Svenska
Gamereactor
artiklar

Teknikens under?

Majsan har gjort som Wilmer X och gottat ner sig i tankar om teknikens utveckling under hennes livstid de senaste fyrtiotvå åren och den stora frågan är ju om det är till den bättre?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Häromdagen pratade jag med en kollega om min källarröjning som jag roat mig med de senaste veckorna. Som ni säkert vet vid det här laget om ni läst mina texter är jag lite av en organiserad horder som har svårt att slänga prylar eftersom jag har lite av en känslomässig anknytning till de simplaste av ting, så som biobiljetter eller serietidningar. Denna gång tog jag mod till mig att slänga min massiva samling av Digitalfoto-tidningar och det var då hon nämnde sin make Jerkers samling av PC-tidningen som han sparat sen tjugo år tillbaka. Och det är konstigt hur lätt det är att skratta åt andras sparande av gammal skit men vad svårt det är att vara objektiv när det gäller ens egen skräpsamling.

För skratta gjorde jag, för min tanke var ju varför samla på något som ändras snabbare än ljuset, tekniktidningar och just PC. Det som var igår är ju ändrat idag. Och som den grubblare jag är spann min lilla hjärna vidare på all teknik som kommit och passerat under mitt fyrtiotvååriga liv. När jag gick i mellanstadiet på Kullingsbergsskolan fick vi lära oss skriva på skrivmaskin. Alla trodde verkligen det var framtiden där vi satt och klickade stolt på våra tangenter och våran lärarinna Margareta lärde oss hur man bytte färgband. Vi förstod snabbt att detta inte var fallet med framtiden dagen då en kille i klassen som var synskada fick en leverans med en dator som skulle vara som hjälpmedel till honom i klassrummet. Skärmen var stor som en betonggris och vägde ungefär detsamma och allt man såg var lysande gröna bokstäver på skärmen men den stank framtid och teknologi. Aldrig har barn önskat mer att även de var synskadade som vi gjorde den dagen då vi svor högt på våra fungerande irisar och tyckte att Simon var den lyckosammaste killen i världen.

Samma kille, Simon var även först i våran skola med en mobiltelefon. Den hade inga som helst likheter med dagens slimmade mobiler då denna satt fast i en väska med en tvinnad kabel till luren, men tänk själva vad imponerade vi var runt 1988 när vi jazzade runt i våra mysdresser i pastell och lyssnade på Europe och Trance Dance i våra Freestyles. Hemma hos oss var det ju Dialogtelefonen som hängde på väggen, ni vet en sån där med snurrplatta som tog sex minuter bara att slå ett nummer, och hade du oturen att huset brann och det var nödnumret 90 000 du skulle ringa hade det nog varit bara aska kvar när brandbilen till slut kommit tuffande. Våran var blekgul med en sladd på ynka en och en halv meter så tillhörande stol var ett måste inom den radien. Det bästa med de gamla telefonerna var ändå att man kunde tjuvlyssna som den lilla vessla man var på andras samtal.

När min storasyster Therese satt och pratade med sin bästis Maria i luren satt hennes lillasyster Bölden och flåsade högt i andra änden någonstans i huset eller gjorde mogna pruttljud vilket gav mig ett och annat blått öga. Sen började saker hända, personsökarna kom ut på marknaden och folk som ville verka upptagna gick runt med pipande manick i fickan. Vi som aldrig hade växel i fickan glädjes åt att telefonkioskerna bytte till telefonkort, vilket jag än idag skäms för att säga att jag har en hel samling med i källaren jag just röjt i. Diavox-telefonerna med knappar gjorde så vi sa farväl till snurrplattorna och till sist kom då äntligen de bärbara lurarna som vi innan bara sett i Amerikanska TV-serier på våran tjock-TV och framtiden kändes plötsligt lite glamorösare igen. Plötsligt var man lika cool som Brenda i Beverly Hills när man svarade, plötsligt visste man vad personligt utrymme var. Vi skaffade telefonsvarare, varför vet jag inte för det var aldrig någon som vågade säga något på den, utan varje gång man tryckte på den blinkande röda knappen möttes man av olika höga flåsningar.

Detta är en annons:

Det var allt från flåsande mormor till flåsande chefer. Tyvärr gällde det inte senare i livet då jag hade en svärmor som mycket gärna pratade in meddelanden i form av "Hallå! Varför svarar ni inte? Vet ju att ni är hemma!? Hallå! Svara då!" Svärmors röst är trots allt ingen röst man vill höra när man har hennes son flåsande över en. Sen kom den där lilla manicken Anita som gjorde oss till kungligheter som valde och vrakade fritt bland telefonsamtalen. Med en nummerpresentatör blev vi plötsligt sparsmakade med vilka vi ville tala med och de flesta samtalen ratades medans vi satt som idioter med telefonkatalogen på golvet och vände sidan snabbare än Dustin Hoffman i Rainman för att kolla vem som hade den dåliga smaken att ringa.

Teknikens under?

Detta var början på en ny era. Innan slogs familjemedlemmar om vem som skulle svara, det var ett race på liv och död för den som kom först fram till den ilsket ringande telefonen på väggen, allt hängde på var du befann dig vid första signalen och det andra var om det fanns bra grepp i dina strumpor som kunde ge dig ett försprång i kurvorna. Råkade du även ha sockiplast var du en given vinnare och dina motståndare kastade in handduken av ren förskräckelse bara de såg de där bad boysen på dina fossingar. Istället gjorde Anita att ingen längre ville svara. Förut levde man på hoppet att det var den där megasexiga killen med den blonda hockyfrillan i 06F som skulle ringa, eller kanske Hans kungliga höghet men nu när man såg på svart och vitt att det var svärmor eller någon gaggig mormor som ringde förvandlades telefonen till en giftig Cobra, och nu snackar jag inte om en retro telefon.

Jag har samma problem än idag, men nu är det försäljare jag försöker undvika till varje pris. De kan nämligen sniffa till sig min vekhet, min inbyggda spärr för att göra folk besvikna eller såra någon. Så jag svarar aldrig när främmande nummer ringer mig. Först måste de googlas och sondas ut genom flera olika program. Hemskt att säga är jag likadan när det ringer på dörren. Vad är det för idioter som kommer oanmälda? Då ålar jag under fönstren, stänger av ljudet på TV:n vilket inte alls höjer ögonbrynen ännu mer från stackaren utanför och slutligen låser jag in mig på dass och hoppas att det spontana weirdot utanför fattar vinken eller bara är för korkad för att fatta att jag är hemma och hoppar in i sitt fordon och åker vidare igen. Saknar tiden då det kom en ridande tjomme med trumpet och förvarnade innan det kom gäster.
Borde införskaffas omedelbart enligt mitt tycke. Sen började då lurarna dyka upp på marknaden. Stora som tegelstenar, för detta var teknik som ville synas. Det doftade pengar och flärd och den som bar på en måste ju vara väldigt viktig som måste nås under dygnets alla timmar. Yuppies döptes de till dessa nissar med kostymer som flanerade runt på gatorna med sina Yuppienallar som de första lurarna kallades. På den tiden var de förunnat endast för de välbetalda. Men sen blev det lite mer Svensson över det hela. Själv blev jag inte med mobil förrän jag var drygt tjugo år. En Nokia med en liten mast på, en mörkblå 6150. Den var min killes gamla och eftersom vi satt i telefonen halva dagarna och nätterna tyckte han att det var en bra deal. Själv såg jag den som ett onödigt ont och fattade inte varför man skulle ha telefonen med sig.

Detta är en annons:

Såg lite av min frihet hotad men med telefonen väcktes även en trygghet. En trygghet att alltid kunna nå någon om något händer. Telefonerna på den tiden var gjorda i jag vet inte vad. De hade en livstid på trehundra femtio år och var okrossbara. En gång råkade jag tappa min blåa lur mellan spjälorna på femte våningen i vårat hyreshus och tänkte att nu är det kört. Sprang med andan i halsen alla trappsteg ner som om jag tappat ett spädbarn men när jag väl kom ner fanns det inte ens en repa på den. Vad det än är tillverkade av borde de använda den teknologin på bilar och hjälmar. Tror jag ska fylla min MC-hjälm med Nokia 3310-lurar för extra säkerhet. Ska tejpa ett gäng på baken när jag staplar runt på mina skridskor varje vinter i ishallen. Kanske borde tipsa polisen om vad de borde fylla sina säkerhetsvästar med? Sen plötsligt hände det något, nu skulle lurarna vara vikbara. Och inte nog med det, de blev bara mindre och mindre.

Plötsligt insåg min make att min fight var äkta när jag grät över Xbox handkontroll The Duke var för stor för mina händer. Nu var det hans tur att lida där han satt och påminde om Hagrid från Harry Potter med händer som julskinkor och fingrar som svullna prinskorvar och försökte sms:a utan att trycka på två tangenter samtidigt. Lösningen för dasslockshänder tyckte då de flinka kineserna som utvecklade mobilerna var små mobilpennor som gjorde det hela ännu mer komiskt. Var som att titta på någon som försökte skriva med en potätergrep. Några år senare ångrade sig tillverkarna igen, nu var det inte litet det skulle vara, nu skulle de bli större och smartare. Smarttelefonerna damp ner och med dom skärmarna av hållbart glas. Skojar bara, finns ju inget som heter hållbart glas, menar ju självklart skört glas. Skärmar som kan repas av en bomullstuss och krossas av en mjuk matta efter ett fall på tio centimeter.

Men de var snygga, slimmade och de fick oss att kunna göra allt annat än just det telefonen var skapad för en gång i tiden, alltså ringa och prata med någon. Nu surfas det, fotas det och sms:as. Och gud nåde om någon ringer dig för att svara på ett meddelande! På din telefon. Som är till för att ringa med. Zombieapokalypsen är ett faktum. Barn med öppna munnar, alltså det där knivskarpa uttrycket vandrar runt på gatorna utan att se allt som sker runt dom. Trafik, folk de känner och nuet. Vuxna blandas med barnen, de kan både äta, köra bil och prata med vänner samtidigt som de stirrar dött in i skärmen. Hurra för simultankapacitet! Tekniken går framåt med stormsteg men frågan är om inte vi själva går bakåt?

Det är lätt att glömma att leva när man ständigt blir matad av det lockande vackra ljuset på skärmen som ständigt levererar roliga klipp och snabba kickar. Jag har glömt hur det är att ha tråkigt om så bara för en minut. Mitt tålamod är lika med noll och rastlösheten rider i min kropp. Ibland undrar jag om dagens teknikutvecklare är vad Djuphavsmarulken är i naturen. Den sitter där med sin lilla lykta på huvudet medans vi stirrar fascinerat på den utan att kunna släppa blicken på det magiska och vips biter den skallen av oss. Mycket tankar virrar runt i Majsans skalle när hon ligger hemma och tycker synd om sig själv i sjuksängen efter att en bortopererad visdomstand spökar.

Aldrig känner sig en kvinna vackrare än när hennes kind är svullen som om hon svalt en tennisboll och underläppen ser ut som den injicerats med fillers. Är det därför så många kvinnor lägger sig under kniven för att de blev helt begeistrade efter att ha sett sig själva i spegeln efter visdomstandsbortplockandet och tänkte att så där vill jag se ut jämt? Vad vet jag? Just nu vet Majsan att ett täcke över huvudet gör att jag känner mig lite snyggare.



Loading next content