ett bättre sätt än John Carpenters briljanta skräckfilm The Thing. Avskurna från omvärlden på en forskningsstation i Antarktis ställs en grupp män inför ett utomjordiskt hot vars främsta vapen är dess förmåga att överta andra livsformer och perfekt imitera deras beteenden. Misstänksamheten stegras och omöjliggör snabbt det mesta i form av samarbete och logiskt tänkande, kvar är bara skräck och paranoia. Förutom att vara välskriven, välregisserad och välspelad är The Thing dessutom en triumfatorisk uppvisning i praktiska effekter,

1. Predator

Åttiotalet är den militariserade machokulturens gyllene decennium och ingen film förkroppsligar detta mer än Predator. Det är en enkel film, stöpt i en enkel sorts filosofi av arten: ”If it bleeds, we can kill it.” Predator må vara enkel men är den oerhört skickligt gjord. Den pendlar sömlöst mellan action och slasher. Tempot är rappt, handlingen fokuserad, karaktärerna är alla distinkta och minnesvärda och etableras omgående på ett naturligt sätt. Kameraarbetet är mästerligt, tagningarna är ofta svepande och skiftar fokus mellan förgrund och bakgrund utan att förvirra tittarna med en massa snabba och hoppande klippningar. Regissören John McTiernan lyckas med konststycket att få den sydamerikanska djungeln att kännas klaustrofobiskt påträngande utan att miljöerna någonsin blir förvirrande eller svåröverskådliga. Filmmusiken ger en omedelbart gåshud.

Är 80-talet det bästa decenniet för film? Att begränsa sig till tio filmer var en rejält utmaning och det är talande att filmer som Die Hard, Ghost Busters, Indiana Jones, Fanny och Alexander, Blade Runner, Ran, Back to the Future och Cinema Paradiso missade platser på listan. Vilken är din favorit?

Då var det dags för veckans filmlista. Denna gång är det 1970-talet som avhandlas. Ett decennium som i västvärlden präglades av misstro och förlorat självförtroende. De politiska skandalerna tycktes avlösa varandra på löpande band, kulminerande med Watergate. Lägg till detta det för USA förnedrande slutet på Vietnamkriget och en krisande världsekonomi så har vi 1970-talet i ett nötskal. Allt detta speglades på vita duken där saker som korruption, maktmissbruk, köpta politiker och ljusskygga storföretag var centrala inslag i de flesta av decenniets storfilmer.

10. Star Wars

George Lucas gick på tvärs med alla decenniets stora trender i Hollywood och gjorde en nytolkning av den gamla äventyrsgenren, denna gång utspelad i världsrymden. I Star Wars finns inga moraliska gråzoner, inga korrupta företag, inget svårsmält moraliskt budskap. De goda är goda och de onda är onda, den goda sidan segrar naturligtvis till slut, oavsett oddsen. Enkelheten och rättframheten var troligen starkt bidragande till dess enorma framgång.

9 .The Godfather Part 2

Denna andra del av Francis Ford Coppolas legendariska maffiatrilogi är en av de främsta uppföljare som någonsin gjorts. Vi får parallellt följa hur den nya gudfadern Micheal Corleone (Al Pacino) försöker förvalta maffiaimperiet och hur det ursprungligen började byggas upp av den unge Vito Corleone (Robert De Niro). De två separata historierna medför emellertid att filmen inte riktigt når upp till det fokuserade berättande som föregångaren hade.

8. A Clockwork Orange

Ett skruvat och underhållande inlägg i debatten om hjärntvätt, förvildad ungdom och ett samhälle i förfall, signerat Stanley Kubrick. Den fullkomligt förtappade och urspårade ungdomsförbrytaren Alex (Malcolm McDowell) grips av polisen, istället för ett traditionellt fängelsestraff ges han en ny sorts ”behandling” som skall förebygga framtida våldsbrott. Filmen var mycket kontroversiell i sin samtid och anklagades för både för att hylla brottslighet och förespråka moralisk nihilism.

7. Dersu Uzala

En av Akira Kurosawas mindre kända filmer och en kärleksförklaring till vildmarken. En rysk geografisk expedition reser i början av 1900-talet till det fjärran Sibirien för att inventera naturrikedomarna i regionen. Väl på plats anlitar de en man ur lokalbefolkningen som vägvisare. En stillsam och vacker film, samtidigt är scenen när gruppen går vilse på ett fruset träsk rent mardrömsstoff för alla oss som vistas i den svenska naturen om vintrarna.

6. Rocky

Rocky från 1976 blev Sylvester Stallones stora genombrott. Gjord för en spottstyver och till stora delar filmad utan tillstånd är den lika oemotståndligt charmig som inspirerande. Stallone är knappast den mest mångsidige av skådespelare, men som den slokörade men godhjärtade boxaren passar han perfekt. Bill Contis musik spelar en mycket viktig roll och har sedan dess motiverat oräkneliga motionärer och skrotlyftare.

5. The Day of the Jackal

En idag tämligen okänd film men en riktig pärla till kriminalthriller, med utgångspunkt i verkliga händelser. Året är 1962 och Frankrikes president Charles de Gaulle har just givit självständighet åt Algeriet. Förbittrade av detta svek mot nationen anlitar en grupp högerextremister en lönnmördare för att röja de Gaulle ur vägen. The Day of the Jackal är en riktig slow burn och närmast dokumentär i sitt minutiösa skildrande av både lönnmördarens förberedelser och polisens försök att finna honom. Edward Fox är lysande som den kylige och anonyme yrkesmördaren, och den påkostade upplösningen är en riktig nagelbitare.

4. Jaws

Den ursprungliga blockbustern. En film som fick folk att flockas till biograferna samt undvika badstränderna under sommaren 1975. Steven Spielbergs skräckklassiker är lysande i sin enkla premiss, sitt tighta manus och sina älskvärda karaktärer. En gigantisk vithaj hemsöker stränderna kring Amity Island och det är upp till den lokale sheriffen (Roy Scheider) att sätta stopp för den, helst innan turisterna hunnit bli hajföda. Spielberg är klokt nog sparsam med själva hajen, ofta kan vi enbart ana dess närvaro via John Williams fenomenala titelmusik.

3. Life of Brian

Tidernas roligaste film och en fullständigt briljant satir av de kristna evangelierna. Den högst ordinära Brian (Graham Chapman) blir genom en olyckshändelse förväxlad med Jesus vid födseln och spendera sedan resten av sitt liv med att avvisa människor som tror att han är frälsaren. Monty Python-gänget driver hejdlöst med religionen och allt som är heligt men levererar samtidigt en tänkvärd skildring av tidens religiösa klimat. Life of Brian blev ursprungligen totalförbjuden i flera katolska länder, samt i Norge.

2. The Godfather

Ofta ansedd som världens bästa film, även om jag inte riktigt håller The Godfather så högt är den fortfarande en cinematisk prestation i världsklass. Francis Ford Coppola skildrar maffian såsom den aldrig skildrats tidigare, inifrån och med familjelivet i centrum. Här är det karaktärerna och deras utveckling som står i fokus, vilket naturligtvis ställer höga krav på manus och skådespelare. Lyckligtvis leverera filmen bägge med bravur. Al Pacino, Robert Duvall och James Caan är alla utmärkta men den stora stjärnan är Marlon Brando, som fullständigt dominerar varje scen han är med i.

1. Alien

Stanley Kubrick gjorde rymden realistisk, George Lucas gjorde den äventyrsfylld och fantasieggande. Ridley Scott gjorde den industriell, och fasansfull. Scott spelar skickligt på vår främsta rädslan, den för det okända. Redan under den långsamma inledningen börjar olusten byggas, ingenting ombord på SCSS Nostromo känns bekant eller hemtrevligt, allt är slitet och en aning främmande. Men som vi alla vet har den verkliga skräcken inte ens börjat. Förutom den strålande atmosfären och H. R. Gigers genialiskt designade xenomorph ligger mycket av Aliens styrka i vad den inte visar. Filmen förklarar sig aldrig i onödan, utan lämnar det mesta vad gäller bakgrund och periferi åt tittarens fantasi.

Vilken film är din favorit från 1970-talet?

Fredag igen och dags för listan över 1960-talets bästa filmer. Ett decennium som inleddes i kalla krigets skugga och avslutades med månlandningen i färskt minne. Det traditionella samhället och dess värderingar utmanades dels av en snabb ekonomisk tillväxt och dels kulturellt, först av medborgarrättsrörelsen och mot årtiondes slut av ungdomsrevolt och hippiekultur.

10. 2001: A Space Odyssey

Stanley Kubricks enormt inflytelserika science fiction-film om det nästa stora steget i mänsklighets historia. En av de banbrytande nyheterna var hur rymdfärderna skildrades, med realismen i ständigt fokus. Detta bidrar starkt till filmens polariserade mottagande, längden och det långsamma tempot kräver att man är på humör för att kunna uppskatta den. I efterhand är det högintressant att se porträtteringen av AI:n och hur en röd lampa kunde bli en av filmhistoriens mest minnesvärda antagonister.

9. The Great Escape

Klassisk äventyrsrulle om ett gäng brittiska och amerikanska soldater som förbereder ett ambitiöst flyktförsök från ett tyskt fångläger under andra världskriget. Inledningsvis lättsamt och underhållande men genomgående spännande och intressant att se de uppfinningsrika, verklighetsbaserade, flyktmetoderna. Det enda smolket i bägaren är att filmen främst fokuserar på några amerikanska huvudpersoner medan verklighetens massflykt enbart utfördes av brittiska soldater.

8. High and Low

Akira Kurosawa uppehåller sig i det moderna Japan i denna skickliga blandning mellan karaktärsdrama och kriminalthriller. En känslokall affärsman (Toshiro Mifune) får veta att hans son kidnappats och att lösensumman motsvarar hans samtliga tillgångar. Snart visar det sig emellertid att kidnapparna har tagit fel pojke. Är affärsmannen beredd att offra sitt livsverk för att rädda ett barn som inte är hans eget?

7. Seven Days in May

Nervkittlande och bortglömd pärla till politisk thriller. Förenta staternas president sluter ett impopulärt men historiskt nedrustningsavtal med ryssarna. Kort därefter upptäcker en underrättelseanalytiker (Kirk Douglas) spåren av en sammansvärjning; en grupp högt uppsatta generaler planerar att röja presidenten ur vägen och själva ta makten. Genom en kuslig historisk slump var filmen ursprungligen tänkt att ha premiär i början av december 1963, bara några dagar efter mordet på John F. Kennedy.

6. Yojimbo

En namnlös samuraj anländer till en stad styrd av två rivaliserande brottssyndikat och beslutar sig för att spela ut dem mot varandra. Kurosawas Yojimbo står sig än idag som en av de mest underhållande samurajrullarna och är en av de första ”one-man-army”-filmerna, där den tystlåtne hårdingen på egen hand massakrerar horder av skurkar. Sergio Leone gillade Yojimbo så mycket att han kopierade den nästan scen för scen till sin A Fistful of Dollars.

5. Goldfinger

Tredje gången gillt gäller uppenbarligen också för 007. När det var dags för den tredje filmen i serien hade filmmakarna funnit sitt vinnande koncept och alla bitarna som gör Bond bra föll på plats på ett magiskt sätt: den självsäkre agenten, skurken med storhetsvansinne, den udda hantlangaren, prylarna, bilen och den storslagna filmmusiken. Sean Connery är nästan obeskrivligt cool i huvudrollen.

4. To Kill a Mockingbird

Sällsynt lyckad blandning mellan uppväxtskildring och samhällskommentar, baserad på Harper Lees älskade roman med samma namn. Under mitten av 1930-talet, i en småstad i den amerikanska södern, tilldelas en lågmäld advokat vid namn Atticus Finch (Gregory Peck) ett omöjligt uppdrag. Han åläggs att försvara en svart man som anklagas för våldtäkt av en vit flicka. Händelserna ses genom ögonen på advokatens unga dotter. Peck gör sitt livs roll.

3. Dr Strangelove

Stanley Kubrick visar med bravur att han även bemästrat komedin med denna träffsäkra skildring av kalla krigets mentalitet och ”logik”. En befälhavare i det amerikanska strategiska bombflyget tappar förståndet och beordrar sina plan att inleda ett kärnvapenangrepp på Sovjetunionen. En samling udda karaktärer bestående av den brittisk officern Mandrake (Peter Sellers), den amerikanske presidenten Mufflin (Peter Sellers) och den kufiske gamle nazisten Dr. Strangelove (Peter Sellers) kämpar därefter mot klockan för att rädda världen från undergång.

2. The Good, the Bad and the Ugly

Tidernas bästa westernfilm, med god marginal. Sergio Leone visar var skåpet ska stå och demonstrerar än en gång att han kan genren bättre än jänkarna själva. Tre revolvermän med tvivelaktig moral finner sig jaga samma guldskatt, mitt i det brinnande amerikanska inbördeskriget. Ennio Morricones soundtrack är om möjligt mer ikoniskt än filmen själv.

1. Lawrence of Arabia

David Leans mästerverk är ett av de främsta historiska epos som någonsin gjorts. En tvättäkta mastodontfilm om den brittiske officeren och orientalisten T.E. Lawrence och hans kamp för att ena de arabiska stammarna till uppror mot osmanerna under första världskriget. Allt är påkostat till max, produktionsvärdet är enormt och skådespelarensamblen är magnifik med giganter som Peter O'Tool, Alec Guinness, Anthony Quinn och Omar Sharif. Ändå ställs allt detta nästan i skymundan av det visuella, Lawrence of Arabia är makalöst vacker och en perfekt sammansmältning av undersköna landskap och lysande filmfoto.

Vilka är dina favoriter från 1960-talet?

Semestertider råder och det lämpar sig väl för lite filmlistor. Planen är att varje vecka räkna ned de bästa filmerna mellan 1950 och 2020, ett decennium i taget, tio filmer åt gången. Vi börjar med 1950-talet, ett årtionde som kännetecknades av snabb ekonomisk tillväxt och samhällen i förändring i västvärlden. Kalla kriget var samtidigt ständigt närvarande och rädslan för nukleär förintelse började få fäste. Kanske söker därför filmindustrin trygghet och stabilitet via historiska filmer, många sådana återfinns i vart fall på denna lista.

10. High Noon

En klassisk western med inslag av psykologisk thriller. En småstadssheriff får veta att hans gamla ärkefiende släppts fri från fängelset, återsamlat sitt gäng och svurit på att hämnas på sheriffen som fick honom inlåst. Storyn är enkel men mästerligt utförd, vi får följa sheriffen i realtid medan han desperat försöker övertyga stadsborna att hjälpa honom mot banditgänget. Gary Cooper är briljant i huvudrollen.

9. Paths of Glory

Stanley Kubricks stora genombrott är en fängslande historia om mod, dårskap och krigets meningslöshet. En överste (Kirk Douglas) i den franska armén under första världskriget måste försvara sina soldater, vilka har ställs inför krigsrätt för feghet efter att de vägrat delta i ett hopplöst självmordsanfall. Fortfarande en av de starkaste antikrigsfilmer som gjorts.

8. The Hidden Fortress

En modig och viljestark prinsessa samt en vis och mäktig gammal krigare på flykt från ett ondskefullt imperium. Berättat från synvinkeln hos två envisa klantskallar som spenderar inledning av filmen vilse i ödemarken. Star Wars? Nej, detta är Akria Kurosawas The Hidden Fortress. En av hans mer lättillgängliga filmer, med en stor portion äventyrskänsla.

7. Sunset Boulevard

En av de tidiga metafilmerna om Hollywood. Gloria Swanson spelar Norma Desmond, en åldrad stumfilmsstjärna som fortfarande lever i villfarelsen att hon är filmindustrins drottning. Både drama och svart komedi, fylld av cynism och ikoniska repliker:<br />
”-You're Norma Desmond. You used to be in silent pictures. You used to be big.<br />
- I am big. It's the pictures that got small.”

6. The Searchers

Vid mitten av 1950-talet var duon John Ford och John Wayne ett lika inarbetat koncept som fest och OLW, trots detta lyckades de modernisera den trötta westerngenren med The Searchers. Ethan Edwards (Wayne) är en av de tidiga antihjältarna, en avskyvärd och hatisk krigsveteran som återvänder hem för att finna sin bror mördad och sin brorsdotter kidnappad av indianer.

5. Rear Window

Alfred Hitchcock ställer den mänskliga nyfikenheten i centrum i denna thriller. Efter en bilolycka får fotografen L.B. Jeffreys spendera sommaren i sin lägenhet, i väntan på att hans brutna ben ska läka. Den uttråkade mannen spendera dagarna med att spionera på sina grannar och blir med tiden övertygad om att en av dem är en mördare, men är allt i själva verket en produkt av hans livliga fantasi? Hitchcock fångar 50-talets spionparanoia på ett utmärkt sätt och frågan om övervakning är högaktuell än idag.

4. Det sjunde inseglet

Den enda svenska filmen på någon av dessa topplistor, självklart att det då är Bergman som står för regin. Det sjunde inseglet är fylld av en tryckande känsla av undergång, medeltidens skräck för pesten motsvarar samtidens egna atomångest. Det är en tung film, fylld av existentialism och teologiska frågor, men samtidigt mycket sevärd. Samspelet mellan riddaren (Max von Sydow) och döden (Bengt Ekerot) är lika ikoniskt som det är lysande. Vem vinner det berömda schackpartiet och kan riddaren i slutändan lura döden?

3. Seven Samurai

Akira Kurosawas mest hyllade film, av goda skäl. Ett nästan fyra timmar långt historiskt epos om en grupp samurajer, sju till antalet, som lejs för att skydda en avlägsen by mot ett banditgäng. Mästerligt filmad och fylld av minnesvärda karaktärer, främst kanske Toshiro Mifune och hans kaotiska energi. Känns aldrig seg eller utdragen trots den långa speltiden, aldrig otydlig eller förvirrande trots de intensiva stridsscenerna.

2. Moby Diick

I mångt och mycket det perfekta matinéäventyret. John Hustons strålande filmatisering av Herman Melvilles berömda bok om valfångst, vänskap och vansinnig hämndlystnad. Av det rätt spretiga och tunglästa materialet gör Huston en fokuserad och underhållande film som ändå lyckas bevara en hel del av bokens djup. En suverän skådespelarensemble med Gregory Perck i spetsen, uppbackad av Leo Glenn, Harry Andrews och Orson Welles. Filmmusiken är lika grandios som den är minnesvärd.

1. 12 Angry Men

Ett mästerstycke i berättarkonst. Hur kan man annat beskriva en fullkomligt fängslande 90 minuter lång film där det enda som händer är att ett dussin män sitter i ett rum och diskuterar ett rättsfall? Tolv jurymedlemmar ska efter rättegången komma fram till ett domslut, Själva brottet visas aldrig, så den enda insyn i vad som har skett får vi via jurymedlemmarnas egna ord. Öppningsscenen är ren perfektion: En sju minuter lång tagning med kameran i dynamisk rörelse, som introducerar karaktärerna en efter en, alla med sina små egenheter som gör att vi genast kan skilja dem åt utan ansträngning. Detta samtidigt som vi får de första små inblickarna i brottsutredningen.

Har du själv någon favoritrulle från 1950-talet?