Våra samlade favoritminnen från Halo

JERRY FOGSELIUS:
Svärdbataljerna på Ascension och Lockout i Halo 2
Redan i Halo: Combat Evolved blev jag sugen på det: lasersvärdet. De allra värsta Covenanterna anföll mig med detta Star Wars-liknande vapen och jag var närmast förkrossad över att det inte gick att plocka upp klingan när fienden efter en svettig kamp väl blivit dräpt. I uppföljaren Halo 2 besannades drömmen och lasersvärdet introducerades äntligen för oss spelare, i och med att Bungie lät oss använda det kraftfulla närstridsvapnet både i kampanjen såväl som i multiplayer. Det är i det sistnämnda som mina finaste minnen skapades, då de relativt små banorna Ascension och Lockout var fullständigt ljuvliga att lira med endast lasersvärd tillåtet.

Jag överdriver inte när jag påstår att jag har lirat hundratals matcher i vänners sällskap, just på dessa två banor och där de båda lagen bestod av tre svärdbärande spartaner vardera. Bort med skjutvapen och annat trams, här var det framtidsriddare som skulle strida om äran i Ascension-tornet! Tillfredsställelsen i att tajma sitt hugg perfekt och därmed dräpa fienden, hör till det absolut mysigaste jag varit med om när det gäller Halo-universumet. Och det bästa av allt? Ascension och Lockout är två av de vackert remastrade banorna i Halo: The Master Chief Collection, så nu behöver jag inte längre koppla in den 14 år gamla Fläskboxen för att avnjuta världens roligaste dödsmatcher i Halo 2!

SIMON ERIKSSON:
Första mötet med The Flood
Att djungeln gömde något annat än The Covenant var inte något jag på förhand visste. Att den mörka, ruggiga och tryckande stämningen skulle lotsa mig i dessa tankebanor kan tyckas uppenbart, men jag var alldeles för fokuserad på den fantastiska minut-till-minut-action som Halo levererade. Efter att Master Chief kollat igenom en död fotsoldats videoinspelning och fått reda på att något inte står rätt till andades jag tungt av förväntan. Långt under markytan kulminerade detta i presentationen av den nya fiendetypen The Flood i vad som blev ett laddat och ohyggligt spännande möte. När dörrarna bröts upp och monstren tvingade mig till en helt annan spelstil satt jag på helspänn - imponerad, skraj och sugen på mer. Mycket mer. Då jag lånade spelet av en kompis hann jag dock inte spela klart äventyret i sin helhet förrän senare, men det är en annan historia...

TED HINTERLEITHNER:
Ghost-flykten som avslutade Halo 3
När Halo 3 fyllde ett år släppte Bungie ett gäng nya achievements till spelet. En av dem var Vidmaster Challenge: Annual. Den sista banan, Halo, skulle spelas igenom med tre andra spelare med Iron-skallen aktiverad på svårighetsgraden Legendary. Dessutom skulle samtliga spelare avsluta banan i varsin Ghost.

Jag och mina polare antog den kaosartade utmaningen. Den långa Ghost-flykten som avslutade uppdraget var otroligt intensiv och svettig. Fordonen låg väl gömda under en ramp i början av uppdragets andra halva och därefter följde en händelserik flykt med massvis av fiender som gjorde allt i sin makt för att stoppa oss. Det sköts mot oss, vi vältes omkull av The Flood-anstormningen och vi körde ur banan när plattformarna föll i slutspurten. När vi till slut, efter mycket möda och stort besvär, lyckades nå den slutgiltiga rampen och i en fantastisk symmetri landa våra Ghosts, var det eufori som framkallades när spelets slutsekvens visades på skärmen.

PETTER HEGEVALL:
Bataljerna på Hang 'Em High
Den överlägset bästa multiplayerbanan som Bungie någonsin byggt heter "Hang 'Em High" och fanns med i det allra första Halo-spelet. På den tiden saknade Master Chief-sagan allt vad onlinekompatibilitet heter och multiplayermyset var endast en social historia via split screen, något som för min del alltid trumfar onlinesmisk, oavsett spel och oavsett speltyp. Jag och mina tre vänner Heffa, Pierce och Cargo-Embargo™ spelade okristliga mängder Halo multiplayer. Jag överdriver inte om jag påstår att vi under en tvåårsperiod lirade upp till tre timmar per kväll. Det gick från en hobby till rena rama besattheten.

De flesta av våra mest ilskna, jämna och minnesvärda matcher gick på banan Hang 'Em High. Bland de där resliga pålarna på varsin sida om basen kutade vi runt som yra höns med varsin hagelbössa och jagade det där belönande, ljuvliga huvudskottet. Vi stred om vem som skulle hinna till osynlighetsbubblan först, där under trappan och vem som skulle våga leta sig upp på bron där uppe i taket för att plocka ned sniperpuffran. Råkade någon klanta sig och hamna i rännan i banans mitt visste alla att det bara handlade om sekunder innan den spelaren förvandlats till stoft. Hang 'Em High kommer för mig alltid att förkroppsliga, definiera Halo som spelserie och Bungie som utvecklare.

JONAS MÄKI:
Första mötet med Covenanterna på Reach
Att sätta sin fot på planeten Reach var en mycket speciell känsla. Boken Fall of Reach hade jag läst ohälsosamt många gånger, både i sin helhet och utvalda stycken. Hela Halo-universumet byggde på den och i närmare ett decennium hade jag drömt om en filmatisering (det gör jag för övrigt än idag). Istället blev historien som startade allt slutet för Bungies Halo-saga och det fanns liksom ett inneboende vemod på flera sätt. Ändå träffade det rakt i solar plexus att besöka nybyggarna på den koloniserade planeten mitt ute i ingenstans. Nödanropen hade tystnat av oklar anledning och hos folk var det ingen hemma. Vad hade hänt? Uppbyggnaden var i klass med spel som Bioshock eller Resident Evil, och det var med en klump i mage jag fortsatte att genomsöka hus efter hus i vetskap om att jag, mina kumpaner och alla andra skulle dö.

När det första mötet med Covenanterna inträffade gick det inte att ta miste på chocken, på virrvarret och striderna var ilsknare än någonsin. Från och med där och då var kampen för överlevnad i full gång. En kamp för att dra ut på döden så länge som möjligt, och för att förhoppningsvis ta några fiender med sig på köpet. Än idag får jag gåshud av detta första möte med Covenanterna i Halo: Reach och det är den enskilda passage jag spelat oftast i serien. Ren magi.

ALDIN SADIKOVIC:
The Silent Cartographer
Det börjar med en Normandie-liknande landstigning på den mystiska ringen där Master Chief och resten av människorna äntligen omgrupperat sig och är redo att sparka lite Covenant-stjärt. Uppdraget går ut på att hitta kontrollrummet "The Silent Cartographer", ovetandes om var det ligger och vad det egentligen gör. Så fort fötterna träffar sandens bruna yta inser du nästan omedelbart att standardgeväret MA5B inte har tillräckligt lång räckvidd för att pricka fienderna på andra sidan. Detta tvingar dig och resten av soldaterna att ursinnigt storma fram längs med stranden. Medan Master Chief rusar fram försöker en mindre armé av rabiata Elites och Grunts att flankera dig och dina följeslagare. När du slutligen rensat stranden på covenantpatrask får du ett tillfälle att andas ut lite. Ett tillfälle som används till att supa in den fenomenala världen som omsluter dig. Plötsligt hör du en militärröst säga: "Did somebody order a Warthog?". Förälskelsen är ett faktum.

OLIVER THULIN:
Halsey avslöjar Noble Teams sista uppdrag
Slaget om Reach kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat. Jag minns det första mötet med covenanterna som kom för att döda oss och hur mycket farligare de kändes än sist. Jag minns hur hoppet sakta men säkert togs ifrån mig när medlemmarna ur Noble Team, som jag snabbt förälskat mig i, en efter en togs ifrån mig. Allra starkast minns jag dock en liten men oerhört viktig scen som kommer mot spelets slut. Noble Team, eller vad som fortfarande återstod av dem, var på väg till ONI Sword Base för att förstöra anläggningen och neka fienden tillgång till den. Vad de hittade där var inte riktigt vad de räknat med. Dr Catherine Halsey levde inte bara, hon hade ett nytt uppdrag åt oss. Ett uppdrag vars vikt överglänste allt annat. "Commander, you've been wondering what your spartans died for? They died for this!"

När vi kämpat oss fram till Halsey för att få se vad som är "mänsklighetens bästa chans att överleva" tappar vi nästan andan. Eller åtminstone jag, spelaren. Ett blått sken fyllde rummet, en välbekant pianomelodi spelas försiktigt upp och hon visas på skärmen - Cortana. Hon är det sista uppdraget. Det kändes så lämpligt, så perfekt. Givetvis är hon mänsklighetens bästa chans till överlevnad. Mitt sista uppdrag skulle bli att lämna över henne till kapten Keyes på The Pillar of Autumn och med det skulle jag således lämna över stafettpinnen till en annan spartan. Halsey räckte över kapseln som innehöll den nyskapade AI:n till mig. "Do you have it? Say the words, please", säger hon, nästan lite nervöst. Självklart hade jag henne. Jag hade inte släppt henne för något i världen.