Förlåt Microsoft! (Jag hoppade sönder den)

Detta var 2003, slutet av året om jag inte missminner mig. Gamereactor var knappt två år gammal och vi jobbade dygnen runt, kändes det som. Vi mottog en tidig alpha-version (silverdisc / preview) från Acclaim med ett kommande racingspel på, som hette Juiced. Jag minns hur otroligt mycket jag gillade det, trots att det inte var färdigt. Alla vi som är tillräckligt gamla för att minnas, vet ju att Acclaim gick i kånken innan spelet hann släppas, köptes upp av THQ, stöptes om, blev delvis till ett annat racingspel än det som först var tänkt och släpptes i omgjord form 2005. Men det är ju en helt annan historia.

Min historia rör mitt raseriutbrott, ett av de värsta jag haft - någonsin. Ett sånt där utbrott som jag är orimligt glad över att ingen såg, eller tvingades lyssna på. Jag var helt själv kvar på redaktionen en sen tisdagkväll och spelade Juiced (alpha-versionen) som vanligt. Jag hade kopplat upp vår Debug Xbox mot nätet och tävlade mot ett 30-tal andra speljournalister i de gaturace som Juiced baserades på. Roligt spel. Rolig racing. Och jag var både bra på Juiced och hade en otrolig bil (Skyline GT-R R34, topptrimmad) som jag plöjt ned säkert 35 timmar i, byggt, vässat och lackat.

En brittisk journalist från tidningen CVG (Computer and Video Games) utmanande mig på ett pink slip-race, där vinnaren alltså skulle kamma hem den andres bil. Jag tackade ja, mot bättre vetande. Eftersom jag var kaxig, korkad och hade samma övertro på min egen förmåga då, som jag fortfarande ofta har. Killen jag mötte hette Paul, eller Pete. Trevlig prick som pratade branschhemlisar via Xbox Live (utvecklarvarianten, som gick att nå via våra debug-enheter) och gillade förhandsversionen av Juiced lika mycket som jag gjorde. Han körde en trimmad Viper och även om bilen gick bra, var han i stort sett chanslös - till en början. Vi körde den där legendariska Juiced-banan som började i en brittisk stad och fortsatte sen ut i en park och runt landsbygden för att sen svänga tillbaka in i staden igen. Två långa varv. Under det första låg jag säkert 35 sekunder före honom, och hörde hur han skrek i mikrofonen till följd av min dominans. Han var ju på väg att förlora sin trimmade Viper.

Sen hände det som inte fick hända. Det som bara inte fick ske. Jag sladdade lite för brett i en kurva, gjord av kullersten, och snurrade runt. Bilen smällde in i en lyktstolpe och där blev jag stående i säkert 40 sekunder totalt, innan jag var uppe i hastighet och ute på gatan igen. Vipern hade vid det här laget kört förbi och låg nu först, med bara en kort liten bit kvar till mållinjen. Jag kastade mig framåt och stängde av vår Xbox, minns jag. Som en idiot. Som ett regelrätt miffo. Paniken gjorde mig urkokad, och någonstans innerst inne fanns det hopp om att när jag slog på konsolen igen - skulle min superfina, 1000 hk urstarka GT-R (R34) stå där, i mitt garage. Men det gjorde den naturligtvis inte.

Istället hade jag ett SMS inuti spelet (man kunde utmana varandra samt kommunicera via textmeddelanden till en virtuell mobiltelefon) från Paul/Pete. "Nice car, thanks loooooooser", stod det. Jag läste det gång efter gång, efter gång, och kände sakta men säkert hur någon slags förtvivlan bubblade upp samtidigt som ett vildsint raseri väcktes. Efter det klev jag upp, ställde mig framför Xboxen, som låg på parkettgolvet framför mig, och jämfota-hoppade på konsolen så att den smulades sönder. Mina gubbtofflor och min 90 kilo tunga kroppshydda gjorde såklart sitt för att vår test-enhet skulle förvandlas till vad som mest såg ut som en hög med plast-strössel.

Dagen efter ringde jag Microsoft Sverige och bad vänligt om en ny debug-Xbox eftersom vi råkat "tappa" den vi hade. En osanning som jag nu, idag, vill be Microsoft Sverige om ursäkt för. Läs mer om raseriutbrott orsakat av framförallt sparfils-vansinne, här: Länk