Nytt år och nyt Call of Duty. Lika säkert som skinkmacka och julbord, Oliver och fisk, Aldin och Battleborn, Brännan och kaffe. Varje år går jag igenom samma typ av tankeprocess; jag behöver inte spela det nya spelet. Inte direkt i alla fall, jag har fullt upp med annat. Sen kommer spelet, Youtube fylls av fräcka kids med mad skillz br0-klipp och jag ger efter för begäret - jag ska in och kötta i multiplayer och få höra massor av historier om min mor. Då den sista delen oftast är sann kan jag inte påstå att jag någonsin köttar (jag är ultrasämst) när jag spelar Call of Duty. Inte i multiplayer i varje fall. Jag avskydde verkligen Black Ops 3, främst kampanjen. Jag tillbringade ett par kvällar med några vänner i multiplayer och konstaterade (ännu en gång) att det inte är något för mig. Samma visa i år igen med Infinte Warfare, med skillnaden att jag faktiskt uppskattade kampanjen.