Mina bortglömda guldkorn (Olof)

Claw (PC / 1997)
Mina första, riktiga spelminnen härrör från detta alldeles underbara plattformsspel signerat ett ungt Monolith Productions. Claw stoltserade med en för sin tid svinsnygg grafik och design, tight plattformande på labyrintiska banor med hemliga passager och tät stämning. Trots en därtill medryckande berättelse om hämnd, pirater och antropomorfa katter och hundar är det med stor sorg jag aldrig ser röken av hyllningar eller krönikor som behandlar Captain Nathaniel Claws äventyr. Jag kan bara ana att 2D-plattformare till PC stod rätt lågt i kurs efter att både Nintendo och Playstation börjat bomba ut moderna klassiker som Super Mario 64, Crash Bandicoot och sedermera även Spyro the Dragon.

The World is Not Enough (Nintendo 64 / 2000)
Det var ett självmordsuppdrag redan på förhand. Rare hade utvecklat ett av Nintendo 64:s mest älskade spel med Goldeneye, och bara ett halvår innan The World is Not Enough - utvecklat av Eurocom - hade Rare till råga på allt fräckheten att släppa ett annat av konsolens främsta spel: Perfect Dark. Detta fick troligen många att skippa The World is Not Enough helt och hållet, men inte jag! Jag njöt ensam av kampanjens filmiska röstskådespeleri, vapenkänslan, de snygga miljöerna och lena animationerna. Till skillnad från Rares alster levererade Eurocom dessutom en relativt stabil bilduppdatering. Att multiplayer-läget hade stöd för botar gjorde att jag faktiskt spelade The World is Not Enough mer än Goldeneye när det det begav sig, och det vill inte säga lite!

Radikal Bikers (Arkad, Playstation / 1998)
Hängde du i hotellreceptioner eller källare på semesterorter i Spanien, Turkiet eller Grekland i slutet på 90-talet/början på 00-talet? Då är chansen stor att du, likt mig, minns arkadmaskiner ståtandes med spel som Virtua Tennis, Tekken 2 och Radikal Bikers. Framförallt sistnämnda spel lämnade ett stort avtryck på mig. I rollen av pizza-leverantör ska man på moped/vespa tävla mot andra utkörare att hinna först till kunden i vad som egentligen är ett förhållandevis regelrätt arkadracing-spel, maskerat med explosiva designbeslut. Och det funkar! Jag minns med värme alltifrån mopedstyret man styrde med, den kulörta paletten i designen, den skräniga musiken och den outhärdliga svårighetsgraden. Om Radikal Bikers hade varit en pizza hade den innehållit extra allt, och då är det inte så viktigt om varje liten beståndsdel inte tillhör toppklass.

Pepsi Man (Playstation / 1999)
När jag hör människor tala väl om Dave Perry och Virgin Interactives Cool Spot kommer jag alltid att tänka på det milt sagt mindre kända, men definitivt mer skamlösa Pepsi Man. Likt på somliga Crash Bandicoot-banor springer Pepsi Man - en maskot som ser ut som en mänsklig kondom - automatiskt in eller ut ur skärmen, och ens jobb som spelare är att guida honom genom att hoppa över eller glida under diverse bråte. Om man står ut med den sprängfyllda mängden reklam så väntar ett överraskande självdistanserat, genomarbetat och humorfyllt spel. Den uppenbart låga budgeten adderar bara till charmen.

Projekt Gotham Racing 2 (Xbox / 2003)
Den sedermera misshandlade studion Bizarre Creations skapade fantastiska racing-spel under några år i mitten på 00-talet, innan de köptes upp och strax därpå lades ned av Activision. Deras finaste stund var Project Gotham Racing 2, ett under av genomarbetad arkad-racing som toppade flertalet årsbästa-listor 2003. Spelet bjöd på för sin tid fotorealistiska bilar och miljöer, där verkliga städer så som Stockholm och Kungens Kurva hörde till platserna man kunde besöka. Enspelarläget erbjöd otaliga timmar av utmaningar i olika städer och väder, men framförallt var flerspelarläget över Xbox Live fullständigt stilbildande vad gäller online-baserad racing.

Outrun 2 (Arkad, Xbox, PC / 2003)
17 år efter det kanske mest ikoniska racing-spelet genom alla tider släppte Sega AM2 uppföljaren som, hör och häpna, levde upp till hypen. Den somrigt överdrivna designen var urläcker, musiken strålande och körkänslan premierade kilometerlånga bredsladdar - precis så som det ska vara. Outrun 2 fick dessutom nästan uteslutande bra betyg, så varför är det bortglömt idag? Tyvärr vill jag tro att det beror på en så "trivial" sak som pengar: Segas kontrakt med Ferrari gick i år ut för tio år sen, vilket medfört att spelet inte funnits ute på digitala tjänster på en och en halv konsolgeneration. Men nu har det gått drygt 17 år igen; kanske är det dags för en uppföljare?