5 saker vi avskyr i Star Wars Battlefront

Jag fullkomligt älskar Dices mustiga Battlefront. I mångt och mycket beror detta på min obotliga passion för filmuniversumet som spelet baseras på. Grafiskt, estetiskt och audiovisuellt är det svenskproducerade liret verkligen fantastiskt. Allt från hur din blaster tjuter när du avfyrar den till X-Vingens karaktäristiska läte är underbart återskapat. De explosionsfyllda striderna och mängden tekniskt lullull som fyller skärmen är inget annat än imponerande. Allt är dock inte frid och fröjd i Endors gröna skogar, och vissa gånger känner man att den svenska spelutvecklaren sprungit (totalt) vilse.

(1) Den förbenade musiken
Nu lyfter du kanske lite på ögonbrynen i läsandet av denna punkt. Star Wars-universumets mustiga toner har väl alltid varit bra? Faktumet är faktiskt att Battlefronts audiovisuella upplevelse är så fantastisk, att allt som inte låter autentiskt sticker ut. Blandandet av ny och gammal musik är ett tydligt exempel på detta och har en förmåga till att ibland förstöra inlevelsen. Dice's egna musikslingor är ingalunda dåliga, men i jämförelse och i kombination med tonerna från John Williams orkester så mixas de dåligt och skillnaden i kvalité blir allt för tydlig och utstickande. Detsamma kan även sägas om hjältarnas små kontextlösa utrop som ofta känns mer fel än rätt. Tyvärr. Det hade med andra ord varit bättre om svenskarna hållit sig borta från musikskapandet helt och istället satt sin fulla tillit till filmernas digra musikbibiliotek. Man kan inte vara bra på allt Dice.

(2) Den förbenade mängden spellägen
När man startar upp Dices mustiga multiplayerfest möts man av en genuint plottrig och motsägelseful meny. Det verkar initialt finnas så mycket att välja och vraka mellan att tiden helt enkelt inte räcker till. Antalet spellägen i Star wars battlefront känns i början smått överväldigande. Men efter ett tags envist lirande så blir det pinsamt genomskinligt att många av dessa lägen är en mask för att dölja bristen på innehåll, och tillför lite, om ens något till spelet som helhet. Flertalet av lägena är hutlöst tråkiga samt tillför minimalt till upplevelsen och hade således mått bättre av att skippas helt. Det känns lite fult från Dice och EAs sida att man så uppenbart försökt plåstra över spelets tunna och genomskinliga innehåll med menlösa mängder av varianter på redan inkörda spellägen. Skäms på er!

(3) Luke och Darth Vader är helt förbenat dåliga
Många är de gånger jag förstummat sett en ikonisk filmkaraktär springa förbi mig på slagfältet eller sätta ett välriktat laserskott eller ljussvärd i min riktning. Dessa kultförklarade hjältar har olika förmågor, vilka fungerar olika väl, kan sägas direkt. Fulingar som Boba Fett med sitt fantastiska jetpack vilket gör honom till en fröjd att spela men fasa att möta. Samma sak gäller för smugglarkungen Han solo och prinsessan Leia vars prickskytte tillför välbehövlig assistans till rebellerna medan den elaka kejsarens elektriska attacker gör detsamma för imperiets styrkor. Luke Skywalker och pappa Darth då? Ja, de är tyvärr genomdåliga. Vad som torde varit spelets absoluta höjdpunkt (enligt undertecknad) är inget annat än en renodlad dunderbesvikelse. De må se ack så häftiga ut, men de är också otroligt obalanserade och genomtråkiga. Luke ter sig som en bångstyrig tonåring i hur han är helt omöjlig att kontrollera och idkar till obligatoriskt självstryk flera gånger om. Darth är dessvärre stel, klumpig och menlöst ovarierad. Det är med andra ord bättre att hålla sig till gamla hederliga Pang-Pang puffror istället för själadödande lek med ljussvärd i Battlefronts actionsprängda strider.

(4) Fordonen är förbenat dåliga
De ikoniska fordonen som erbjuds är många gånger inget annat än en besvikelse att spela. Speedern som erbjuds i Endors skogar orsakar ofta spontan självdöd, och det är för det mesta lättare att faktiskt ta sitt eget liv med den än fiendens. Den strutsliknande AT-ST rör sig och låter precis som i filmerna men likheterna slutar också där. Den är nämligen fantastiskt ostyrbar och genuint tråkig i hela sitt upplägg. De enorma AT-AT är verkligen imponerande och skräckinducerande i sina massiva uppenbarelser. Tyvärr får man enbart styra huvudet (!), vilket knappast kan beskrivas som särskilt glädjefyllt.

(5) Den förbenade (förbenade) obalansen
Häri ligger en av de största stötte-stenarna i Battlefront som helhet. Man har balanserat om, testat på nytt och gjort om igen, men ändock kvarstår den. Spelläget Walker Assault är ett tydligt exempel på hur orättvist utformat vissa aspekter av det svenska spelmonstret är. Mer ofta än sällan slutar det nämligen med rebellisk förlust, vilket inte är särskilt underligt med tanke på motståndet. Denna problematik finns också i andra spellägen. Imperiet som kan musta upp fordon likt AT-ST är helt enkelt allt för överlägset rebell-patrasket. Visserligen råder detta dilemma även i filmerna, men här anser jag att Dice varit lite väl kortsiktiga och faktiskt lata. Vad som funkar i en film, fungerar inte nödvändigtvis för att skapa en njutbar spelupplevelse och frustrationen när man gång på gång faller offer för denna tvåbente best är inget annat än gränslös.