Jag har spelat Nioh och är lite nyfiken på åsikter om hur det står sig mot varandra. Jag har läst recensioner runtom, sett lite videointryck och annat. Jag gissar att det finns flera som spelar Sekiro som spelat ut Nioh en eller ett par gånger då det spelet är inspirerat av Dark Souls. Min upplevelse med Nioh var smärtsam, det var roligt bitvis, frustrerande periodvis och spelet brast lite i nivå variation men hade en egen identitet. Jag är nämligen väldigt intresserad i att köpa Sekiro men söker lite mer input om spelet för eventuellt köp om någon månad eller så, jag har valt att köpa två titlar före som jag hamnat på efterkälken med Ace Combat 7 som jag spelar nu och Resident Evil 2 remaken som jag ska köps ovh spela senare vars demo och original spel var fantastiskt.
Som ny skribent här på GR så hann jag inte vara med på de roliga Årets Bästa-listorna. Som en sorts introduktion så vill jag prata om vilka som var mina favoriter under förra året. En mer typisk introduktion hittar ni ju under Om Redaktionen, men jag tror att min 2017-lista säger ganska mycket om mig som person och gamer! Nu sätter vi igång...
Låt mig inleda med detta: Jag är ultrasämst (världssämst) när det gäller att spela Dark Souls/Bloodborne. Så utomordentligt usel att jag i princip alltid behöver min vän och vapendragare Daniel med mig när det ska slaktas bossar. Jag har faktiskt spelat igenom Bloodborne själv men merparten av min tid i From Softwares spel har skett i samarbete för mig. Git gud och så vidare. När jag spelade första betaversionen av Nioh kände jag direkt att jag, personligen, kommer ha roligare om jag spelar med någon istället för att slita sönder min skalp när jag konstant dör själv och Danne fanns där, redo att bära min blekfeta bakdel i Team Ninjas samurajslakt och jösses, vilket spel. Nioh lånar friskt (mycket friskt) från Dark Souls/Bloodborne, det behöver du inte ens spela för att förstå. Men, Nioh är även så mycket mer, något eget. Grunden är Dark Souls, spelmekaniskt, men med starka influenser från Ninja Gaiden och strösslat med ett par nävar Diablo. Det känns mer välsvarvat än Dark Souls III med mer respons i spelkontrollen, de olika vapenteknikerna lägger till en ny dimension av strategi och alla kombinationer av magier och ninjutsun lägger till ytterligare djup. Spelet har även ett ordentligt berättande och även om historien och sättet den förmedlas på inte riktigt faller mig i smaken finns här en riktigt berättelse med fullfjädrade mellansekvenser - något som Dark Souls/Bloodborne saknar (till viss del). Den här typen av spel ska dessutom spelas i 60 bildrutor per sekund vilket blir väldigt tydlig här.