När spelmusiken tar mig tillbaka

Jag kom på mig själv häromdagen. Jag trallade på mer gammal retroflirtig, klassisk, spelmusik under tisdagen än vad jag gjort på många år. Jag växlade mellan att omedvetet vissla på en melodi ur Punch-Out till att nynna på delar ur Mega Man, Sonic och Castlevania. Och det tog ett litet tag innan jag kom på varför...

Jag och Frank (6) har börjat spela Smash Bros Ultimate och min kära son har verkligen trillat dit, ordentligt. Vi har under de senaste tio dagarna spelat minst en timme per dag, minimum, och naturligtvis är det all den temabaserade musiken/banorna som väckt min gamla reptilhjärna till liv och satt dessa gamla midi-musikstycken på hjärnan, igen. Och ja, det räcker för mig med några ynka strofer ur den klassiska Punch-Out-musiken (lyssna) för att jag ska sitta där, på korkmatte-golvet hemma hos klasskompisen Richard, framför en 22" "stor" Blaupunkt-TV och förundras över hur han precis lyckades klå självaste Macho Man. Jag fick inte ihop det, för jag hade ju precis misslyckats så fatalt att hela grejen kändes alldeles omöjlig.

Frank belönades med Simon ur Castlevania som bonuskaraktär efter onsdagens spelpass och under en kort sekvens tog den musiken mig tillbaka, också. Jag satt i en sackosäck helt plötsligt, tio år gammal, hemma hos barndomskompisen Jonas. Han hade precis köpt Castlevania till NES och jag minns till och med hur exalterade vi båda var när han slet plasten av kassetten. De första, bastanta, stegen utanför Draculas slott ackompanjerades ju av en av spelhistoriens mest ikoniska musikstycken (lyssna) och när de spelades upp under en Smash Bros-match, slog det mig; För min del görs det relativt lite spelmusik idag som verkligen är minnesvärd. Eller? När släpptes det senast ett modernt spel innehållande lika fantastisk musik som månbanan (lyssna) i Duck Tales till NES? Jag minns inte ens...

Jag är idag absolut ingen spelmusik-konnässör. Jag tror nästan att jag kanske bör beskrivas som raka motsatsen. För när kollegor som Marie eller Henric orerar över hur mycket de älskar soundtracket i exempelvis Assassin's Creesd: Valhalla, sitter jag här som ett enda stort frågetecken och nickar lite medgivande, utan att begripa vad i hela friden de pratar om. Jag är säker på att Ubisofts kompositörer gjorde ett strålande jobb med det äventyret, utan tvekan. Man jag minns inte en endaste liten ton av det som spelades upp under den begränsade tid som jag tillbringat med spelet. Inte en ton. Detsamma gäller i stort sett allt under de senaste 30 åren. Mass Effect, Zelda: Breath of the Wild, Skyrim, Hitman, The Witcher III, World of Warcraft, Fallout 4, Bioshock, Call of Duty, Battlefield, Alan Wake, Metal Gear Solid 5... Om du frågar mig hur bra eller dålig musiken är i dessa spel eller ännu värre; Hur den låter, får du dessvärre inget svar. Jag kan på sin absoluta höjd rycka på axlarna. Faktum är att jag inte minns så mycket av en strof av Mick Gordons unisont hyllade gitarrmördande i Doom (2016) och i min värld är det därmed inte särskilt svårt att komma till slutsatsen att den mest minnesvärda spelmusiken skrevs på 80-talet.

Det finns naturligtvis undantag som för mig bekräftar denna högst subjektiva regel, dock. Om du frågar mig vilken musiksnutt från ett "modernt" spel som jag gillar mest, alltid kommer att minnas och kan nynna igång utan minsta lilla betänketid blir svaret alltid Halo. Alltid. Marty O'Donnells magiska musik, den där ikoniska, mäktiga, svepande bastanta och effektfulla snutten som bygger upp och skapar så otroligt mycket atmosfär och stämning, kommer för evigt att stå sig som något av det bästa som gjorts, enligt mig. Mitt andra exempel på ett solklart undantag är Gustavo Santaolallas mästerliga gitarrspel i The Last of Us. Det var, för mig, något nytt - något annat. Något minnesvärt och jag tror aldrig att Naughty Dogs hyllade mästerverk hade varit så fenomenalt bra som det var, och är, om det inte hade varit för Gustavs prisbelönade musik. Jag kan nynna på två av låtarna från The Last of Us. Utan betänketid. Och det är ingen dålig bedrift det från en gubbe som knappt minns var han bor.

Imorse när Frank dundrade igång Smash Bros Ultimate innan skolan, spelades Sonic The Hedgehog-musiken upp samtidigt som han försökte klå Donkey Kong bland de färggranna, ljusbruna blocken och det knallgröna gräset som pryder Green Hill Zone, och förutom att jag började nynna med i musiken direkt, färdades jag ögonblickligen tillbaka till mitt eget pojkrum. Min soffa, som jag hittat i torrsoporna, som var luggslitet ful men så himla bekväm, som min mor hatade att jag släpat in i lägenheten. Där satt jag, med Mega Drive-handkontrollen i händerna och lät Yuji Nakas magiska plattformsäventyr förtrolla. Musiken, precis som den i Super Mario Bros eller Legend of Zelda, sitter inpräntad i hjärnan, en given del av mitt medvetande (eller undermedvetna?) som aldrig kommer att försvinna. och som jag aldrig vill ska försvinna. Jag vill aldrig glömma. Jag vill alltid kunna åka tillbaka, till 1986, utan ansträngning.

Jag vill sitta på knäna, på parkettgolvet hemma hos min barndomsgranne Heka och traggla med banorna i Rares plågsamt bortglömda RC Pro-Am (lyssna) och jag vill kunna nynna på musiken från den allra första banan i Capcoms allra första Mega Man, varje gång jag ser så mycket som en skymt av den ljusblå gossen. Spelmusiken tar mig tillbaka, och det är kanske är så himla enkelt att orsaken till varför 99% av all modern spelmusik inte gör det, är för att min hjärna är full. Minnesbanken där dessa delar lagras kanske är knökad, av midi-minnen från min barndom. Det ryms inga storslagna orkesterpartier från Assassin's Creed: Valhalla och en betydande del av mig är isåfall, bisarrt nog, tacksam för det.