Gamereactors Spåkula: Horizon: Forbidden West, Far Cry 6

Horizon: Forbidden West (18:e februari 2022 / Playstation 4 & 5)
Hur många timmar spenderade jag i Horizon Zero Dawns underbara spelvärld? Alldeles för många om man frågar min dåvarande flickvän. Alldeles för få om man frågar mig och det finns just nu inget spel jag längtar mer efter än uppföljaren till Guerilla Games kioskvältare från 2017. Nu har detaljer redan läckt och vi har också fått se en hel del, inte minst i den gameplay-trailer som avslöjde nya plåtmonster, prylar och ett San Fransisco i ruiner och det är precis så där jag vill ha det. En postapokalyptisk värld som inte liknar någon annat. Inga bostäder till brädden fyllda av zombies eller utomjordingar, inga strålningsskadade skogar eller nermejade metropoler. Inga gamla rymdskepp som ligger och skräpar längs vägen eller svampmoln som avtecknar sig mot horisonten. Bara en karg, vacker, tyst och dödlig spelmiljö där växt och djurliv har tagit över. Beväpnad med endast primitiva vapen vill jag än en gång ställas öga mot öga med till synes övermäktiga mekaniska bestar som får marken att skaka när de rusar mot mig med ett enda mål.

Jag vill få ännu en story om överlevnad och evolution berättad för mig av fantastiska röstskådespelare. För så var det med Horizon Zero Dawn. Det var ju inte bara ett magnifikt lir, det var också en politisk clou, där makt, jämlikhet och samhälle diskuterades på ett oerhört snyggt och smakfullt sätt. Inte så att det kändes som någon moralkaka eller tomt valfläsk utan i stället en helt naturlig del av spelet, när allt nollställdes. När naturen och människan åter blev ett och balansen därmed var återställd. Aloy var en av de trevligaste bekantskaperna på länge inom open world-genren och vi har väntat länge nog. Vi är helt enkelt många som vill ha mycket mer. Därför känns det skönt att nu veta att kartan faktiskt kommer att vara större i Forbidden West, den kommer att sträcka sig från Utah ända till Stillahavskusten. Vi vet också att vi nu kommer att kunna utforska även vattenfyllda områden med hjälp av den nya dykmasken och att vi kommer att kunna hoppa från höga höjder med glidflygaren. Detta kommer förstås att göra den öppna spelvärlden ännu mer inbjudande och utforskningsbar. Förväntningarna är förstås enorma och sådant har ju sänkt utvecklare förr men jag kan faktiskt inte se hur Guerilla Games skulle kunna misslyckas med Forbidden West. Av det vi har sett ser det fenomenalt ut och med tanke den solida grund man har att stå på så skall det verkligen mycket till att inte leverera stordåd än en gång.

Moss: Book II (Okänt / PSVR)
Moss är ett av mina favoritspel inom VR. En ljuvlig sagostund i tredjeperson som gav en helt ny dimension till begreppet virtuell verklighet. Det fanns egentligen bara ett enda problem; det var på tok för kort. Direkt när det var slut så visste man ju att man ville ha mer och man visste också att det kommer att spelas igen och igen och igen, ända tills den dagen det kommer en uppföljare. Och så blev det också. Det tog dock sin tid och när uppföljaren Moss: Book II äntligen utannonserades hade jag väl hunnit varva det första spelet ett tiotal gånger eller så. Det är inte särskilt mycket detaljer som har kommit allmänheten till handa kring tvåan men vi vet i alla fall att det kommer att bli ett betydligt längre äventyr den här gången och att den tappra musen Quill kommer att ställas inför en bevingad fiende. Nya vapen kommer vi också att få, i den släppta trailern ser man bland annat en stor slägga med magiskt skimmer. Spelet har varit under utveckling i över två år och enligt utvecklaren handlar det mer om evolution än revolution. Mer av samma helt enkelt och inte mig emot. Jag förutspår en ny fullträff där jag är helt övertygad om att Polyarc kommer att kunna dra nytta av den succé Moss har varit och som i sin tur har möjliggjort en fördubbling av personalstyrkan, där 15 personer just nu jobbar på Moss: Book II. Samtidigt går det förstås inte att bortse ifrån att överraskningsmomentet är förbi. Något som kändes helt nytt och innovativt då kommer inte att göra det nu.

Stray (2022 / Playstation 4, 5 & PC)
Från mus är steget till katt sällan särskilt långt och jag visste inte ens om att mitt liv hela tiden hade saknat ett Sci-Fi-äventyr med katter i men så var det. Och det är väl egentligen helt naturligt när man tänker på det. Så många gånger jag fått höra att jag är katt. Antalet gånger följande skämt har delats på mina sociala medier:
- Är du en pojke eller flicka?
- Jag vet inte.
- Vad heter du då?
- Måns
- Jaha, då är du en katt
Men BlueTwelve Studios kattlir Stray ser helt enkelt underbart ut. Trailern som släpptes i juli är det finaste jag har sett i år. Att som katt navigera genom en dunkel och ödslig stad dränkt i svag neon och grafitti, och med sina faror och suspekta karaktärer är minst sagt unikt och jag vet att jag vill ha allt i den där trailern. Det ser ut som ett Little Nightmares med kissekatt och även om jag inte visste att jag ville ha det innan så vill jag definitivt det nu. Silkesmjukt plattformande och utmanande pussel. Högteknologiska vapen på kattryggen och en drönar-polare. Vad mer kan man begära? Det skulle förstås vara om man kan anpassa utseendet på sin katt men det är väl för mycket begärt antar jag. Jag hoppas dock att det blir så. In i minsta detalj, inklusive humör. Tänk att kunna vara en riktigt tjock och sur kastrerad bondkatt som klöser sönder första bästa ansikte som kommer i vägen för eftermiddagsluren framför TV:n. Det finns förstås en viss risk att det här blir ett fiasko, om spelmekaniken som verkligen måste vara purrfekt för den äkta kattkänslan i stället skulle visa sig vara ren kattastrof men då utgivaren är Annapurna, ansvarig utgivare för några av mina favoritspel på indiescenen genom tiderna så känner jag mig trygg ändå. Det här blir årets överraskning.

Far Cry 6 (7:e oktober / Multiformat)
Man vet exakt vad man får numera. Så fort någon nämner Ubisoft och open world i samma mening råder det inga som helst tveksamheter kring innehållet. En väl tilltagen spelvärld, sprängfylld av simpla sidouppdrag och fetch quests som inte för storyn vidare utan endast resulterar i ett tidskrävande flackande fram och tillbaka. För lite extra XP och i bästa fall ett nytt vapen, ett i mängden. Återanvänt grundmaterial med nytt uppdaterat skal och inte sällan halvfärdigt vid release och fullt med buggar. Enorma patcher som smygs ut utan att man ens tänker på det. 2 Gigabyte här, 14 Gigabyte där. Samtidigt fullt av mikrotransaktioner, lömskt undangömda och strategiskt döpta till "Time savers" eller "XP-boosters". Dessutom så många versioner av varje titel att man numera behöver en översiktskarta i A3-format för att förstå vad som faktiskt ingår och när det släpps.

Far Cry är förstås inget undantag och efter en femma som engagerade undertecknad med sin karismatiska sektledare i ett bergigt Montana, fyllt av rednecks och vilda björnar är jag omåttligt sugen på att dyka in i en helt ny spelvärld, denna gång i ett karibiskt hittepåland, onekligen ordentligt inspirerat av Kuba med diktator och allt. En diktator som dessutom spelas av den utmärkta skådisen Giancarlo Esposito. Enligt den nyligen släppta gameplay-trailern verkar Ubisoft denna gång ha inspirerats av sig själva och kastat in mer vertikalitet och möjligheten att välja kön på sin hjälte. Även närstridssystemet verkar ha en hel del Assassin's Creed över sig och varför inte. Det är ju onekligen ett framgångsrecept. Som sagt, jag vet ju redan nu, en månad innan release precis vad jag får och jag vet också att jag inte kommer att vråla "GOTY" men jag kommer heller inte att gå under av ren besvikelse. Jag kommer att ha rysligt roligt i många timmar, där cirka 75 % av tiden kommer att vara ren utfyllnad och det är helt okej för mig. Far Cry 6 kommer dessutom att ha något alla andra spel saknar. Chorizo.

GhostWire: Tokyo (2022 / Playstation 5 & PC)
Arbetet med Tango Gameworks ambitiösa projekt har inte gått smärtfritt direkt. Snarare har det kantats av problematik där utvecklare har hoppat av på grund av stress och där otaliga förseningar till och med har lett till att rykten om nedläggning ständigt har florerat men Shinji Mikamis actionskräckspel GhostWire: Tokyo är fortfarande i allra högsta grad aktuellt även om det inte längre är tal om någon release i år. Hypen hos undertecknad har dock aldrig lagt sig, även om frustrationen naturligtvis har varit påtaglig. Ända sedan den första trailern för två år sedan har jag haft brutalt höga förväntningar på det här spelet och de blev inte direkt mindre efter den fenomenala gameplay-trailern som visades upp förra sommaren. Mörkt, mystiskt och brutalt med folk som försvinner och sura spöken men samtidigt kan man klappa alla hundar man möter. Med tanke på det tunga garde som ligger bakom projektet så känner jag också att jag har rätten på min sida här. Mina höga förväntningar är definitivt motiverade. Resident Evil-skaparen Shinji Mikami och studion bakom Evil Within. Det är trots allt meriter som inger rejält med respekt i genren och det största orosmolnet jag känner just nu är väl om Bethesdas tålamod tryter och de får för sig att ge ut spelet trots att det inte är klart för att "fixa till det senare", som det så fint heter. En hemsk trend vi sett alltför många gånger nu hos stora utgivare.

Tidigare delar ur denna artikelföljetong:
Guardians of the Galaxy & Gotham Knights
Halo Infinite & Gran Turismo 7
Hogwarts Legacy & The Elder Scrolls VI
Pokémon Arceus & Diablo 2: Resurrected
Metroid Dread & Battlefield 2042
Diablo 4, Dying Light 2
Elden Ring & Suicide Squad: Kill the Justice League