Banjo-Kazooie: Nuts & Bolts: L.O.G.'s Lost Challenges

Har du någon gång kört fast i en snödriva? Eller fastnat i en jobbig vinkel i en taskigt genomförd fickparkering? Eller kanske försökt transportera något aningen för stort på biltaket, kanske en fastspänd sängstomme, med ena handen genom rutan för att stötta upp det vingliga ekipaget? Då vet du hur otroligt frustrerad man kan bli av bilkörning. Att fånga den känslan allt för väl var Banjo-Kazooie: Nuts & Bolts största minustecken, och i nedladdningsbara expansionen L.O.G.'s Lost Challenges tar man irritationen till nya höjder.

De tolv nya utmaningarna har nämligen gjorts svårare denna gång, det får jag reda på tidigt i spelet när jag hittar den nya dörren på baksidan av Mumbo Jumbos garage. Det rör sig dock om "svårare" på det dåliga sättet. Det fanns gott om enormt frustrerande banor i Nuts & Bolts och svårighetsgraden berodde inte på brister hos spelaren, utan på en medioker bandesign. Här regerar dessa irriterande banor.

Det är helt enkelt inte roligt att köra en kort bit med en trögstartad lastkärra, gira för tusen vindfiender som försöker blåsa bort en, krocka i en hög trälådor, lägga in backen, köra en liten bit till, hoppa ur bileländet, försöka låsa siktet på lasten på flaket (och inte fordonet självt), stappla uppför en halkig snödriva och leverera paket för att sedan inse att man inte kommer hinna klara uppdraget på utsatt tid. Ständigt hörs däcken slira och karossen smälla. Skränigt, bökigt, jobbigt.

I en annan bana är det tänkt att jag ska hålla mig under en svävande kungakrona som rör sig över en större bana fylld av hinder och smala avsatser. Det blir ett ständigt duttande på gaspedelan. Får inte köra för fort eller för långsamt. Överallt är hinder utlagda, både i form av ettriga fiender som förstör kärran och branta uppförsbackar som måste angripas väldigt exakt för att den trögstyrda, tunga bilen (som jag inte fått välja själv) inte ska välta.

Någon fartkänsla är det alltså aldrig tal om. Mario Kart, där vår framfart ständigt hindrades av sköldpaddsskal och Bob-Ombs, är ett fartblint F-zero i jämförelse. Segheten krockar rejält med den gitarr-, banjo- och kazoo-drivna musiken som stampar på i en käck refräng. På ytan är detta hur lättsamt och lättspelat som helst, men efter en minut sitter jag och svär åt Rares stora missbedömning av spelglädje.

För varje race-utmaning kan du som vanligt vinna antingen noter, en pusselbit eller en trofé, beroende på hur väl du lyckas. Nyckeln till framgång är återigen pusselbitarna, men dessa kan inte tas ut i Showdown-världen för att avancera i grundspelet, utan används i denna expansion i stället för att fylla ut ett tavelmotiv i Förlorade Utmaningar-världen. Expansionen känns därför ganska avskild från huvudspelet, vilket är lite trist.

Första gången du testar ett uppdrag kan du bara vinna en svartvit pusselbit, då du spelar "S.T.O.C.K.:S val", spelläget där du inte får välja fordon själv. För att få den riktiga pusselbiten måste du alltså spela banan en gång till, och lita på mig - så roliga är de inte. För att citera Kazooie, vars cyniska kommentarer i spelet alltför ofta stämmer in med mina egna; "Göra om banan? Men vi ville ju inte ens göra det första gången. Jaja, bäst att få det avklarat..."

Allt är förstås lika snyggt och välljudande som sist, vilket gör irritationen ännu värre. Jag älskar ju Nuts & Bolts-världen, jag vill egentligen inte lämna dess grafiskt läckra yttre och charmiga musik. Som herr Daniel Steinholtz på Gamereactor så träffsäkert uttryckte det är Nuts & Bolts en av spelhistoriens största "prick-teases"; en fantastisk värld med ett attraktivt yttre som vi inte får göra det vi vill med...

Prislappen på 40 spänn är ju dock inte mycket att gnälla om och tillsammans med det charmiga yttret och stunderna i verkstaden petar det upp betyget till godkänt. Banjo-Kazooie: Nuts & Bolts, lite av en besvikelse när det släpptes, gör dock den dåliga prioriteringen i L.O.G.'s Lost Challenges kristallklar. Racingspel ska gå fort och ge en känsla av frihet. Inte handla om farthinder och motorstopp.