Svenska
Blog

Telefonsamtal från min döda far

Hade en underlig dröm häromnatten. Jag strosade runt i lägenheten med mat och dryck i tankarna, stegen tog mig till kylskåpet och just när jag skulle öppna kylskåpsdörren för att se om det fanns något inuti dess kylda magsäck, började min mobil skräna. Jag plockade upp  mobilen ur fickan och mina ögonbryn höjde sig upp när jag såg vem det var som höll på ringa mig.

Det var min pappa som ringde. Fast han snart varit död i två månader. 

Jag tänkte först jag såg fel, men nä den bekanta "Isä" stod på skärmen och under texten var bilden på farsan när han gör V tecknet med fingrarna. Jag gick till toaletten, låste dörren och tryckte på den gröna luren för att svara. Först var det tyst. Jag sa ett försiktigt "Hallå, det är Brandon" och efter ännu en kort tystnad började jag höra min fars röst tala. Det lät avlägset och svagt, som om han var i ett annat rum än själva telefonen, men det var utan tvekan han. Han babblade på, jag kommer inte ihåg vad han sa, men det kändes som om det bara var vanliga vardags saker, typ vädret och hur det var kallt på golvet och sånt. Jag tror han frågade något om huset för jag började prata om att jag skulle pumpa glykol in i rören innan rysskylan kommer, men jag insåg medans jag talade att han inte kunde höra mig, det fanns ingen reaktion till något jag sa, jag kunde höra honom men han kunde inte höra mig, ungefär samtidigt som jag insåg det här började volymen på samtalet bli ännu svagare än den redan var, jag hörde hur min far pratade på men rösten blev mer och mer avlägsen, jag lyssnade intensivt men tillslut var det bara tystnad jag lyssnade på. Jag kollade på mobilen och såg att samtalet fortfarande var igång, 12 minuter och 43 sekunder, 44 sekunder, 45 sekunder, den fortsatte ticka, det var fortfarande någon där, jag kunde bara inte höra dem. Jag ville inte lägga på, det kändes så oartigt att lägga på medans farsan fortfarande kanske höll på och raljerade, så jag bara satt där på toan med telefonen mot örat och nickade och höll med om saker jag inte kunde höra.

Sen minns jag inget mer, jag har för mig något mer hände i drömmen, men jag kommer inte ihåg vad det så ifall var. Istället var jag tillbaka här i verkligheten, jag hade vaknat, jag låg i min flickväns säng och hon sov i min famn med halvöppen mun. Solen lyste lätt genom en liten glipa i gardinen och kastade en skarp orangerosa streck av ljus på väggen. Världen kändes så jävla tydlig och rå jämfört med drömmen. Allt var mer detaljerat, jag kunde se fukten på min flickväns läppar, porerna på min hud, enskilda katthår som låg på golvet och bredvid katthåren låg också min vita t-shirt som jag köpte den 10 Juni i Gällivare.  

Det är inte en märkvärdig tröja på något sätt egentligen, jag bokstavligen köpte det för jag hade inga rena kläder och skulle snart resa iväg till Göteborg, så jag ville ha något som var lite fräscht och inte stank svett. Bara en vanlig tischa, men tack vare farsans bortgång har den här simpla tröjan blivit oerhört kär till mig för dagen då jag köpte den är sista gången jag mötte min far vid liv. Så nu har den här dumma jävla t-shirten som jag inte alls har tagit hand om, en t-shirt som jag hoppat in i buskar med, spillt all slags skräpig mat på, använt som sömnmask och åkt karuseller med, nu har den fått världens sentimentala värde för mig. Det står Pulse på tröjan, farsan var med när jag köpte den på Intersport och han hade svårt att dölja sin avsky för auktoriteter när han läste vad det stod på tröjan.

- Polis?

- Va? Nej! Pulse. P-U-L-S-E. Som puls. Tror du verkligen jag skulle bära en tröja det stod polis på?

- Nä, inte är det något och ha.

Pretty standard shit liksom. Fast nu är den här dialogväxlingen mest troligt förevigt fastetsad i min hjärnas minnesvirvlar som en core memory. Ja, man vet ju aldrig när man dör egentligen, vem vet vad folks sista minne av en kommer bli. Om jag skulle dö just nu, så skulle min rumskamrat Johans sista minne av mig mest troligt bli när jag failade spektakulärt på en ONE PIECE quizz där man ska gissa vilken kvinnlig karaktärs ansikte det är i en ruta. Så banalt, fast samtidigt ganska nice. Väldigt specifikt liksom, inte något storslaget, bara vanlig vardag, det som så mycket av livet faktiskt består av.

Telefonsamtal från min döda far

HQ