DanskNorskSuomiEnglishDeutschItalianoEspañolPortuguêsFrançaisNederlands中文版IndonesiaPolski日本語한국어ČeskoΕλληνικάTürkçeTiếng Việtعربي
4Skrivet av Nillz0r den 18 februari 2017 kl 15:52Mitt stackars hjärta!Det här med att vissa spel får hjärtat att dunka extra hårt, och i en stadigt ökande takt är väl i sig inget nytt. Skräckspel brukar allt som oftast skicka hjärtat och pulsen rätt upp i taket, men det är inte bara skräckspel som har denna effekt. Detta upptäckte jag under min senaste session med Dark Souls 3. Denna session var den mest intensiva erfarenhet och en av de mest pulshöjande upplevelser jag haft bakom en skärm, någonsin. Orsaken till denna pulshöjning stavas Archdragon Peak med dess slutboss Nameless King. Hela området kändes redan från start som en utmaning och fienderna i detta område, Man-Serpents, är förmodligen de jobbigaste i hela spelet.(Förutom Lothric Knights då, som är i en helt egen liga av jävelskap och lidande.) Efter att jag kämpat mig igenom de olika områdena med mitt trofasta Astora Sword © och ren jävla vilja kom jag äntligen till det sista bonfire-rummet. Efter att ha noga tänkt på om beslutet jag nu skulle fatta verkligen var värt lidandet det skulle orsaka tog jag stegen mot spaken och den jättelika klockan i slutet av templet och drog den bakåt. En storm blåste in och förvandlade det magiska och fridfulla snötäckta templet fyllt av solljus till ett hav av storm och piskande vindar. Det var dags. Dags att skilja Solguden Gwyns son från hans krona och arv. Jag tog mina första famlande steg ut på det bokstavliga havet av stormar som nu virvlande under mig och på så sätt satte arenan för den sista bataljen denna namnlösa kung skulle utkämpa. Det var här och nu hjärtat sakta men säkert vandrade uppåt i pulsens trappuppgång. Genom den vita väggen klev jag, ut på himlavalvet, och bataljen var igång.