Bäst hittills: Filmerna (2)

5) The Peanut Butter Falcon
Under de få gångerna vi faktiskt besökte en biograf under pandemin passade vi på att bekanta oss med publikfavoriten The Peanut Butter Falcon, ett urmysigt lyckopiller till film som värmer ända in i benmärgen. Det är svårt att inte ryckas med av filmens upplyftande livsresa, som här bärs upp av den den starka kemin mellan nykomlingen Zack Gottsagen och den fullständigt briljante Shia LaBeouf - en förträfflig skådespelare som återigen visar att han hör till en av de mest naturliga och närvarande av sitt slag. Denna underbara helylle-amerikanska roadtrip är också ett praktexempel på att förutsägbara historier fortfarande kan berättas med ett fräscht perspektiv och manuset är så kärleksfyllt att vi gång på gång kapitulerade inför filmens vänskapsband och omfamnade varmt dess älskvärda klyschor.

4) Crip Camp
Kvalitén på Netflix egenproducerade innehåll har över det senaste året varit minst sagt labil och strömningsgudarna har levererat kalkon efter kalkon, den enda produktionen värre än den andra. Så det var med viss reservation men också med ett kryddmått av hoppfullhet som vi på filmredaktionen följde allt förhandssnack kring Crip Camp. Med facit i hand så överträffar Jim LeBrechts feelgood-dokumentär förväntningarna med råge och bjuder oss med på en tidsresa till 70-talets USA som nästan får en att baxna av nostalgi. Här får vi följa de handikappade som fostrades och frodades i en miljö fri från det dåvarande samhällets fördomar och som helt och hållet drevs av ett gäng glada hippies. En otroligt frisk fläkt under rådande dystra världsklimat och förärat med ett viktigt universellt meddelande om gräsrotsrörelser och mänskliga rättigheter.

3) Till min dotter
Det första halvåret visade sig vara en finfint tillfälle för dokumentärer att ta lite mer rampljus när storfilmerna lades på hyllan och Cannes-belönade "Till min dotter" är ett strålande exempel på dokumentärformens berättarmässiga kraft. Det är rentav kusligt att vara så nära ett krig på det här sättet och flera gånger vill man bara titta bort från misären. Ändå sitter vi kvar med Waad Al-Kateab, som är fast besluten att fånga liv, död och allt däremellan med sin trogna kamera under fem års tid. "Till min dotter" är nämligen något så ovanligt som ett kärleksbrev till livet självt i skuggan av inbördeskrigets fasor i Syrien, där Waad Al-Kateabs dotter Sama ser dagens ljus mitt i dödens skugga och där vi som betraktare får lära oss om livet i sönderbombade Aleppo. Bland terrorn, de söndertrasade människorna och tragedierna hittar vi de där ögonblicken som gör livet värt att leva, där Waad försöker rättfärdiga varför Sama växte upp i sönderbombade Aleppo i en lika intim som skoningslös krigsskildring som vi sent kommer att glömma.

2) The Invisible Man
Leigh Whannell imponerade stort med den utomordentliga framtidsthrillern Upgrade. Två år senare skulle den eminenta regissören tillika manusförfattaren visa sig överraska ännu en gång med den enskilt bästa skildringen av Universals klassiska "monster" på fler årtionden. Istället för galna experiment, magiska elixir och renodlade övernaturligheter, får vi här en mer vetenskaplig kartläggning av hotet som ändå känns kusligare i sin framställning. Handlingen om en våldsutsatt kvinna som flyr undan sin våldsamme pojkvän bara för att ställas inför en ännu värre mardröm, drar några obekväma paralleller till vår verklighet - vilket egentligen bara gör att filmen slår hårdare än den typiska thrillern/rysaren. En fullständigt enastående Elisabeth Moss är nästan för bra i huvudrollen och skildringen av rädsla, paranoia, ångest, posttraumatiskt stress, desperation och självbevarelsedrift känns på sina håll oangenämt autentisk.

Med flera filuriga sätt att placera kameran både på den iakttagna och på den iakttagande (eller är det kanske bara tomrum vi stirrar på?), leker Whannell hela tiden med huvudpersonens och åskådarens uppfattning och förmåga att kunna lokalisera och begripa den osynliga faran. Ett oroväckande tecken här kanske? Något som rörde på sig i hörnet där? Man räds att blinka för att missa något. The Invisible Man får en att ifrågasätta sitt eget förnuft samtidigt som en mycket effektiv upptrappning sker genom filmens gång. Manuset är också oväntat smart och undviker många fallgropar. Whannell visar en oerhörd återhållsamhet och förlitar sig ofta mer på strama atmosfärbildningar än genretypiska, överanvända hoppa-till-scener. The Invisible Man funkar helt enkelt mästerligt väl.

1) Barn
Norrmännen kan inte enbart skryta om sin corona-förberedelse; de kan också stoltsera med sin gedigna filmkonst om den mästerligt berättade Barn är någon som helst indikation. Barn är ett djupt obekvämt vardagsdrama som sjuder av mänsklighet, realism och komplexa dilemman. Allt detta bärs upp av ett med ett starkt manus som vältrar sig i konflikter, skuld och skolpolitiska maktkamper efter att en tonårig flicka råkar döda en klasskamrat. Vem bär egentligen ansvaret? Var har samhället brustit? Varför hände det ens? Regissören Dag Johan Haugerud har inga konkreta svar när han långsamt men säkert studerar människor i kris och som ger tittaren utrymme att själv försöka reda ut vad som hände. Visst kan längden på två timmar och 30 minuter kännas på sina håll, men det hindrar inte "Barn" från att vara en dynamisk filmpärla som aldrig tar den lätta vägen och vi utser därmed denna norska guldklimp till den bästa filmen vi har sett 2020 - hittills.