Det nya, öppna Nintendo

När Nintendo fick sitt verkliga genombrott i och med NES, hade de en enkel policy; de tredjepartsutvecklare som gjorde spel till deras konsol, fick inte utveckla till några andra. Det lade rejält krokben för Sega och andra konkurrenter runt denna tidpunkt. När Super Nintendo släpptes, hade dock Sega redan fått en smakstart med Mega Drive och Nintendo tvingades helt enkelt dela med sig av utvecklarna som tidigare tvingats vara lojala.

Vid samma tidpunkt fanns även andra strikta regler kring sådant som hur många spel utgivare och utvecklare fick släppa till NES varje år, något som resulterade i skalbolagslösningar och orsakade mycket tredjepartsirritation. När det blev dags för Nintendo 64 var greppet om spelmarknaden för alltid bruten. Tredjepartsutvecklarna drog åt annat håll, däribland de tidigare så lojala Square Enix. Det fick dåvarande Nintendo-chefen Hiroshi Yamauchi att utbrista:

"Folk som spelar rollspel är deprimerade gamers som gillar att sitta ensamma i sina mörka rum och spela långsamma spel."

Märkligt nog (?) förbättrade uttalande som dessa inte heller tredjepartsrelationerna som uteblev även hela denna generation, bland annat mycket tack vare att Nintendo konservativt höll fast vid kassetter istället för CD-skivor, hårda regler, rejäla licensavgifter samt handkontroller som inte liknande något annat. När det blev dags för Gamecube, föll ändå Nintendo till föga med sin kanske bästa konsol som hårdvara betraktat hittills. Den hade stöd för tidens bästa bildteknik, otrolig grafik, kom med två analogspakar, hade officiella trådlösa handkontroller och hyggligt onlinestöd. Visst drogs den fortfarande med märkligt formade handkontroller och hade små DVD-skivor som ledde till lagringsbekymmer, men ändå. Yamauchi höll som bäst på att lämna sin post och hutlöst populäre Satoru Iwata tog över, och påbörjade sakteliga en förvandling av Nintendo.

Men ett så makalöst konservativt företag som Nintendo ändrar man inte på i första taget. Visst vågade de rejält med Wii, men de dristade sig ändå till att släppa en konsol med ofattbart uselt onlinestöd, avsaknad av HDMI och återigen handkontroller som försvårade multiformatstitlar - vilket gjorde att Nintendo-spelen i praktiken var ensamma till formatet. Det här fortsatte sedan med Wii U där Nintendo vägrade haka på resten av spelvärlden och släppte en konsol med goda möjligheter till nedladdade spel - utan minne att egentligen stödja detta samt kass onlinefunktionalitet.

När Iwata alldeles för tidigt gick ur tiden 2015, tog Tatsumi Kimishima över. Och det var här vi börjar se de första tecknen på vad som endast kan beskrivas som en 180-graderssväng för Nintendo. 2016 släpptes nämligen Miitomo och Super Mario Run till smartphones, vilket var första gången i modern tid som Nintendo utvecklat spel till andra format än sina egna. Och sistnämnda är som bekant en tvättäkta Mario-titel dessutom, vilka är dragplåstren till Nintendos konsoler.

Att Iwata i sluttampen av sitt liv varit inblandad i dessa beslut är självklart, men att Kimishima starkt bidragit till att utveckla denna linje är jag övertygad om. Kimishima tog över ett tämligen skakat företag efter den enorma floppen med Wii U, men han hade redan 2013 påbörjat arbetet med att staka ut en ny framtid för Nintendo. Med smartphone-spelen och Switch (som hade påbörjats under Iwata) fick vi se vad Kimishima tänkt sig för Nintendos del, där det gamla protektionistiska tänket helt övergivits.

Det resulterade som bekant i Switch, en hybridkonsol som levererar både hygglig prestanda samt dessutom är bärbar. Och Nintendo har lättat rejält på locket för bärbara spel där flera stora titlar släppts till smartphones än Nintendo 3DS senaste åren. För den som vill lira senaste Fire Emblem (Fire Emblem Warriors är ett actionspel och Fire Emblem Echoes: Shadows of Valentia är en remake) eller Animal Crossing är det smartphones som gäller och Pokémon Go är det största fickmonsterspelet på mycket, mycket länge.

Kimishima betraktade smartphone-spel som en viktig pelare som ska bära upp Nintendo i framtiden, något som också märks på hur genomarbetade spelen till Android och Ios varit. Det handlar absolut inte om enkla kassakor, utan om spel som faktiskt är värda att lägga ner tid på. Runt knuten väntar sedan Mario Kart till smartphones, där det till Switch "bara" finns remastern Mario Kart 8 Deluxe ("bara" inom citationstecken eftersom det faktiskt är ett toppspel!) i denna serie.

Det som får bara några år sedan var helt otänkbart för Nintendos del är nu en nyckelstrategi och de arbetar nästan lika hårt med andras format som med sina egna. Men varför stanna där. Kika på Smash Bros-serien, där Nintendo under Iwata började satsa på gästfigurer utanför Nintendos stall. Kolla hur detta utökats i och med Super Smash Bros Ultimate där antalet gästfigurer redan är oöverträffat - och växande. Till och med Joker från en spelserie som förknippas med Playstation är välkommen liksom Ken Masters från Street Fighter. Visst har det funnits gästfigurer förr, men nu förekommer det på allvar spekulationer och rykten om att Microsoft skulle låna ut gästfigurer från Rare eller självaste Master Chief till spelet.

Just Microsoft och Nintendo är också värt att nämna. Istället för att helt stå på sin egen kant och göra sin grej, har Microsoft och Nintendo på allvar inlett någon form av samarbete av ett slag vi sällan/aldrig skådat tidigare (om man inte vill räkna kuriosa företeelser som att SNK släppte spel till Super Nintendo samtidigt som Neo Geo fanns). Att Minecraft finns till fler format än Microsofts är inte så konstigt (eftersom det fanns redan innan Microsoft köpte Mojang år 2014) - men att en Microsoft-studio gör DLC till Switch med Mario och gänget i samarbete med Nintendo är ändå lite fascinerande.

Och större skulle det bli. För Nintendo hakade tidigt på konceptet med crossplay. Företaget som tidigare knappt velat att egna spelarna skulle spela ihop (Friend Codes var ett effektivt hinder mot onlinespelande) och absolut inte snacka med varandra - tillät plötsligt att horder av PC- och Xbox-spelare dök upp till Switch så alla kunde lira med varandra. Sony var företaget som ansågs vara framåtskridande på detta område när de tillät PC och Playstation 4 att lira ihop i Final Fantasy XIV, och just crossplay anses ofta vara orsaken till att det aldrig kom till Xbox 360 eller Xbox One då Microsoft tidigare var motståndare.

Idag har Microsoft lyckligtvis tänkt om, där man dock kan diskutera hur stor del av detta som beror på att de faktiskt varit lite tvungna. Det Nintendo gör nu passerar vad Sony tillät förra generationen med råge och de sitter absolut inte i någon "kniven mot strupen"-sits, utan Switch säljer otroligt bra. Och ändå är det ingenting mot för vad som komma skall.

Det slog ner lite som en bomb, att Microsoft vill släppa Xbox Live till Switch och att det på allvar diskuteras att tjänsterna Xbox Game Pass och xCloud ska komma till Switch. Det ryktas till och med att höjdare som Ori and the Blind Forest och Cuphead är på väg till NIntendos konsol, trots att det är Microsoft som finansierat och gett ut dem. Likaså är Hellblade: Senua's Sacrifice på väg till Switch snart ett år efter att det utannonserat att Microsoft köpt upp utvecklaren Ninja Theory. Peter Moore flirtade mycket med Nintendo under Xbox 360/Wii-eran, men det var som en mild bris jämfört med den totala orkan detta innebär för spelvärlden idag.

Sedan förra året har Kimishima klivit åt sidan och istället är nu Shuntaro Furukawa chef för Nintendo. Förra året funderade jag över om han skulle vara lika makalöst progressiv som Kimishima, idag vet jag att han är villig att gå flera steg längre. Och det känns bra på flera sätt. Dels för att min Switch tycks bli en ännu roligare och mer mångsidig konsol med fler möjligheter och dels för att det nya öppna Nintendo sett till att det är lättare än någonsin att avnjuta företagets underbara spel.

Som en positiv bieffekt är jag inte längre speciellt bekymrad för en framtid utan konsoler, där Nintendo-företrädare tidigare antytt att det är något de måste ha. Nu har de tentaklerna ute med massor av roliga projekt på gång som nöjesparker, en till synes kvalitativ Super Mario-film och urstarkt indiestöd. Nintendo har positionerat sig för framtiden, och spelvärldens tidigare kanske mest konservativa företag har på några år blivit det kanske mest progressiva - och jag älskar det.