Svenska
Gamereactor
artiklar

Del 1: Allt om Nintendo 3DS

Vi har vridit, vänt och klämt på Nintendo 3DS samt spelat massor. Hur bra är den egentligen, varför bestämde sig Nintendo för att satsa på 3D och hur ser framtiden ut? Vi berättar allt i vår feta special...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Det här med 3D är inget nytt för Nintendo, långt därifrån faktiskt. Redan till NES fanns Rad Racer som med 3D-glasögon skulle ge den där extra dimensionen. Något som fungerade sådär i bästa fall, eller snarare inte alls. Men det var kanske inte så konstigt. I Japan hade Nintendo lanserat något man kallade Nintendo 3D System, ett åtminstone relativt påkostat system för tre fräcka dimensioner där man, med vad som såg ut som överskott från Star Wars-filmerna på huvudet, skulle få tre dimensioner.

Därför fungerade inte Rad Racers 3D alls med bara röd/gröna glasögon, men jag plus mina yngre bröder upplevde ändå placebo-effekten och tyckte oss minsann se ett äkta djup. Men NES var inget kraftpaket, och även om jag aldrig personligen testat 3D System så tvivlar jag på att det var något extra. Antalet spel till systemet blev aldrig fler än sju, varav bara fyra lanserades utanför Japan och då utan 3D.

Men skam den som ger sig. Under Super Nintendo-eran var det dags igen. Då var det dock inte äkta 3D Nintendo försökte sig på, utan Super FX-chipet som gav möjlighet till tredimensionella världar. Bäst minns vi Super FX tack vare Star Fox (som i Europa döptes om till Starwing på grund av en dammsugare) som gav konsolspelare chansen att flyga runt i en 3D-värld och uppleva sådant som normalt krävde en svindyr dator.

Super Nintendo hann dock inte ens pensioneras innan geniet Gunpei Yokoi fick en idé om hur man skulle kunna vidareutveckla 3D-konceptet. Resultatet blev Virtual Boy. Det sägs att Gunpei Yokoi själv var missnöjd med produkten och inte ville att den skulle släppas, men att Nintendo ansåg sig behöva ny hårdvara för att stjäla fokus från Sega och deras Saturn samt Sony som tänkte prova på lyckan i konsolvärlden med Playstation.

Detta är en annons:
Del 1: Allt om Nintendo 3DS
Gunpei Yokoi var med och lärde upp Shigeru Miyamoto. Han är mannen bakom flera av Nintendos största succéeer, även från tiden då de ännu inte hade hunnit börja pyssla med spel. I spelväg skapade han bland annat Kid Icarus, Metroid och skapade även Game Boy. Yokoi dog 56 år gammal i en bilolycka 1997.

Oavsett hur det är med den saken så var Virtual Boy en revolution. Bland annat hade handkontrollen dubbla styrkors, vilket bör ses som föregångaren till dagens dubbla analogspakar. Visserligen kunde den bara visa nyanser av rött, men bilddjupet till konsolen är helt makalöst. Än idag när folk får testa Virtual Boy brukar de häpnas över 3D-effekterna i Mario's Tennis och framför allt Teleroboxer.

Men bara en stund dock. För Virtual Boy drogs med problem. Massor med problem. Den gav nackvärk till följd av att man var tvungen att sitta oergonomiskt för att kunna spela, ögonen började rinna och man fick snabbt huvudvärk. Det snackades till och med om att man kunde få permanenta ögonskador om man spelade för länge.

Det var naturligtvis inte så populärt och konsolen dog snabbt och ersattes av Nintendo 64. Återigen var 3D den drivande grejen för Nintendo som var först av alla med att peta in en analogspak på sin handkontroll. Medan Playstation var en höjdare på att skyffla polygoner, hade utvecklarna inte riktigt kommit på hur man skulle göra tredimensionella spel. Det krävdes Nintendo för det och med Pilotwings 64, Wave Race 64 och framför allt Super Mario 64 visade man vägen i den tredje dimensionen.

Detta är en annons:
Del 1: Allt om Nintendo 3DS
Med Super Mario 64 revolutionerade Nintendo totalt och visade hur ett plattformsspel i tre dimensioner skulle se ut. Tack vare analogspaken till Nintendo 64 möjliggjordes även exakt navigering i 3D-världar.

Kort därefter var man igång igen vid lanseringen av Gamecube. Tanken var redan då att den skulle ha 3D-stöd, med Luigi's Mansion som killer app. Avsaknaden av 3DTV gjorde dock att det aldrig blev något av det, men kapaciteten finns ändå där, helt outnyttjad. Istället var det med Game Boy Advance SP år 2003 som Nintendo tänkte släppa en portabel spelenhet som kunde visa 3D utan några speciella glasögon. Då föll idén på att den låga upplösningen helt enkelt gjorde att det inte såg bra ut.

Problemet med avsaknad av 3D-skärmar plågade sedan även Wii. Vid lanseringen 2006 var 3DTV ett tämligen okänt begrepp och Nintendo var dessutom på dekis. Man lämnade det traditionella konsolkriget för att göra sin egen grej som det snackades om att man skulle satsa på kortare generationer framledes. Wii var ju ändå milt sagt nyskapande och tack vare en handkontroll (fjärrkontroll?) som kunde känna av ett tredimensionellt djup fick Nintendo ändå sin 3D-fix.

Istället är det först nu, denna vecka, som Nintendo kan leva ut sina drömmar och äntligen göra det som alltså startade redan på 80-talet till NES. Nämligen leverera riktig 3D helt utan att det krävs några speciella glasögon. Jag har levt med Nintendo 3DS en vecka nu och spelat i timmar varje dag för att försöka få en bra uppfattning om vad Nintendo kokat ihop och framför allt hur potentialen inför framtiden är.

Del 1: Allt om Nintendo 3DS
En blå och en svart Nintendo 3DS-enhet kommer att släppas nu på fredag. En röd har också tidigare visats upp, och den ska enligt uppgift släppas senare i år.

Det alla vill veta är väl förmodligen hur 3D-effekten är, trots att Nintendo 3DS har betydligt många fler äss i rockärmen än så. Jag tänker dock suga på den karamellen en stund till och berätta om mina första intryck av enheten. När jag först fick Nintendo 3DS kunde jag inte hjälpa att känna en viss "jaha"-känsla.

Det kommer från en person som trots snart modiga 34 år brukar få spring i benen, massor av energi och som börjar dräggla/prata osammanhängande samt nästan stamma när det ges chansen att lägga vantarna på ny hårdvara. Jag älskar det, men Nintendo 3DS ser ju verkligen ut som en Nintendo DS Lite, och är faktiskt nästan lite fulare eftersom överdelen är större än den undre. Något som även gör den mer stötkänslig.

Det är egentligen bara de två kamerorna på framsidan som gör att man ser att det är en Nintendo 3DS samt förstås widescreen-skärmen och den lilla analoga plattan om man fäller upp enheten. Nintendo 3DS är till både namn och utseende så snarlik Nintendo DS att jag inte kan hjälpa att tänka på hur Game Boy Color kändes efter Game Boy Pocket. Man får känslan att det handlar om en uppgradering mer än en ny spelenhet, något som stärks ytterligare av det faktum att kassetterna ser nästan på pricken likadana ut, minus en extra plastkant för att förhindra att man ska sätta i kassetterna i en vanlig Nintendo DS.

Del 1: Allt om Nintendo 3DS
Nintendo 3DS är även utrustad med tre kameror varav de båda på framsidan används till 3D-bilder. Precis som med Nintendo DSi är upplösningen dock 0,3 megapixel, vilket blir grynigt till och med på de lågupplösta 3DS-skärmarna. Varken bilder eller 3D-effekter blir heller speciellt bra med kameran.

Dessutom är den ingen skönhet i övrigt och den blå går i inte mindre än tre olika nyanser, vilket inte direkt vinner några designpriser. Nintendo 3DS levereras med en plastig dockstation som Nintendo är stolta över. Själv känner jag dock att den mest tar extra plats och föredrar att bara använda en vanlig enkel transformator istället. Något som ju dessutom även sparar utrymme på resor.

Nå, man ska inte döma hunden efter håren, och faktum är att Nintendo 3DS trots sina likheter med DSi är fullpackad med underhållning. Jämfört med sin föregångare har den som sagt en analogspak, en stylus som denna gång har teleskopfunktion som man kan förlänga den för mer ergonomi, rörelsesensor, en gyro, bakåtkompatibilitet och fullständigt överlägsna onlinefunktioner.

Det sistnämnda inkluderar bland annat Street Pass. En funktion som körs med din Nintendo 3DS i viloläge där man samlar på sig mynt och andras Miis bara genom att träffa andra som bär med sig sin enhet. När man kommer hem och startar enheten kan man alltså ha massor av nya Miis utan att man visste om det. Man kan även samla pengar genom att promenera mycket med sin Nintendo 3DS i standby-läge, vilken innehåller en stegräknare som omsätter sina rörelser till en valuta du kan köpa saker med i enhetens färdiginstallerade småspel.

Del 1: Allt om Nintendo 3DS
Nintendo 3DS använder snarlika kassetter som till Nintendo DS. Sparar saker gör man med ett färdiginstallerat SD-kort från Toshiba på två gigabyte. Knappast några svindlande mängder, men något som fortfarande lär vara mer än nog för åtminstone 95% av alla användare.

Dessutom finns en riktig Virtual Console-liknande funktion som ger möjlighet att ladda hem spel från tidigare portabla format. Det inkluderar bland annat Game Boy, Game Boy Color och Game Gear, och det är nog en riktig lågoddsare att fler format kommer längre fram. Nintendo utlovar dessutom att man kommer uppgradera vissa klassiker med 3D-stöd.

3D-stöd ja. För oavsett hur mycket Nintendo än pulat in i sin lilla tingest, är det just skärmen som alla pratar om. Skärmen som gör det möjligt att se 3D utan att ha på sig några speciella glasögon. Även om fler har tekniken på ingång (inte minst LG och Apple), är det talande att Nintendo är de som bryter isen och är först.

Det första spel jag startar är Super Street Fighter IV 3D Edition. Efter att imponerat ha bläddrat i menyerna som Nintendo ganska smakfullt gett litet extra bilddjup här och var, är det ändå en smärre chock att spela Super Street Fighter IV i tre dimensioner. En mätare som justerar bilddjupet är slagen på max, här ska njutas. Men faktum är att det inte tar mer än fem-tio minuter innan jag nästan får kräkkänslor, en förnimmelse av åksjuka och ögonen känns som jag just läst färdigt en fickbibel i skenet från ett flimrande lysrör.

Del 1: Allt om Nintendo 3DSDel 1: Allt om Nintendo 3DS
Ett problem med Nintendo 3DS är att den, olikt alla andra bärbara enheter, är regionsskyddad. Importerade japanska spel kommer till exempel inte att fungera, något som med all rätt inte emottagits väl av spel-communityt.

Inte det bästa första mottagande man kan få. Gamereactors Petter Hegevall upplevde ungefär samma sak och när jag visar Nintendo 3DS för sambon och tillika tidigare Gamereactor-medarbetaren Sophie Warnie upplever hon samma sak. Det tar en timme innan jag vågar ge mig på Nintendo 3DS, då med 3D-mätare neddragen till hälften och spelet bytts mot lite lugnare Nintendogs + Cats.

Och nu börjar det likna någonting. Jag väljer en riktigt busig minipincher som jag tar på promenader, tvättar och kastar bollar till. Att säga att 3D-effekterna tillför något vore att ljuga, men fasen ser det häftigt ut. Det enda som stör är det faktum att man verkligen inte får röra sin Nintendo 3DS som måste hållas på exakt rätt sätt för att bilden inte ska sabbas helt. Till skillnad från andra bärbara enheter där en sned vinkel på sin höjd ger sämre skärpa, börjar Nintendo 3DS, flimra, blinka och visa dubbla bilder vid minsta feltilt.

Ögonen känns fortfarande väldigt ansträngda och en vilopaus till på en timme är ett faktum innan jag sänker 3D-reglaget till ungefär 25% 3D och petar i Pilotwings Resort. Något som visar sig vara precis rätt nivå för mig. Sakta men säkert har jag sedan vant mig vid att även hålla Nintendo 3DS på exakt rätt sätt för att kunna spel, så pass att det idag känns närmast naturligt och jag hittar omedelbart rätt vinkel. Att spela när det guppar dock, under en bussresa i vårtider exempelvis, gör dock att man mer eller mindre måste stänga av 3D-funktionaliteten för att det ska fungera.

Del 1: Allt om Nintendo 3DS
Alla kommer inte att kunna se 3D med Nintendo 3DS, och barn under sex år rekommenderas inte att de ska ha på funktionen överhuvudtaget. Deras känsliga ögon kan skadas permament.

Precis som när Nintendo DS och Wii var ny, var det en hel del spel som nyttjade tryckkänlig skärm respektive viftkontroll liksom bara för att det gick. Ofta gjorde det rent av spelen sämre, exempelvis mästerliga Castlevania: Dawn of Sorrow som i mina ögon nog hade varit en solklar tia när det begav sig om det inte vore för just de tryckkänsliga elementen.

Här är Nintendo 3DS lyckligtvis annorlunda. Med ovan nämnda 3D-reglage går det alltså att helt stänga av funktionen. Liksom bara använda Nintendo 3DS som en väldigt mångsidig bärbar enhet som säkerligen kommer få sin slev av sann Nintendo-kärlek. Av de spel jag hittills hunnit testa är det egentligen bara Pilotwings Resort som faktiskt blir bättre med 3D-effekten påslagen. Där får jag en mycket bättre översikt av banorna och kan finjustera spelandet på sätt som tidigare inte varit möjligt.

I ett spel som Nintendogs + Cats är det visserligen trevligt att ha en tredimensionell jycke springandes omkring, och det är kul att ta tredimensionella foton på sin fyrbente vän, men mer är det heller inte. I ett spel som Super Street Fighter IV 3D Edition till och med stjälper 3D-effekterna. Här ska man absolut stänga av funktionen eftersom den annars gör att man upplever det mest precisionskrävande spel som släppts den senaste generationen som mindre exakt. Vilket såklart är totalt oförlåtligt.

Spelar man med 3D-funktionen avslagen i ett spel som Super Street Fighter IV 3D Edition kan jag dock inte hjälpa att 3DS tappar lite mening. Visst har man fortfarande två skärmar och visst finns andra funktioner i botten. Men grafiken är på samma nivå som PSP befann sig på för ett drygt halvt decennium sedan och jag kan önska att Nintendo hade pulat ner lite mer hästkrafter. Redan i år kommer den prestandamässigt överträffas av fler mobiltelefoner och kommande PSP2 lär äta den levande.

Ännu mer intryck, mer om Nintendo 3DS funktioner och mer om framtiden kommer i del 2 på onsdag.

Recension av Nintendogs + Cats hittar ni här

Recension av Pilotwings Resort hittar ni här

Recension av PES 2011 3D hittar ni här

Recension av Ridge Racer 3D hittar ni här

Recension av Splinter Cell 3D hittar ni här

Recension av Super Street Fighter IV 3D Edition hittar ni här



Loading next content