Så igår kom filmen äntligen på posten! Jag såg den på premiären i december på bio och även om vissa bitar kändes lite sega gick jag ändå ut ur salongen med ett leende på läpparna av en heltrevlig filmupplevelse.
Gareth Edwards är en gedigen actionregissör. Väldigt få actionregissörer lägger så mycket möda och öga på att skapa minnesvärda actionsekvenser, där framförallt skeppens storskalighet och de sargade markstriderna visar prov på Star Wars-universumets sanna visuella potential. Men Gareth har dessvärre inte tagit fasta på karaktärerna som bebor detta universum och precis likt Godzilla, trängs karaktärerna bort för att ge plats åt det mer spektakulära.
Jag och en vän hade bestämt oss sedan länge att se filmen, han är en större Star Wars-nörd än jag och har en bredare kunskap om karaktärerna och miljöerna än vad jag någonsin kommer ha. Men Rogue One: A Star Wars Story fungerar även för mig som casual-fan. Det är verkligen ett mästerligt hantverk som regissören Garreth Edwards har knåpat ihop. Filmens story handlar i princip om en liten passage i öppningstexten från Episode 4, att en liten grupp med rebeller lyckades sno till sig planerna till dödsstjärnan till Darth Vaders förtret. Det är storyn i den här filmen som i mångt och mycket både är en egen fristående berättelse men som ändå ger ursprungstrilogin mer djup, bättre än vad episoderna 1,2 och 3 någonsin gjorde.