Svenska
Blog
Rånad på tid

Rånad på tid

När jag växte upp var TV-utbudet inte särskilt massivt. Familjen bänkade sig gemensamt framför TV:n och tittade på Dynastin, Falcon Crest och Dallas. Nord och Syd, Shogun och Törnfåglarna. När min räddhariga far Jörgen inte var hemma tittade vi andra på Serien V där utomjordiska reptiler utklädda till människor försökte ta över jorden. Pappa Jörgen satte nämligen stopp för den redan efter första avsnittet medans vi andra skrek efter mer så den fick intas när han jobbade över.

Min far hade ett trick som fick oss barn att duka under varje gång när det gällde otäcka filmer och det var att vi kunde få se filmen om vi vågade stå ensamma nere i källaren i mörkret i fem minuter själva annars menade han att vi skulle få mardrömmar. Och med tanke på att han hade tre grymt mörkrädda ungar vann han nästan jämt. Men ibland ville vi visa oss på den styva linan och då gick en av oss ner under trappan med skallrande tänder och darrande ben i våra pyjamas med Betty Boop på och försökte härda ut de fem minuter han sagt medans man inbillade sig att all världens monster kröp emot en. Jag lyckades aldrig.

Inte en endaste gång utan kom uppspringande på mina bara fötter och erkände mig slagen av en slug och smart pappa med rödlätt mustasch och grova polisonger. Min syster Therese pallade inte heller trycket. Men min storebror Michael kom lugnt upp från källaren en dag och fick sitta med och kolla på Hajen medans vi andra blev körda på våra rum. Att vi ändå kröp fram och låg bakom soffan några minuter, tillräckligt länge för att se första hajattacken och sedan inte kunna sova på en vecka hör inte hit. För farsan hade rätt, vågade man inte fem minuter i källaren så vågade man inte se filmen!

Serier på den tiden gick inte att ”binge watch”, att sitta och stirra sig igenom fem säsonger på en dag, här gällde det ett avsnitt i veckan innan ett uppehåll på sex månader och sen började det om igen. Här var det tålamod som gällde. Eller tålamod, jag vet inte, vi hade annat att göra än att bara ligga som feta potatisar i soffan hela dagarna. Vi hade liksom folk att umgås med, leka med, släktingar att träffa och platser att besöka. TV kanske man såg på max en timme om dagen. Nu betyder däremot våra steamingkanaler allt för oss.

Netflix, Viaplay, Disney +, HBO och allt vad de heter. De föder oss med serier vi inte kan vara utan, ger oss 30 timmar att spendera på ett bräde och vi kan inte slita oss. Fredag äntligen, bang så är det måndag och helgen du undrade vart den tog vägen slukades av avsnitt till en serie om ett gäng inavlade drakryttare som antagligen kommer döda varandra tills ingen finns kvar på slutet. Jag kan inte räkna hur många serier jag genom åren har plöjt igenom. Och vad jag absolut inte kan eller vågar är att räkna hur många dåliga serier jag plöjt igenom, där hoppet att den ska bli bättre nästa avsnitt eller att jag vill veta vem/vad/hur som dödade någon ska avslöjas.

Men väldigt många serier ratas efter bara några minuter. Man känner med vissa med en gång om kvalitén inte håller måttet och Netflix är ju tyvärr en gryta av just dåliga serier. Men det finns något som retar mig mer än något annat, och det är när streamingtjänsten plötsligt bara får för sig att lägga ner en serie rätt av. Alltså man bara avbryter den för att man inte tycker den genererar rätt antal miljoner på lönekontot, och det innan man filmat ett avslut. Detta gör mig surare än surast. Bittrare än någon annan bitterfitta. För ska jag vara ärlig så känner jag mig snuvad på konfekten, och det rätt rejält.

Jag känner att någon har stulit tid från mig, tid jag kunde lagt på något annat. Okey, nu tycker du säkert att det låter löjligt eftersom jag valt att lägga min superviktiga tid på att plöja igenom någon tradig serie men låt mig förklara vad jag menar. Tänk dig att du köper din favoritförfattares senaste roman. Du kryper upp i din väl insuttna soffa, lutar dig tillbaka och under de kommande dagarna läser du sida efter sida. Du lever dig in i boken och i den spännande intrigen, ett mordfall där alla är misstänkta. När du läst ¾ delar av boken och vänder blad inser du plötsligt att de efterkommande sidorna är blanka. Det finns ingen fortsättning, det finns bara vita tomma sidor kvar hur du än bläddrar. Mest av allt känns det rätt meningslöst, men framförallt vill du ju veta hur det slutar.

Vem mördaren är. Samma sak känner jag när Netflix får för sig att fimpa en serie jag följer. Varför inte ge den ett värdigt avslut? Är inte tittarna värda det? Skådisarna som oftast blir lika överraskade dem om nerläggningen? Är väl inte så att de från en dag till en annan upptäcker att den inte har rätt antal tittare? Då kan man väl göra en sista avslutande säsong istället? Så tack för att ni rånat mig på allt för många timmar av mitt liv för absolut ingenting. En serie de däremot kan lägga ner nu är The Witcher. Även om jag inte gillar nerlagda serier så finns det en sak jag hatar mer och det är när man bara byter ut skådisar. Hur fasen ska de kunna byta ut Henry Cavill till Liam Hemsworth? Han har ju lika mycket charm och scennärvaro som en palsternacka!

Att byta ut en huvudrollsinnehavare är som att byta ut någons hyrbil från en Porsche till en VAZ Lada och tro att man inte ska märka någon skillnad. Att bytet ska gå obemärkt förbi och att allt bara ska flyta vidare. Jag vill inte vara sådan men är det inte bättre att bara kasta in handduken då? Vi vet ju alla att denna serie kommer dö ett avsnitt i taget och jag som älskar karaktären Geralt av Rivia och spelet The Witcher vill inte se honom tumla runt i denna sjukt dåliga skådis tafatta händer. Det är dags att vara human och avliva denna monsterdräpare, inte låta honom och oss lida. Och ska jag vara ärlig så lider jag bara av rena tanken på Liam i den rollen. Nä, skicka iväg pojkvaskern tillbaka till Grannar i stället eller varför inte i armarna på Miley Cyrus. Han gjorde sina bästa roller där.

Det är allt för lätt att leva sig in i TV-serier och det är väl antagligen för att de ibland hänger med lite väl länge i ens liv. När jag var liten kunde min mormor ibland inte komma med på kalas för hon inte ville missa sin favoritserie Days of Our Lives. Och då spelade hon ändå in alla avsnitt. Nej, hon ville inte missa dom, inte en minut utan ville uppleva dom där och då, i stunden. När jag fyllde åtta år kom hon men försvann när det var dags att blåsa ut ljusen på tårtan. En av huvudrollsinnehavarna skulle gifta sig, så då fann vi mormor Evy framför TV:n med en servett i handen där hon torkade sina tårar, det var som om hon trodde hon var med på det påhittade bröllopet. Kanske är det därför jag inte kollar så värst mycket på dumburken utan håller mig till steaming så jag själv kan styra min tid?

Att jag inte vill följa något och bli beroende? För jag tänker alltid på min mormors gamla slitna fåtölj i skinn som hade ett avtryck av hennes breda rumpa, alltid även om mormor inte suttit i den på några timmar. Som om mormor och fåtöljen var ett med varandra. Ett tag när hon var som mest inne i serien Dynastin försökte hon byta släktnamnet till Arrington, efter den mäktiga familjen Carrington i serien med överhuvudet Blake i spetsen. Tack och lov sa myndigheterna nej för att det lät för adligt. Marie Arrington. Majsan Arrington. Nä, någon måtta får det väl vara. Jag har alltid varit en enkel själ, behöver inte låtsas att jag är någon annan. Trivs bra att vara den unika sjuka individ jag är som stannat i bajs och kissåldern, som skrattar mer än vad som borde vara lagligt och som inte bryr sig det minsta att jag ser ett grått hårstrå eller två på skallen.

Har du följt en serie som blivit nerlagd? Vilken?   

HQ