Jag har varit lite vilsen framför mina spelhyllor den senaste tiden och jag är just nu inne i en period där inte något är särskilt kul. Jag landar där ibland och som vanligt infinner sig alltid känslan efter jag spelat ut ett storspel, ett fulländat sådant. Så efter att jag skrev bloggen "Har vi satt vår ribba för högt", om gamla spel som inte åldrats vackert poängterade en av mina fina läsare vid namn " Lureg" att Nintendos spel inte hör till den skaran och självklart var det ju något jag var tvungen att forska närmare på. Och visst hade han rätt! Enda sedan början av denna månad har jag dykt med huvudet före ner i vad som känns som min förlorade tonårstid. Både min NES och min SNES har fått jobba på högtryck och jag har varit och kört allt från Super Mario Bros till Super Mario 3. Och allas vår mustaschprydde rörmokare håller verkligen ribban högt än idag. Det är konstigt att man inte rynkar på näsan och fnyser som man gör åt så många andra spel, men trots att det gått över trettiofyra år sedan det landade på våra hyllor ser det ut precis som jag minns det, varken bättre eller sämre.