Svenska
Blog
Transgression

Transgression

Skrivet av DivineNerd den 27 januari 2021 kl 17:53

Vissa människor, kanske alla - men till olika grad - älskar transgression. Att ta steget till det förbjudna, det syndfulla, det orimliga ger oss en kick. När jag var 14 rökte jag min första cigarett, för det mesta var det bara äckligt och läskigt just då, men senare kom jag att få smak både för tobaken och känslan av att göra något mamma inte skulle tillåta. På gymnasiet testade jag också andra saker. När jag studerade gick jag och ett par klasskamrater en gång och drack öl innan föreläsningen. Helt orimligt såklart, och just därför var det också jätteroligt. Droger och rus är en tydlig form av transgression.

Transgression tar sig uttryck också på andra sätt. Svart humor. Man skojar om något man egentligen inte får. Att skoja på någon annans bekostnad, men på ett busigt sätt och som ligger just precis på gränsen till att inte upplevas som kränkande. Att bara äta mer pizza än man egentligen borde, att spela en orimlig mängd datorspel mitt på natten, att stanna uppe senare än man borde. Att hoppa i och ta sig ett dopp trots att det är snö på marken.

Att ligga på gränsen och också överskridna gränsen till det förbjudna eller orimliga är något som alltid skänkt mig livsglädje. Gränsöverskridandet är för mig en helig akt och bör också respekteras som sådan. Denna insikt fick jag då jag lyssnade på avsnitt 24 av podcasten Stormens utveckling "Att älska alkohol på riktigt" där Ola Söderholm hade ett intressant försvar för den förda svenska alkoholpolitiken. Försvaret löd att alkohol inte skall nedvärderas som konsumtionsvara från något heligt till att bli en konsumtionsvara som vilken som helst, att dricka alkohol till vardags är att skända alkohol. Jag själv tycker om alkohol och berusning, men har också i perioder druckit så pass godtyckligt och till vardags att berusning och festande helt förlorade sin magi.

Så fungerar transgression generellt, att dess makt förvandlas till degeneration och dekadens då den inte är måttfull. Detta kan alla som har spelat 'Cards against humanity' intyga om, det är till en början jätteroligt, men efter det tionde kortet är det inte längre så roligt med jätteknasiga meningar som att 'jag tackar gud för ____ tio liter blåvalssperma'. Ett olämpligt skämt är ofta roligt med lite fingertoppskänsla, att FORTHELULZ sitta timtals och skriva nedvärderande skämt om folkgrupper eller kvinnor är mest tragiskt. Det är inte nervkittlande eller spännande att för femte gången på säsongen ta ett dopp mitt i kalla vintern, det är bara konstigt.

Det går bara att skrida över en gräns om man har en sådan. Därför måste transgression göras måttfullt för att inte - som nämnt tidigare - blott bli dekadens och degenerering. Utan gränser är vi intet mer än fumlande idioter utan någon substans. Någon flytande odugling som inte är något.

HQ
Avsaknad av avsaknader

Avsaknad av avsaknader

Skrivet av DivineNerd den 22 oktober 2020 kl 21:15

Avsaknader är en 'feature' av vårat psyke. En som i min mening skapar förtvivlan i onödan, och som jag själv upplevt en befrielse från. Många gånger har jag skänkts tröst av att avsaknader inte finns i annat än mitt psyke. Och hur menar jag detta? Jo, beakta godtyckligheten av t.ex en ljuslåga.

När vi tittar på en ljuslåga, var säger vi att den slutar och luften börjar? Är ljuslågan bara den lilla synliga delen av luft som är gulfärgad av värmen? Inkluderar den den brinnande veken, den lilla delen av osynlig luft som är varm nog att tända eld på papper? Inkluderar den röken, ljuset?

Definitionen av objekt är inte meningslös. Men sättet vi drar en gräns runt ljuslågan i kontrast till det runtomkring ger oss mening. Och, inte nog med det, men denna kontrastering är inte något som finns i 'verkligheten i sig'. Bara för att flamman inte inkluderar röken, betyder inte att den är i avsaknad av den.

Detta är sant också om den blinda mannen. Till skillnad från röken och ljuslågan, är iden av 'seende' inte fysisk, utan en historisk och kontextuell idé i relation till den blinda mannen. Ändock, fungerar det på samma vis; När en mentalt definierar den blinda mannen inkluderas de idéer man har kring en genomsnittlig man. Precis som ljuslågan står i relation till rök, ljus och luft, så står mannen i relationer till saker som seende. Man tänker felaktigt att seende 'borde' vara en egenskap hos mannen', och att han därför är i avsaknad av den.

På så vis är 'avsaknad inte annat än en produkt av det mänskliga psyket och inte något som existerar i 'verkligheten i sig'. Vidare, precis som andra idéer vilka orsaker oss förtvivlan, går det att göra sig av med. I någon mån i alla fall.

HQ
Hållbarhetens estetik

Hållbarhetens estetik

Skrivet av DivineNerd den 21 augusti 2020 kl 22:19

Pappas fru, eller styvmor som jag brukar kalla henne, gillar att odla saker. Hon odlar mängder av olika grönsaker, vindruvor, chilisar och framförallt olika sorter av kål. Hon (samt far och mina yngre) bor flott ute på landet i en fin herrgård. Deras trädgård är verkligen jättestor och det finns två stora land, samt två växthus fulla med grönsaker. Min styvmor är väldigt arbetsför, hon tar sig för en väldig massa projekt. Utöver hennes arbete i landet med grönsakerna jobbar hon också med att skriva rapporter och undervisar på universitet. Hon tar också hand om tre hästar, 70 får och därutöver förvaltar hon också alla byggnader som finns på gården. Far är inte särskilt arbetsför, han är lat av sig, liksom jag själv är. Vi är stöpta hedonister, livsnjutare, som passivt bara åtnjuter livets alla frukter. När vi var små och hade det dåligt ställt ekonomiskt var det pizza och blaskig lager. Nu är far en hotshot och har det gott ställt, han drar in sisådär en 70 tusen i månaden. Han har nu en källare fylld med diverse hipster öl för mint 30 spänn burken, man kan hitta allt där nere utom en vanlig lager. Han frossar inte längre calzone på helgen, utan överprisade lokalproducerade styckartiklar. Fläskfiléer för 65 spänn styck.

Egenproducerad sallad, lokalproducerat ekologiskt kött, potatis köpt på rekoringen. När far frossar i dessa lyxartiklar gör han det i regel självgott. Blickandes ut över det vackra landskapet med Stigbergets Triple dipa vaggandes i ett Orrefors glas konstaterar han att vi behöver tänka om matproduktionen. Vi behöver producera maten lokalt. Vi behöver komma bort från halvfabrikat sånt (Han är mer långdragen och något mer sofistikerad än så, men orkar inte återge några längre resonemang). Han menar att detta är mer hållbart. Vad detta hållbara består i är inte helt klart. Att det finns någon tanke om klimatet framstår tydligt, det finns också någon social aspekt i hans resonemang kring det där. Jag känner min pappa väl och känner mig trygg i att anta var i hans hjärta dessa uttalanden kommer från. Det är estetik. Jag erkänner villigt att jag inte kan litteraturen kring effekterna av småskaligt/storskaligt jorbruk eller ekologiskt/konventionell odling (när det kommer till koldioxidutsläpp, biologisk mångfald, övergödning etc.), men det gör heller inte pappa och inte styvmor heller. Vad det bottnar i är en estetisk. Hållbarhetens estetik.

Hållbarhet är något av ett nonsens ord. Ingen vet egentligen vad det betyder. Till att börja med kan hållbarhet delas upp i flera olika kategorier. Oftast ekologisk, men ibland social eller ekonomisk. I det här fallet handlar det främst om ekologisk hållbarhet. Det som fick mig att börja skriva det här blogginlägget, och anledningen till att jag började det med min odlingsmaniska styvmorsa var en märklig utflykt vi gjorde. Eftersom att hon är helt uppslukad av odling och olika idéer kring odling så tog hon med mig till en 'skogsträdgård'. Jag hade ingen aning om vad det skulle innebära eller vad det var. Märkligt nog klarnade det inte mycket för mig när vi väl kom dit. Någon hade huggt ned ca 500 kvm tallar mitt i en skog och konstruerat en liten lustgård. Det var ganska många människor där, ungefär 30 st. Varav typ 10 hade dreadlocks. Jag kan inte beskriva stället mycket mer än att det var fullt med olika växter, en paviljong, ett verkligen JÄTTEstort indiantält och ett litet bibliotek där. Det hela kändes mycket surrealistiskt och jag har ingen aning om hur de lyckats finansiera ett så stort projekt som det ändå var.

Styvmor berättade att man hade någon särskild idé över odling att man skulle efterlikna en vanlig skog när man odlade. Om man odlade i flera skikt skulle det vara mer effektivt, lydde teorin. Man hade planterad en massa björkar där mitt i barrskogen, och olika ätbara växter. Typ kål, krusbär och hassel. Pappa som också var med dit sade att det var framtidens bondgård. Men många av de planterade buskarna såg inte ut att trivas värst bra. Styvmor själv sade att när man genomfört studier hade skogsträdgårdar varit mycket innefektiva på att producera mat. Men vackert var det. Och jättekonstigt, det var bara svårt att greppa var man egentligen var, vad det gick ut på, hur det gick runt och varför hela stället fanns. Jag nystade lite i det och enligt styvmor och någon som jobbade i skogsträdgården var det främst finansierat genom EU-pengar och kurser och alltså inte genom matproduktion.

Den ekologiska hållbarhetens estetik är ett riktigt fenomen inte bara i form av vad folk äter och hur de betraktar mat, det syns också i kläder, bilar och inte minst i stadsmiljö. Man signalerar ofta i nya lägenhetsbostader att 'här bor någon som beaktar hållbarhet'. Jag har svårt att sätta ord och beskriva dessa områden men som man brukar säga om porr 'jag känner igen det när jag ser det'. Men det är typ mörkbruna eller vita kuber till hus med gott om grönska runtomkring. Ännu tydligare än i verkligheten framstår kanske den hållbara estetiken i illustrationer över en kommande stadsbild (vilket bloggens bild är ett exempel på).

Det är inte något fel i att ha olika estetiska preferenser. Däri jag tycker att ett fel är då man misstar sin estetiska preferens för någon form av rationellt grundat ställningstagande. Som att man utifrån vissa premisser slutit sig till att detta är det mest rationella sättet att handla eller agera. Det är nog på intet sätt unikt hållbarhetsdyrkarna. Tvärtom är det nog allmänmänskligt. Ibland har jag funderat på, men det är inte något jag tänker diskutera längre i det här inlägget, om alla utgångspunkter bottnar i estetik. Att föredra lycka före lidande kanske egentligen bäst konceptualiseras som en estetisk preferens.

Politiker som försöker säga allt genom att inte säga något

Skrivet av DivineNerd den 23 augusti 2018 kl 03:29

Idag har jag tittat på SVT:s partiledarutfrågningar, som förövrigt är helt briljanta med duktiga programledare och kunniga experter. I utfrågningen får partiledarna placera sitt parti på en politisk karta som inkluderar både vänster-höger dimensionen och GAL-TAN. Föga förvånande placerade Stefan Löfven sitt parti strax till vänster och med en försiktig men än dock tydlig lutning mot GAL. Sossarna har på sistone velat framställa sig som ett mittenparti snarare än ett vänsterparti, och i utfrågningen motiverade han det med att man vill fånga breda väljargrupper. Nu påstår jag inte att Olof Palme på något vis borde vara referenspunkten för hur Socialdemokraterna bör positionera sig men skillnaden är ändå slående mellan Löfvens velande och Olof Palmes kända tal om varför han är socialist: https://www.youtube.com/watch?v=7V7IqUjFcoQ

Att påpeka eroderingen i Socialdemokratins ideologiska grund och därmed en allt tydligare avsaknad av en tydlig linje är kanske att slå in en öppen dörr (väldigt roligt parodiserat i den här sketchen förresten:
https://www.youtube.com/watch?v=-JSxyAOEs-g ). Egentligen tycker jag inte att Socialdemokraterna är särskilt unika när det kommer till avsaknad av tydlig linje och det är heller inte särskilt klandervärt. Det är förståeligt att de partier som ämnar att fånga breda väljargrupper försöker inkorporera så många perspektiv som möjligt i sin politik, och därmed uppstår avvägningar mellan olika intressen för hållningarna som tas i alla frågor. Sossarna och Moderaterna utgår egentligen från mer eller mindre samma utgångspunkter och väger in samma aspekter för motivera sina beslut och skillnaden ligger bara i viktning mellan olika aspekter och rent empiriska frågor om utfall av tidigare och kommande politiska beslut.

Isabella Lövin fick under sin utfrågning en fråga gällande huruvida flygen skall bära sin klimatpåverkan (så att flygskatten skulle innebära en kostnadsökning från 10k -> 18k från Sverige till Thailand). Hennes svar på detta var ett ickesvar, kontentan var något i stil med att: Nej, det ska det inte, men kanske någon gång i framtiden. Det blev svårt för henne att säga ja när det uppenbart låg en intressekonflikt mellan medborgares vilja att resa och klimatpåverkan från flyget. Ett möjligt svar skulle kunna vara: Det finns en intressekonflikt, därför föreslår vi en flygskatt som skulle innebära en höjning på tusenlappar om än inte fullt så många. Det hade varit ett tydligt svar som visade på intressekonflikten, men det anses vara en förlust, istället försöker hon undvika att svara på frågan för att på så vis ge sken av att till fullo tillgodose båda de intressena som ligger i konflikt. Ett annat exempel på detta var när Lövin frågades om huruvida det skulle bli dyrare med importerad mat som inte levde upp till de krav som ställs i Sverige på matproduktion. Återigen hade hon kunnat påpeka intressekonflikten och gjort en kompromiss, men istället undvek svarade hon genom att säga saker som inte besvarade frågorna som ställdes. Detta ser ut att vara en urusel strategi för ett sådant litet och smalt(borde vara) parti som miljöpartiet. Deras ursprungliga existensberättigande är ju i stort sett beroende av dessa intressekonflikter. Enligt mina preferenser för politiska projekt skulle Isabella knappt ens ämna att balansera mellan de olika intressena, att se till intressen som kan komma i konflikt med klimatfrågan kan lämnas till de andra partierna och kompromisserna kan komma i de stadiet då de olika partierna förhandlar sinsemellan för att ta fram propositioner som kan gå igenom en riksdagsvotering. Hade Miljöpartiet drivit sitt politiska projekt på det här viset hade de haft möjlighet att samla väljare från såväl vänster som höger, GAL som TAN, Miljöfrågan är i princip en fråga som kan ena personer med helt olika ideologiska utgångspunkter.

Detta är inte på något vis en reflektion som är begränsad till just Miljöpartiet även om det enligt mig är det bästa exemplet. KD, varför pratar de aldrig om kyrkans roll i samhället? Varför definierar de inte sitt politiska projekt till en mer specifik agenda och driver den? Liberalerna, varför byter ni namn till liberalerna utan att ö.h.t lyfta konfliktlinjen mellan statlig reglering och individuell frihet när det finns massvis av öppna dörrar att slå in där (Ta bort "pappamånader", legalisera droger, sänk skatt och moms på typ alkohol och tobak, minska regleringar, reducera storleken på myndigheter och statliga utposter som inte utgör vitala samhällsfunktioner). För mig ser det ut som att de partier som gått rätt bra på sistone har gynnats av att ha en tydlig linje där intressekonflikter målas upp och besvaras genom att se till det ena intresset före det andra (SD, V och till viss del C) . Partiledarna för dessa partier är enligt mig de tre bästa, dels genom att lyckas artikulera en tydlig partilinje och dels genom att hantera intervjuer, debatter och utfrågningar som att de vore genuina samtal där man förväntas att så gott man kan ge ett ärligt svar på de frågor man får. Avslutningsvis vill jag bara säga att jag från högerhåll sett att Stefan Löfven beskrivs som unikt usel när det kommer till tydlighet, vilket jag skulle påstå bara är trams. Han är mest som alla andra om än inte särskilt välartikulerad eller snabbtänkt, detta till skillnad från den mest intetsägande och intellektuellt ohederliga politiker jag någonsin skådat: Anna Kinberg Batra som bokstavligen gjorde en poäng av att inte under några omständigheter svara på en fråga. Stefan försöker ändå för det mesta och den otydligheten som uppstår beror snarare av en bristfällig förmåga att navigera sig i samtalet och den bredare tendensen av ovilja inom de politiska partierna att tydligt måla upp intressekonflikterna så man ser dem och därefter göra en avvägning.

Politiker som försöker säga allt genom att inte säga något

Problem för den svenska högern?

Skrivet av DivineNerd den 19 augusti 2018 kl 17:45

Den svenska högern är ganska tydligt skiktad i GAL-TAN skalan, där C, största delen av FP och typ halva M är mestadels GAL medan största delen av KD, stora delar av M och en liten del av FP är mer TAN. I vänstern är majoriteten GAL förutom ett segment i S men som inte ställer till med några större problem. SD är det tydligaste TAN partiet och lutar höger i ekonomiska frågor. Under de kommande två decennierna är inte alls otänkbart att fler valresultat kommer att se ut ungefär som det förra, där MP, S och V tillsammans får fler röster än alliansen. Detta innebär att vänstern bildar minoritetsregering trots det att majoriteten av riksdagen lutar högerut. Jag tror inte att varken FP eller C kommer att sätta sig i regering med SD i åtminstone de kommande tre mandatperioderna. I M och KD tror jag stödet är tillräckligt stort om sisådär 4 år när SD normaliserats än mer, men vad är oddsen att en sådan koalition skulle uppnå egen majoritet? Jag tror fan att S+V+MP tillsammans kommer få fler röster än alliansen i kommande val. Om det nu blir så uppstår samma dilemma som förra gången regeringen skulle väljas och alla partier utom SD och S+MP fick lägga ned sina röster för att de inte vill bygga regering på stöd av SD. Visst kan väl alliansen få fler röster än vänsterblocket i valet, men ur ett längre perspektiv ser det ut som att denna splittring i högern kan komma att kosta dem. Egentligen kanske alliansen har lika stora odds att slå vänsterblocket som om SD inte hade funnits med i riksdagen, men det blir fortfarande ett mer prekärt läge för högern eftersom att det finns ganska stora delar av alliansen som egentligen står SD nära såväl ideologiskt som realpolitiskt.