Är åldern trots allt bara en siffra?

Om några dagar fyller denna tösabit 44 år. Alltså 44 år, vart har åren tagit vägen? Min mamma var 31 år gammal när hon blev gravid med mig 1978 och min storasyster Therese skämdes som en hund åt mammas stora gravidmage, för hon var ju sååå gammal! Och 1978 var kanske 31 år gammalt, för i samma veva gled våran granne Irene fram och klappade mamma på kaggen och frågade om hon skulle beklaga eller gratulera. Så här i efterhand när de insåg vilken Gremlin till dotter de skulle få så hade kanske beklagan gjort sig mer på plats, vad vet jag.

Allt är väl relativt när det gäller ålder. I Zimbabwe är medellivslängden 57 år och då är ju 44 år redan ena benet i graven. Då har man ju nästan tagit på sig sin träfrack. Men en 44 årig Majsan känner sig precis som hon gjort innan. Hon har samma dåliga ultraperversa humor och skrattar högt åt sina egna skämt. Sarkasmen ligger alltid på lur och hon klär sig i svart som om hon alltid är redo för en begravning. Allt det där är jag vare sig jag är tjugo eller fyrtio. Jag har liksom aldrig varit rädd för att bli äldre, kanske för att jag inte är det minsta rädd för det som folk oftast sammanlänkar med ålder, döden.

Varför vara rädd för något som vi alla måste gå igenom? Det enda vi inte kan fly ifrån hur mycket plast och botox vi än fyller igen våra ansikten med för att lura bort några år från födelsedagen. Jag har sett vänner börja fylla sina ansikten redan innan de fyllt 25 för att radera en inbillad rynka eller två, en rynka som antagligen var en skrattrynka, den vackraste av rynkor. Nu stoltserar de med ansikten som ser ut som efter en misstänkt stroke, stela och orörliga.

I stället för att vara rädd för åldrandet har jag istället njutit av den. För med ålder kommer ett helt otroligt lugn, ett självförtroende som är ljuvligt. Jag är inte längre den osäkra tjugoåringen som ständigt sökte bekräftelse, som ständigt sökte min egen spegelbild när jag passerade ett butiksfönster för att se så jag såg bra ut. Jag är inte den som tycker allt är pinsamt längre och som döljer ett skratt bakom handen. När jag skrattar gör jag det okonstlat och utan att tänka, utan att dämpa. För jag bryr mig inte det minsta vad andra tycker. Jag har levt bredvid en som drabbades av den kända fyrtioårskrisen och det var inte vackert. Att se någon jaga sin ungdom är nog det mest tragiska man kan bevittna, lite som att stå och se en bilolycka i slowmotion.

Att se någon ändra allt hos sig själv för att verka yngre och allt man ser är att ju mer de försöker desto äldre ser de ut. Där och då svor jag på att det där aldrig skulle bli jag. Tiden är trots allt inget man får tillbaka hur mycket man än färgar, drar och plockar. Och även om man träffar någon som är ung nog att vara ens egen avkomma så är det inte som att doppa veken i ungdomens källa även om vissa kanske tror det. Bara för du ljuger om din ålder för alla du träffar, drar av en si så där femton år så gör det dig inte yngre. För du kan inte ljuga en lördagskväll när du gäspar bakom din hand redan innan klockan är elva och önskar att du satt hemma i din soffa och kollade Netflix istället.

Du kan inte ljuga när du vaknar en morgon efter en god natts sömn och har ont i flera kroppsdelar och du har ingen idrott att skylla på, allt hände medans du sov. Du kan inte ljuga för spegeln när inte allt täckstift i världen kan dölja kråkfötterna i dina ögonvrår. Allt vi kan göra är att omfamna åldern och se till att fylla åren med bra minnen.

Det är ju trots allt inte ett TV-spel där vi har flera liv om vi misslyckas med det första och vi lär inte hitta några extraliv i tegelblock heller för den delen. Med dessa visdomsord tänkte jag faktiskt presentera en kommande bloggserie som kommer i tre delar och som kommer sträcka sig genom tre årtionden, nämligen 80-talet, 90-talet och 2000-talet. Och den hade inte varit möjlig att skriva om jag nu inte råkat vara så här dinosauriegammal som jag faktiskt är som levt mig igenom alla tre. Det jag tänkt med denna trilogi är att lista det jag saknar och det jag inte saknar med just den eran som var. Första delen kommer i slutet av veckan så ni får hålla till tåls lite till och den kommer att handla om min favoritepok i livet, det glada 80-talet!

Missa inte Majsans Hot or Not-lista, ute snart!

Är du åldersnojig? Haft någon ålderskris?