Bäst Just Nu: Mars (2023)

Måns Lindman:
Like a Dragon: Ishin!
Efter att ha njutit av hundratals timmar av Yakuza-mys genom åren så var det dags att dyka ner i spin-offen Like a Dragon: Ishin!, nu när den äntligen finns tillgänglig för oss i väst och jag kände mig hemma direkt. Det mesta var bekant, även om spelplanen var förändrad. En lysande story med mycket känslor, atmosfären som ibland är så stämningsfull att jag glömmer bort varför jag är där, kaotiska over-the-top-strider där ingen är den andra lik, och förstås ohemula mängder sidoaktivitet där man kan plöja ner mer timmar än i huvudberättelsen, i synnerhet nu när man kan odla grönsaker till förbannelse. Denna gången var det dock mer av ett klassiskt samurajtema än en kriminell organisation som måste infiltreras. Men i grund och botten ändå mer av samma, en intrig som osar hämnd, politiska maktspel och våldsamma konflikter. Och där, i mitten stod jag med en blodig Katana i ena näven och ett glödhett skjutjärn i andra. En wild dancer med rätten att döda, i princip vem som helst. Cirka tolv timmar in är jag mer än nöjd.

Conny Andersson:
Hogwarts Legacy
Eftersom jag under februari var upptagen med några recensionsuppdrag som tog all tid, så fick jag vänta ett par veckor efter release för att besöka Hogwarts. Väl inne i trollkarlsvärlden hade jag roligare än jag haft med spel på länge, och då ska tilläggas att jag haft väldigt roligt med mycket. Men, Hogwarts Legacy kändes speciellt. Nu har jag ju en soft spot för Open World-spel i allmänhet, ändå lyckades den mäktiga trollkarlsskolan och dess omgivningar förtrolla mig, på alla vis. Så mycket att se och göra, briljant system gällande fighting, skojiga händelser och det visuella bjöd på många fantastiska ögonblick. Det var något speciellt med att Hogwarts syntes där som en ståtlig jätte när man utforskade världen, det var något magiskt med att utforska dess svindlande trappor och korridorer. Här fanns ett skarpt öga för detaljer och allting var så dränkt i stämning att jag egentligen aldrig ville att det skulle ta slut.

Det är inte många spel där jag verkligen gör varenda sidouppdrag, där jag stannar kvar även när eftertexterna rullat och där allt som finns att samla lockar mig till extra speltid. Jag är vanligtvis en spelare som vill, som måste, vidare roll nästa upplevelse. Det finns ju så mycket liksom. Med Hogwarts Legacy ville jag allt det där, pricka av (nästan) allt som fanns på den stora världskartan, insupa atmosfären på skolan lite till. Det är givetvis alltid stora ord när man precis varit med om något speciellt och tiden för visa exakt hur bra Hogwarts Legacy egentligen var. Men just nu känns det som sagt som något av det bättre jag fått uppleva på ett bra tag.

Petter Hegevall:
Call of Duty: Warzone 2.0
Med tanke på storleken på teamen som jobbat med Warzone 2 (tre olika stora utvecklingslag) och med tanke på budgeten (200 miljoner dollar) vore det direkt felaktigt att kalla det för något annat än ett snordyrt, massivt haveri. 78% av spelarbasen är borta, har lagt ned och buggarna är fortfarande spelförstörande och sabbar mer av denna upplevelse än vad som såhär fem månader efter lanseringen känns verkligt. Ibland sitter jag mest och kliar mig i skallen över det faktum att Battle royale-delen i världens största actionspelserie inte har en fungerande chat eller tillräckligt bra servrar för att man ska slippa slaktas av uppkopplingsproblem. Trots detta fortsätter jag att spela Warzone 2.0 och fortsätter att ha riktigt roligt. Jag med tre gamla vänner ses i lobbyn varje kväll för att hoppa ned på Ashika Island, landa i Shogun-slottet och hamra motspelare i pannan med Glock-kolven.

Marie Liljegren:
Hogwarts Legacy
Största delen av denna månad har jag fortsatt med min älskade Hogwarts Legacy. Spelet har spelats ut, alla uppdrag är gjorde och alla sidouppdrag likaså. Kvar fanns dock det där finliret av att göra alla småsaker som lämnats orörda. Banditläger som ska utplånas, magiska platser som ska utforskas och Merlin trails som ska klaras. Ni vet sånt där meningslöst men som folk som jag som inte lämnar någon sten orörd lägger stor vikt på. Så jag håller kvar i spelet lite till för att få 100% på allt. Och nu är det trots allt inte mycket kvar. Trots att själva huvudstoryn är slut och då brukar ju de flesta spelen dö ner av så gillar jag att fortsätta spendera tid i det magiska landet. Och efter att jag lärde mig Avada Kedavra är jag överjävlig. Stackars stora troll dör som flugor efter att ha blivit träffade och jag förstår tjusningen att spela elak även om jag som vanligt spelade god som jag alltid gör. Hogwarts Legacy har varit ett grymt kul spel som ger mersmak efter mer. Lever verkligen upp till förhoppningarna och lite till.

Jenny Enbrant:
Hogwarts Legacy
Ännu en månad har den fantastiska världen från Harry Potter tagit ett grepp över min fritid och det är fortfarande lika magiskt att sätta sig ner och strida mot alla onda goblins som tillsammans med tjuvjägare förpestar hela landet. Det är fortfarande en ren skär fröjd att upptäcka ytterligare områden på kartan, fånga in magiska djur och med förtjusning klappa deras små ungar och mata dem med mat. Jag har tyvärr tack vare stress på jobb inte hunnit spela klart det ännu, där är mycket kvar att upptäcka och jag ser fram emot nästa möjlighet att spela det igen. Det har verkligen fångat mitt hjärta och efter jag spelat klart det så skulle jag inte bli förvånad om jag väljer spela en omgång till fast från ett annat hem.

David Hedin:
Hogwarts Legacy
Jag hade noll förväntningar på detta spel. Innan det hade släppts så förväntade jag mig att det skulle bli licensskräp med målgruppen unga vuxna som skriver in sig själva som karaktärer i Harry Potter fanfiction. Men spelet släpptes och fick fina betyg av de som faktiskt recensera det. Själv har jag inte varit insatt i HP världen men min fru är ett stort fan, så hon fick spelet som en present. Jag kollade på medans hon spelade och började irritera mig på att hon spelade fel. Hon gick bara förbi mynt och föremål som låg på marken utan att plocka upp dem och utnyttjade inte combos och kontringar fullt ut i strider. Elitist som man är startade jag min egen karaktär och jag skulle spela rätt. Till min förvåning fastnade jag, spelet är roligt men jag kan inte ta det seriöst, vilket nog gör det roligare. Min karaktär är en Hufflepuff som stor vit afro som mobbar och utpressar alla som gör misstaget att be om hans hjälp. Han snor barns leksaker och räddar folks husdjur för att sedan behålla dem. Man kan inte vara ond i spelet men man kan verkligen spela som ett redigt rövhål, vilket uppskattas.

Vare sig man är snäll eller elak är man mordisk som få. På rullande band mördar jag djur, gobliner och människor och som grädde på toppen gör man små kommentar efter slakten som 'du förtjänar detta öde för att du är en brottsling' vilket känns iskallt efter att jag själv har gladligen använt mig av alla så kallade oförlåtliga förbannelserna i samma strid, som enligt deras värld skulle få mig att hamna på magiska Guantanamo Bay. Då jag körde Fire Emblem Three Houses så gjorde alla karaktärer i alla fall en kommentar om hur jobbigt det var att ta liv i början av spelet trots att de studerade på en militärakademi, men på Hogwarts verkar man få lära sig att mörda en annan människa första dagen precis efter namnlekarna och innan man ska till bamba för att äta lunch. Storyn och karaktärerna bryr jag mig inte om men det är ett roligt spel. Det gömmer sig pussel överallt som tillräckligt svåra att man får anstränga sig lite men man fastnar aldrig, majoriteten av alla förmågor man låser upp ändrar hur något fungerar istället för att vara +2% i skada och striderna är kul. I varje strid ska man försöka hålla koll på sina combos, positionering, kontringar och svagheter så man kan ta livet av yrkeskriminella trollkarlar. Om böckerna innehåller så här mycket magiskt dödande får jag kanske ta mig tiden och läsa dem någon dag.

Patrik Severin:
Highfleet
Jag har precis som övriga redaktionsmedlemmar spenderat tid med Hogwarts Legacy. Samtidigt har jag tillbringat tid med Dead Space och Resident Evil 4-remaken. Det går också att slå ett slag för Sons of the Forest. Plötsligt blev det vårrea på Steam och jag plockade upp Highfleet för en mindre peng. Jag hade länge haft det på min önskelista och jag blev inte besviken. Det håller dig inte i handen och påminner lite om de där månlandningsspelen från 1990-talet, med en Dune-estetik och grym audiovisuell presentation. Du är ett rovdjur bland rovdjur lite som i Predator.

Ditt mål är att använda ditt flygande hangarfartyg och lägga upp bakhåll mot motståndarna. Du kan skicka dina mindre bestyckade skepp mot fienden och slåss i små månlandar-strider med kraftfulla skjutvapen som skakar skärmen. Det påminner lite om Carrier Command i det avseendet. Spelet brutaliserar dig om du inte har tänkt genom din strategi Utöver en fantastisk presentation, ett unikt upplägg och ett utmanande upplägg. Bemöter upplevelsen dig som en tänkande individ och inte ett knapptryckande packet Palle Kuling. Du belönas för bakhåll och smart användande av dina begränsade resurser. Lägg sedan till att ljuddesignen är briljant. Det finns brister i flygmodellering och diplomati men överlag är det ett helt underbart tidsfördriv. Det är roande att Microprose som återuppstod från de döda, återigen kan ge ut så här nischade titlar.

Johan Mackegård:
Resident Evil 4
Likt majoriteten av mina kollegor har en hel del tid tillbringats med Hogwarts Legacy den gågna månaden men till skillnad från mina vänner på redaktionen är jag inte helt såld och tycker inte att spelet är speciellt fantastiskt som jag kanske borde. Det är hur som helst helt färdigspelat nu och en skinande platinatrofé har rests i dess namn. Men jag har snabbt gått vidare till andra äventyr och lämnat trollkarlsvärlden bakom mig.

"Bäst just nu" är således inte Harry Potters öppna och livliga värld utan något så trångt och dött som Resident Evil 4. Det släpptes förvisso bara för ett fåtal dagar sedan men min resa hittills har ändå hunnit bjuda på tillräckligt många ruskiga erfarenheter som gör detta till månadens spel. Jag kan dock inte riktigt släppa hur styltig Leon känns att kontrollera jämfört med hur han kändes i Resident Evil 2. Sex år har gått sedan Racoon City och sedan dess har han tydligen genomgått någon typ av elitträning som fått honom att glömma hur man slänger sig åt sidan för att undvika en anfallande odöd. Så visst har jag svurit lite frustrerat ett par gånger när jag stått som fastfrusen i marken precis innan någon galning mejat ner mig med en högaffel. Dock förstår jag såklart att det i grunden är två väldigt olika spel som jag jämför och att Leons bökiga rörelser i Resident Evil 4 kanske bör hanteras på samma sätt som i Resident Evil 5 istället för 2. Det handlar i slutändan om en ren vanesak och kontrollen till trots så har jag det faktiskt riktigt roligt med Leon och jag längtar redan till vår nästa session tillsammans.

Marcus Persson:
Astroneer
Mycket kan hända på några få år, ett faktum som snabbt blev tydligt för mig och polarna när vi fick för oss att tidigare under månaden återbesöka System Era Softworks färgglada lilla universum. Ingen av oss hade rört spelet sedan det först dök upp på steam early access för en herrans massa år sedan och de timmar vi vid det tillfället investerade i spelet gav väl med handen på hjärtat inte så mycket tillfredsställelse. Vi såg potentialen men vi förväntade oss helt enkelt för mycket, för tidigt. Det var en opolerad diamant och när vi nu återvände efter många år var upplevelsen en helt annan. Det grundläggande gameplayet må ha varit oförändrat men mängden innehåll, strukturen kring hur man som spelare avancerar och forskar fram ny teknologi är som natt och dag mot föregående versioner. Från att tidigare inte riktigt tycks ha vetat sin egen identitet har nu Astroneer mer tydligt lyckats definiera sig och forma en utmaning runt just insamlandet av material och förädlingsprocessen som möjliggör helt nya ämnen. Det har varit ett sant nöje att klura ut de olika metoderna för att framställa gaser och legeringar, något som snabbt möjliggjort nya galenskaper och framförallt automation. Timmarna har flugit iväg och jag kan inte annat än lyfta på hatten åt utvecklingsteamet som verkligen lyckats finna sig egen väg i det saliga träsket av byggnads- och överlevnadsspel.

Henric Pettersson:
Dead by Daylight
Den senaste månaden har bestått av extremt lite spelande. Dels på grund av jobb, dels på grund av att helgerna inneburit kvalitetstid med min bättre hälft eftersom vi inte kan ses på vardagar. Men när det väl funnits tillfälle för spelande har valet, inte helt oväntat, landat på Dead by Daylight. För med en ny säsong, två nya överlevare, en ny mördare och en ny karta har jag inte kunnat tänka på mycket annat i spelväg. Just nu har jag experimenterat mycket med Wraith och Ghostface, samtidigt som jag klämt en hel del på nya mördaren som är förvånansvärt rolig att spela som. Nu måste jag bara försöka få in ett par timmar till för att inte gå miste om säsongens sista premiumbelöningar.

Niclas Wallin:
Rocket League
Inget Hogwarts Legacy för min del den här månaden heller och min initiala hype har väl mer eller mindre helt dött ut nu, kanske plockar upp det så småningom när det reas ut är känslan. Istället har Rocket League dominerat tungt under mars månad, fokus har varit på att vårt lag ska skörda framgångar och vinna turneringar. Hybrisen har därmed varit massiv och till ingens förvåning så har det inte alls gått planenligt, vi har fått stryk och massor av det. Trots detta är Rocket League ändå fruktansvärt roligt fortfarande efter alla timmar man lagt ned i det vid det här laget. Att spela fotboll med små bilar var ett märkligt genidrag någon gissningsvis klok person fick en gång i tiden och det är jag väldigt tacksam för.

Olof Westerberg:
Rogure Legacy 2
Det har varit en sällsynt speltung månad. Även om jag klämde in hela 20 timmar av Resident Evil 4 Remake inom loppet av en vecka - så har jag spelat minst tio timmar mer av Rogue Legacy 2 under mars. Som rogue lite-fanatiker har jag ju länge sökt med ljus och lykta efter nästa stora rogue-spel att sjunka ner i på min Switch, för jag menar, konsolen är ju som byggd för genren, men jag har inte hittat någon ny titel som intresserat mig på länge. Tills Rogue Legacy 2, då. Trots en riktigt mellanmjölkig grafisk design är det enormt vanebildande, och ståtar med precis så långa spelrundor att det är omöjligt att inte klämma in ytterligare en omgång så fort man har ett par minuter över. Om inte annat så bara för att försöka farma lite guld med min IBS-fisande hippie eller min färgblinda gunslinger. Den spelmässiga variationen är, som du förstår, helt absurd, ibland dock på bekostnad av vissa mindre lyckade, framslumpade avarter. Till exempel är en vegetarian till kock alltid förlorad redan från start. Även om det så småningom krävs att man plöjer ner rätt rejäla mängder tid för att spelet inte ska stagnera (dock inte så mycket som i Dead Cells), så är belöningen enorm när man väl tjänat ihop nog med pengar till en ny färdighet, rustningsdel eller karaktär, och lyckas ha ihjäl nästa boss. Två tummar upp.

Johan Vahlström:
Fire Emblem Engage
De senaste spelen i Fire Emblem-serien har varit riktigt bra och det var väl inte frågan om jag skulle skaffa Engage, utan när. Det blev ganska snart visade det sig. Det är en stor nostalgiresa för oss som spelat tidigare spel i serien att se gamla hjältar vara med i en ny form. Tyvärr kanske spelet lutar sig lite väl mycket på nostalgin då berättelsen faktiskt är rätt dålig. Den är ljusår från vad som bjöds i Three Houses, utan någon särskild karaktärsutveckling eller någon oväntad tvist. Som tur är räddar spelmekaniken det hela och det finns väl inget snack om att det är så nära perfekt det går att komma i denna genre. Den lilla bonusen som slängts in med ringarna av nostalgi ger striderna samtidigt något nytt. Jag är glad över att ha spelat det, men det är ingen upplevelse jag kommer minnas.

André Lamartine:
Dead Space
Medan majoriteten av mina kollegor fortsätter att vifta på trollspön valde jag att fortsätta lemlästa rymdäckel i den briljanta nyversionen av Dead Space. Jag borde egentligen inte hylla remakes vars förlagor fortfarande är fullt spelbara på äldre konsoler, men denna remake är så finputsad ända in i benmärgen att jag inte kan göra annat än att fortsätta spela. Jag är nog på min tredje runda i Ishimura och kan inte släppa taget om det. Det är direkt otäckt bra. Kan detta vara årets bästa spel hittills? Mycket möjligt. Jag planerar egentligen att kasta mig över Resident Evil 4-remaken, ännu ett spel som egentligen inte behövde nytt smink, men Dead Space upptar all min fria tid just nu.

Jonas Mäki:
Hogwarts Legacy
Ny månad men jag är fortfarande inte klar med Hogwarts Legacy utan kämpar vidare med att låsa upp allt. Dessutom har jag börjat spendera allt mer tid med att granska omgivningarna ordentligt på jakt efter påskägg som att hitta Goblet of Fire, handfatet med ormsymbolen hos Slytherin där Harry talade Parseltongue när han öppnade Chamber of Secrets, hälsa på i den blivande stugan Hagrid så småningom ska bo i och tavlan i Ravenclaw Tower som är misstänkt lik Richard Harris (som ju spelade Albus Dumbledore men dog efter den andra filmen). Det arbete som lagts ner på de små detaljerna i Hogwarts Legacy är verkligen något utöver det vanliga och jag förmodar att det här kommer förbli mitt mest spelade spel under lång tid framöver.