Jag har spelat spel länge nog att minnas att spara sin progression i spelen har sköts på många olika sätt genom åren. En sak som jag kritiserade ofta mellan 2007-2012 var att många spel förlitade sig enbart på checkpoint system. Med det menas spelsystem som sparar din framgång i spelet automatiskt vid utvalda punkter. Ibland kan dessa system också tillåta manuella sparningar vid sidan av och ibland medföljs också ett autosave system som sparar mer regelbundet än checkpointsystem.
Ninja Theory är en av världens mest underskattade spelstudios. Jag känner verkligen så. De har länge behandlat berättande, manus och skådespel lika allvarligt som exempelvis Naughty Dog och även om britterna, som först satte sig på min karta med Heavenly Sword, inte har sett samma framgångar som Uncharted- och The Last of Us-skaparna har jag alltid uppskattat den aspekten hos dem.
Jag har varit skeptiskt inställd mot Resident Evil 7 sedan jag spelade demoversionen i somras, och möttes av något som kändes och såg ut som precis alla andra moderna skräckspel utom just Resident Evil. Därför är det givetvis jättekul, och faktiskt en lättnad, att nu kunna säga att jag lyckligtvis oroade mig i onödan. Detta är ett riktigt bra spel, där man tagit flera steg i rätt riktning.
Sedan Bioshock: The Collection släpptes har jag inte gjort så mycket annat på fritiden än att spela de spelen igen på PS4 och nu är jag färdig. Jag tänkte "varför inte skriva mina tankar om alla spelen i bloggen någon dag när jag har tid" och det får bli nu.
Jag fyllde år i helgen och fick en hel del presenter från min kära käring. Ballerina-kakor, vaniljbullar och en cool Kylo Ren-tröja var bara början. Jag kammade även hem presentkort, 10 Cloverfield Lane på blu-ray och Deluxe-utgåvan av Alan Moores tokhyllade Batman: The Killing Joke.
Jag tror jag har pratat om Battlefront här i bloggen förut. Och jag tror att mina tankar om det reflekterade vad jag fortfarande känner idag; Battlefront var ett ruskigt vackert spel som hade precis rätt känsla och helt fantastiskt ljud men som kändes framstressat, snålt på innehåll och - värst av allt - oerhört ytligt.
Så det står sedan ett litet tag tillbaka att det inte bara är den nya fiendefraktionen Swarm som kommer vara ett hot i Gears of War 4. För första gången i seriens historia kommer vi även få skjuta och motorsåga... robotar. Min reaktion var inte direkt positiv.
I helgen har jag spelat färdigt Abzû och sett både Suicide Squad och Jason Bourne på bio. Och eftersom att jag är lat och seg såhär på måndag förmiddag gör jag en samlingsblogg med mina tankar om alltihop istället för tre separata. Vi börjar med...
Jag såg filmen förra veckan. I fredags. Sedan dess har jag velat skriva vad jag tycker om den men... Jag vet inte hur jag ska börja. Vilka ord jag ska sätta på det. Jag är glad att jag inte arbetar som filmkritiker för jag hade inte kunnat skriva en recension förrän veckan efter - när hjärnan har börjat återhämta sig.
"Det här hade varit så mycket coolare om det var ett överlevnadsspel som typ H1Z1", mumlar min co-op-partner för trettioåttonde gången när vi utforskar ett lägenhetskomplex i jakt på ny utrustning och andra resurser. "Tänk hur spännande det hade varit om andra spelare kunde komma och avbryta oss här nu och försöka ta våra grejer". Ju mer vi spelade av The Division desto mer började jag hålla med honom. Det är svårt, om inte omöjligt, att spela detta och inte låta tankarna vandra iväg till vad The Division kunde ha varit om det inte vore... som allt annat.
Carl Hernborg gav Star Wars Battlefront en åtta i betyg i vår recension. En solklar köprekommendation, med andra ord. Mäki vet jag också har öst lovord över spelet, främst för hur "casual" det är. Jag ser honom spela det ofta i min vänlista på Xbox Live. Själv är jag mer inne på Petters tankebana när det kommer till Battlefront.
Jag har inget emot mikrotransaktioner som koncept. Jag skrev trots allt en artikel i vilken jag förklarade varför jag tycker att de i princip är nödvändiga. Men vissa gånger tycker jag att en gräns trampas över. För mig är det viktigt att mikrotransaktioner görs på ett respektfullt och ödmjukt sätt. Och Turn 10 har inte gjort konceptet på ett sådant sätt.
Jag har inte klarat The Phantom Pain till fullo än, så några spoilers om storyn i sin helhet kommer inte förekomma här och jag vill inte se något sådant i kommentarsfältet heller. Däremot vill jag ta ett snack om en av spelets karaktärer, Quiet, och för att kunna göra det kommer jag behöva ta upp några detaljer kring hennes fysiologi. Hennes bakgrundshistoria känner jag ännu inte till helt och hållet och jag kommer inte ta upp anledningen till varför hon vägrar prata. Deal?
Jag har spelat hundratrettio matcher i Evolve, hittills. Jag har haft oförskämt roligt med det och jag lär inte tröttna på ett bra tag. Jag ser fram emot att resten av mina närmare vänner ska skaffa det så vi kan börja fila på våra strategier, manövrar och spelvinnande monstersmiskarknep.
Det finns ingen tvivel i frågan - The Last of Us till Playstation 4 är spelet jag har spenderat allra mest tid i när det kommer till multiplayer i år. Det kom lite som en chock, insikten om hur bra spelet är på den fronten. Jag älskar att det kräver lagarbete av dig. Jag älskar att det precis som i kampanjen handlar om att samla på sig resurser och omsorgsfullt planera sin framfart.
Efter att ha delat med mig av mina åsikter kring Destiny och hur besviken jag blev på spelet tänkte jag dra igång en liten bloggserie för just det - besvikelser. Detta är en av de spelrelaterade besvikelser jag minns.
Att kunna leka runt med moralen hos sin karaktär är kul. Allting som låter spelaren skräddarsy sitt digitala jag är kul. Några av oss kan ägna flera timmar åt att skapa det perfekta utseendet i karaktärseditorn. Rätt klädsel och klass hör till det viktiga också. Jag minns hur häftigt jag tyckte det var att kunna välja vad Shepard skulle säga i det första Mass Effect. Man blir ju en del av berättelsen på ett helt annat sätt.
Beyond: Two Souls och till viss del även Heavy Rain är spel som jag inte klarar av. De är interaktiva filmer vars enda egentliga värde är storyn. Något som definitivt inte hade varit något negativt i sig om det inte vore för att manusen är så oerhört dumma. Quantic Dream är en kapabel studio rent tekniskt och de bjuder på några intressanta spelmekaniska idéer men David Cage verkar inte kunna skriva ett intelligent manus om så hans liv hade hängt på det. Det är åtminstone den enda slutsatsen jag kan komma fram till i det här skedet.