Svenska
Blog
Praise the rump! Elden Ring jag tror att jag älskar dig

Praise the rump! Elden Ring jag tror att jag älskar dig

Ja, som vanligt är man tvärsist på den berömda bollen men nu har även jag fått ändan ur vagnen och lirat Elden Ring, eller Elden Ronk som min bättre hälft kallar det. Hon avskyr allt vad spel heter men har en fäbless för att byta ut ord i titlar till något vulgärt, gärna kroppsvätskerelaterat. Oerhört moget. Fördelen med att alltid vara hopplöst sist är dock att man kan i alla fall subtilt kan referera till saker in-game utan att riva upp himmel och jord och med dryga trettio timmar under bältet så ligger jag ju förmodligen långt efter i ett spel som redan sålt i miljoner exemplar men så är det ju när man tvingas prioritera tråkiga saker som jobb och vardagsbestyr. Dessutom måste jag alltid preppa innan jag tar mig an ett massivt, tidskrävande uppdrag signerat FromSoft. Det är liksom inte bara att parkera arslet i soffan och börja. One does not simply walk into Elden Ring. Har man väntat i flera år på ett nytt lir så vill man vill ju inte dra på sig karpaltunnelsyndrom direkt och sitta där med domningar, stelhet och smärta i fingrar redan efter första bossen. Muskulaturen behöver först mjukas upp med hjälp av träning. Utvilad måste jag också vara så åtta timmars sömn och ett par rejäla omgångar energidryck är ett krav. Två glas rött per dag, på sin höjd. 

Inte för att det spelade någon roll för likt regalskeppet Vasa så förliste jag redan under jungfrufärden. Det hjälpte inte att hon var havets mäktigaste med sina 64 kanoner, lika lite som min warrior build med dual wield hjälpte mig när jag plötsligt stod öga mot öga med en gyllene riddare på häst. Alla mina förberedelser var förgäves. Egot och självförtroendet slogs i spillror och där satt jag och förbannade Elden Ronk redan efter mina första stapplande steg i landet mittemellan. Jag kunde ju inte veta det då men det var förstås inte meningen att jag skulle ge mig efter den där ryttaren som nybakat krigaryngel. Det var ett klassiskt trollande, i sedvanlig From-stil och det borde jag förstås förstått men eftersom det kortet redan spelats ut i spelets absoluta inledning så trodde jag i min enfald att jag var förbi det stadiet och att det nu var fritt fram att utforska.

Efter att ha bitit i det sura äpplet alltför många gånger började jag i stället vidga mina vyer, bege mig till platser där annat fanskap lurade. Enklare byten. Fortfarande utmanande förstås men ändå hanterbar pöbel som kunde dräpas. Runorna kom och försvann lika snabbt som en löning men jag blev starkare, snabbare och mer gudalik. Självförtroendet växte och jag tänkte att nu är jag där jag hör hemma. Nu står jag äntligen här uppe på toppen och ser ner på packet. Olympen är min hemvist. Här är jag allsmäktig. Blixtar och dunder magiska vidunder. Bara för att i nästa stund råka hamna någonstans där svårighetsgraden plötsligt slog i taket. Tillbaka till verkligheten. Ett steg framåt, två steg bakåt. Som i räkmännens domän. Dessa förbannade projektilspammande skaldjur med sin snabbhet, sitt irrationella rörelsemönster och sin diaboliska list men som i alla From-spel så fanns det en utväg. Ett sätt att kunna leva efter devisen, bättre fly än illa fäkta. I den öppna världen är det dessutom enklare än någonsin att lämna ett område för att sedan komma tillbaka starkare än någonsin och det är någonting jag verkligen uppskattar med Elden Ring, valfriheten. Att alltid ha ett val när det bränner till. Att aldrig behöva fastna någonstans, förutom när mitt obefintliga lokalsinne drar iväg mig på äventyr jag inte planerat för. Visst tar den öppna världen lite grann udden av utmaningen för det är i särklass det enklaste spelet från Miyazaki men i gengäld har jag fått en enorm spelvärld att utforska, nästan helt utan begränsningar och inga måsten. Bara möjligheter. Ibland är den dessutom så makaber och vacker att jag bara har ridit runt på min trofasta getabock och insupit atmosfären.

"PS3-grafik" läser jag. PS3-grafik my ass säger jag. Det finns platser i Elden Ring som är så intagande och salivframkallande att jag överväger att spela i haklapp och kontrasten mellan till synes oändliga vyer över dimhöljda bergsmassiv och en plötslig död medelst lans i ryggslutet när man står och beundrar sagda vista är ingenting annat än mästerlig. Det är lidande och lidelse i perfekt symbios och efter trettio timmar på kontot känns det dessutom som om att jag bara har skrapat lite lätt på ytan och jag inser med eufori i bröstet att det här är mitt nya hem nu, där jag kommer att tillbringa all min vakna tid jag kan avvara. Mitt nya hem är komplext, vackert, hotfullt och inbjudande på samma gång och jag tror att jag älskar det. 

HQ