Cloverfield 10 Lane var från början inte en Cloverfield-film. Det var ett thrillermanus till en lågbudgetfilm som J.J. Abrams såg potential i och valde att omvandla det till en Cloverfield-rulle för att ge det en skjuts i marknadsföringen av filmen, men även om det inte hade så mycket med monsterfilmen att göra väckte det nytt liv i den gamla goda Abrams-mystiken och var dessutom en skickligt välgjord psykologisk thriller på köpet.
Något osannolikt har hänt. En lika mirakulös som metodiskt bevarad hemlighet som gömts undan från det lilla som kvarstår av mänskligheten. Ett ögonblick som försvunnit med tiden, likt tårar i regn. Men i Blade Runners kala, döda värld finns det inget rum för dessa unika ögonblick. Den här sargade världen vägrar acceptera replikanter som sin egna och är direkt ogästvänlig, trasig, instängd och översköljs dagligen av hemskt oväder. Men ändå trivs jag. Ändå känner jag mig trygg i Denis Villeneuves hårt knutna grepp, vars dystopiska vision direkt överträffar föregångarens med sin överväldigande mänsklighet.
Filmen handlar om en mor och son som mår dåligt efter att fadern gått bort i en bilolycka. Sonen har extrem rädsla för monster och varje kväll måste han ha med sig modern på en rundtur i garderober och under sängar innan han kan lyssna på godnattsaga och sova. En kväll finns det dock plötsligt en bok som kommer från ingenstans i bokhyllan och den vill sonen så klart höra. Ett stort misstag...