Svenska
Gamereactor
artiklar

Vart tog alla timmar vägen? (Patrik)

Temat "speltid" är spännande och Patrik kåserar om spelen som norpat mest av hans tid, någonsin...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Mina år sedan 1990-talet har präglats med hundratals om inte tusentals spelupplevelser. I detta myller av plattformar och titlar finns det några som sticker ut. Jag har försökt att fundera länge och väl på vad jag lagt ner mest tid på genom åren. Några har varit lättare än andra. Samtidigt har jag försökt välja enbart en titel ur serier för att skapa lite mer variation och förenkla vilka upplevelser jag fastnat mest för genom åren. Detta är ingen vetenskap och jag är tyvärr inte säker på mängden timmar för alla upplevelser. Låt oss därför börja med en titel jag däremot vet på ett ungefär hur många timmar jag lagt ner.

Vart tog alla timmar vägen? (Patrik)
Counter-Strike är fortfarande ett genialiskt koncept som underhåller på enkla premisser.

Counter-Strike: Global Offensive (PC)
Det finns få taktiska skjutarspel som verkligen fångat mig lika länge som Counter-Strike. Ursprungligen en mod till Half-Life men som efterhand blivit en egen serie. Jag har spelat alla över loppet av 23 år och funnit att den senaste versionen, trots sin tråkiga sida med kosmetika, ändå är den jag gillat mest. Premissen är så underbart enkel med fem mot fem. Spelmässigt är det den mest slipade och mest spelbara av utbudet. Det finns ett djup som är nästan oändligt och det går alltid att hitta spelare. Även om dessa tävlingsinriktade titlar kan frambringa det sämsta hos människor, måste jag ändå hävda att de snart 4000 timmarna jag lagt ner varit helt fantastiskt. Precis som namnet antyder har det även varit ett sätt att möta, lära känna och träffa människor från många platser i världen och mer specifikt Europa. Konceptet är för mig odödligt och lär fortsätta vara en stapel i E-sporten länge framöver. Det kommer även fortsättningsvis vara något jag går tillbaka till mellan varven.

Vart tog alla timmar vägen? (Patrik)
Att ge komplexa order till datorn i dessa titlar är något utvecklare inte verkar klara av i moderna spel.
Detta är en annons:

Tom Clancy's Rainbow Six 3: Raven Shield (PC)
På tal om taktiska actionspel så har jag även funnit stort nöje med Rainbow Six-serien sedan ungdomens dagar. Framförallt trean har varit en hiskeligt beroendeframkallande affär. Precis som med två andra favoriter Swat 3 och 4 är du mer polis än militär. Jag har alltid älskat serien för dess fantastiska mängt djup i att navigera miljöerna, beordra runt AI-medspelare och slå ut fiender strategiskt. På datorn är trean smått oslagbar inom sin nisch. Det finns inget idag på marknaden vid sidan av Swat som ens kan tävla med denna tredje inkarnation. De senare iterationerna och andra försök att återskapa detta har helt missat poängen och gjort flerspelarmys av allt. All heder till Siege som är bra och verkligen gjort namnet allmänt känt, men det är inte vad jag älskar med serien. Än idag kan jag tänka på all tid jag lagt ner på detta och installerar om det då och då, för att sedan återuppleva detta en gång till.

Vart tog alla timmar vägen? (Patrik)
Spänningen som uppstår när ett skott dödar dig är svårslagen.

Tom Clancy's Ghost Recon (PC)
När Ubisoft var som allra bäst fanns namnet Tom Clancy's på omslaget. Ghost Recon steget längre än Rainbow Six och bytte ut de halvmilitära polisförbanden mot riktiga soldater. Helt plötsligt skulle vi som en elitstyrka ta reda på vad som föregick i Georgien. Det läskigaste med denna berättelse är att drag av narrativet skedde flera år senare på riktigt geopolitiskt. Den ryska invasionen av Georgien är en huvudaspekt av narrativet i denna pärla från 2001. Det prickade även in året det skulle ske. Spelet trots att det är från 2001 utspelar sig 2008 samma år som Georgien och Ryssland hade ett kortare krig. Andra detaljer i berättelsen har också likheter. Sen fanns det såklart stora skillnader.

Det är däremot inte därför jag spelade detta så sanslöst många timmar. Snarare var det taktiskt, spännande och väldigt utmanande. Du dog på ett skott och fienden var pricksäker. Tack vare att vapnen inte syntes slapp du se fula polygonmodeller. Det hjälpte detta att hålla längre tidsmässigt utan att kännas för daterat. Det krävdes lite tänkande för att ta sig genom uppdragen. Din grupp med AI-medhjälpare kändes intelligenta för tiden och du kunde beordra runt dessa med flera kommandon. Moderna titlar inklusive Ghost Recon saknar mängden möjligheter att hantera sin grupp. Det senaste fick för sig att vi ville springa runt som Rambo ensamma inledningsvis. Ghost Recon har alltid varit en helt otroligt fängslande upplevelse. Även om jag idag inte spelar detta längre är det något jag lagt mycket tid med.

Detta är en annons:
Vart tog alla timmar vägen? (Patrik)
Att kasta ner folk från höjder är fortfarande en rolig bisyssla.

Tom Clancy's Splinter Cell: Chaos Theory (PC/Xox)
Att smyga har alltid varit något jag älskat i mediet. Att ljudlöst navigera miljöer och utmanövrera motståndare är beroendeframkallande. Splinter Cell lyckades tre gånger i rad att sälja konceptet på ett sätt som saknade motstycke. Det är med Chaos Theory den tredje iterationen jag lagt ner mest tid. Även om berättelsen spred sig över andra Tom Clancy-titlar som exempelvis Ghost Recon 2 var detta utan tvekan det bästa. Jag spelade om nivåer otaliga gånger. Co-op läget var också fenomenalt där du och en vän kunde tackla olika uppdrag. Ett av mina favorituppdrag utspelar sig på en bank. Du ska infiltrera banken och hämta något ur valvet. Klassiskt men ur perspektivet av en snor-tight spionthriller blev det ännu mer spännande. Du hade vapen men det var spänningen att ta sig genom miljöer osedda som fängslade. Lägg till fantastiskt röstskådespel med Michael Ironside som protagonisten och Don Jordan som Lambert. Deras relation var välskriven och fungerade på ett liknande sätt mellan Diana och Agent 47 i Hitman.

Vart tog alla timmar vägen? (Patrik)
Jag spelar förmodligen det här även när du läser artikeln.

Heroes of Might and Magic III (PC)
En av mina längst spelade favoriter är Heroes of Might and Magic III. Denna tredje uppföljare är också seriens signum. Det är här omgångsbaserad strategi och taktiska strider gifter sig på ett sätt som är helt oslagbart. Än idag spelar jag denna pärla och har så gjort sedan det först kom ut. Första gången jag fick spela detta var från en lånad skiva 1999. Trots att skivan kraschade varje timme spelade jag och vänner detta varje dag efter skolan. Redan då insåg vi hur bra detta var. Spelet köptes direkt och har tack vare två expansioner varit en odödlig klassiker ända upp i vuxen ålder. Tusentals timmar har lagts på att bygga fantastiska borgar, dräpa drakar och teleportera sig runt på kartan. Det jag älskade mest var hur totalt trasigt slutspelet blev. Tack vare otroligt obalanserade artefakter, lite tur kunde man bli nästintill oslagbar. Charmen finns kvar än idag tack vare bra musik, charmig grafik och ett beroendeframkallande upplägg.

Vart tog alla timmar vägen? (Patrik)
Konstverket är så pass synonymt för mig med Civilization, att jag associerar det med spelet, mer än något annat.

Sid Meiers Civilization III (PC)
Det finns få konstverk jag gillar lika mycket som målningen av Babels torn av Pieter Brueghel den äldre från slutet av 1500-talet. Denna målning råkade sitta på omslaget av detta mästerverk. Det fungerar även lite som en metafor för mänsklighetens svårighet att förstå varandra och spridning över världen. Jag älskade trean så pass att fyran blev en besvikelse av rang. Musiken, det spelmässiga djupet och det fantastiska upplägget har i två årtionden varit något jag återvänt till. Sömnlösa nätter och en "en omgång till" har satt sina spår. Det håller väl än idag trots att det har sina brister. I ärlighetens namn spelar jag fortfarande både trean och femman mer än någon av de andra iterationerna. Civilization är en serie som hängt med hela mitt liv och alltid varit uppskattad. Det fångar utvecklingen av mänskligheten på ett lättsamt vis och lyckas gång på gång överraska med djup spelmekanik och ett svårslaget omspelningsvärde.

Vart tog alla timmar vägen? (Patrik)
Att bygga ekonomiska imperium i rymden tar mycket tid i denna underskattade serie.

X3: Terran Conflict (PC)
Det är förmodligen få som lirar tyska utvecklarna Egosoft. Det är buggigt, det innehåller skavanker, men bakom ytan finns en belönande ekonomisk simulering i rymden. Jag föredrar fyran idag men det är trean jag spenderat mest tid med. Säkerligen tusen timmar genom åren har spenderats på att samla resurser, bygga ett ekonomiskt imperium med fabriker, produktionslinjer och därefter starka flottor. Det är oförlåtande, svårt och har en hög inlärningskurva. Jag behövde ha något att ersätta Eve Online som jag tröttnade på. X-varumärket är lite av en ensamspelares variant av det. Jag älskar denna serie, som sällan syns och underskattas. X3: Terran Conflict står sig rätt bra tillsammans med Albion Prelude som givande upplevelser där timmarna flyger förbi. Jag ångrar inte min tid med detta. Tack vare friheten sker också saker du vanligen möter i sådant som The Elder Scrolls.

Det är imponerande när det kommer till att skapa framväxande narrativ. Jag hade en massiv flotta runt en av portalerna till en annan del av systemet. Xenon som är lite av antagonisterna i denna serie hade kraftsamlat för att slå ut mina fabriker. De skickade en gigantisk flotta genom portalen och en stor rymdstrid bröt ut. I detta kaos, förstörelse anlände en annan fraktions flottor båda av oss var fiender till. Det resulterade i en konflikt på tre sidor som verkligen imponerade. Fraktionerna interagerar med varandra på olika sätt inklusive dig som spelare. Det är lite kallt och opersonligt jämfört med exempelvis något som Uncharted men det finns en charm att bygga ekonomiska stormakter i världsrymden.

Vart tog alla timmar vägen? (Patrik)
Den nästan komiska kommunikationen mellan AI och dig är något jag minns än idag.

Operation Flashpoint (PC/Xbox)
Jag är inte så mycket för arkad-spel som Battlefield och Call of Duty. Jag finner snarare mycket mer intresse i simuleringar. Operation Flashpoint utvecklades av samma personer bakom Arma. Även om jag lagt ner hutlöst många timmar i Arma 2, 3 så är det ändå med Operation Flashpoint som senare blev omdöpt till Arma: Cold War Assault. Jag minns än idag stridsvagnsuppdraget eller uppdragen som en stackars infanterist. Även om kampanjen roade fanns glädjen i sandlådeupplvelsen och nivå/uppdragsskaparen. Att skapa scenarios mot bottar och spela både själv eller med andra var fantastiskt. Därför var det lite extra charmigt med Arma: Reforger som släpptes nyligen och kändes lite som en remake av originalet, om än i liten skala. Kalla kriget är en tidsperiod som passar mediet perfekt. Nu kommer förmodligen Arma 4 inte att utspela sig under denna tidsperiod men originalet står sig som en upplevelse jag minns än idag. Det tilltalar inte alla men för mig har det alltid varit belönande på ett sätt arkadspel inte är. Det finns en komplexitet och tyngd som är frånvarande i annat. Bara en sådan sak att det finns privata utbildningar för att öka möjligheten att få frakta folk på servrar i helikoptrar i dessa titlar är roande. När jag mötte Operation Flashpoint var jag 10 år gammal. Det satte avtryck då, så pass att jag än idag spelar Bohemia Interactives serie som vuxen, med jobb.

Vart tog alla timmar vägen? (Patrik)
Att spendera timmar med att designa en karaktär som missar 95%-skott och sedan dör är ingen höjdare.

Xcom 2 (PC)
Taktiska omgångsbaserade strategispel är lite av ett intresse hos mig. En av de stora överraskningarna för mig var hur bra Xcom 2 som utvecklades av Firaxis Games var. Det är ett relativt nytt inslag på listan. Jag gillade även föregångaren men hade svårt att tro att de skulle toppa originalen på förhand. Jag anser nog idag att de lyckades med det. En perfekt inramning, smart användning av mellansekvenser och ett helt oslagbart beroendeframkallande upplägg var ett recept för framgång. Om huvudäventyret med sin expansion inte räckte fanns det moddar. Det finns brister men tack vare ett enormt omspelningsvärde är det lika bra än idag. Kampen mot utomjordingarna kommer förmodligen att fortsätta fram tills att vi får lägga vantarna på Xcom 3. Jag har förmodligen spenderat närmare tusen timmar på detta.

Vart tog alla timmar vägen? (Patrik)
Jag älskar den röda bakgrunden med hopliter i det första Rome: Total War.

Rome: Total War (PC)
Romarrikets tidsram är en av de mest intressanta jag vet. Jag älskar att läsa om antiken och samhällena då. Det romerska riket porträtterades såhär i efterhand lite icke-historiskt i denna tolkning. Svepande fenomenal musik, storskaliga strider, grymt stadsbygge och en blandning mellan stadsbygge och taktiska strider i realtid gjorde detta till något jag aldrig glömmer. Jag var rätt ung när jag först fick spela detta. Remasterutgåvan förlängde livslängden på detta för mig än idag. Även om tvåan är snäppet vassare i vissa avseenden är det med ettan som jag lagt ner mest tid. Total War har såklart alltid varit en viktig serie för mig men med Rome kunde jag aldrig sluta spela.

Vart tog alla timmar vägen? (Patrik)
Victoria II är mer eller mindre en karta. Men grandiosa strategispel behöver inte alltid mycket mer.

Victoria II (PC)
1800 och tidiga 1900-talet är för mig en väldigt intressant tidsperiod. Jag älskar grandiosa upplevelser i strategisfären. Detta var en av mina favoriter. Av den anledningen har jag förmodligen lagt ner mest tid på detta jämfört med systerserierna från Paradox Interactive. Tjusningen låg i att få möta första världskriget i mediet. Tyvärr är det ett tema som sällan dyker upp än idag. Även om jag övergett tvåan i favör för trean minns jag fortfarande mina försök att bygga och navigera den optimistiska framtidsblickande värld som havererade totalt med det stora kriget. I Victoria II har jag spenderat fler timmar än jag kan räkna.

Vart tog alla timmar vägen? (Patrik)
När det är många på planen samtidigt, är det nästan omöjligt att veta vad som händer.

Super Smash Bros: Ultimate (PC)
Det finns partyspel och sen finns det Smash Bros. Jag vet nästan aldrig vad som sker på skärmen. Allting exploderar, rör sig, flyger, skärmen vänds och det är totalt kaos. Trots det älskar jag fighting formulan vi bjuds på. Jag har lagt ner lite väl många timmar på Ultimate. Förmodligen fler än jag vågar erkänna. Det är en solklar vinnare och starkast i serien. Med tanke på alla karaktärer, musik, nivåer, spellägen och mycket annat är det svårslaget. Hur mycket jag än älskar originalet och Melee är detta huvudattraktionen. Det är suveränt för en eller flera spelare. Jag gillar inte slagsmål som genre särskilt mycket, men Smash Bros har alltid underhållit på kungliga meriter.

Vart tog alla timmar vägen? (Patrik)
Det kan fortfarande vara vackert.

The Elder Scrolls: Oblivion (PC)
Det finns inget jag kan säga om Oblivion som inte redan sagts. Däremot upptäckte jag titeln tack vare bilder i Gamereactors papperstidning en gång i tiden. Man kan säga att The Elder Scrolls: Oblivion inte bara skapade min kärlek för rollspel utan också fick mig att läsa Gamereactor. Jag ser fram mot modden som ska vara klar innan 2025 och återskapa äventyret i Skyrim-motorn. Jag har förmodligen lagt mer än tusen timmar i denna fantastiska värld. Städerna, den klyschiga datorn som försöker leva egna liv och den gröna världen. Än idag tänker jag på hur jag kunde tycka att det såg fotorealistiskt ut när grafiken mest består av suddiga utsmetade texturer. Jag måste också lägga till att musiken i detta är genomgående fenomenal. Pianoslingan som spelas under nätter är otroligt vacker och något jag minns fortfarande.

Vart tog alla timmar vägen? (Patrik)
Formulan är perfekt i denna spinoff.

Age of Mythology (PC)
Realtidsstrategi kommer i många former. Age of Mythology är den jag lagt ner mest tid på. Jag spelade detta dag in och ut. Vi fick genomgående lysande grafik, musik och ett spelupplägg som utvecklade den från Age of Empires. Det finns inte ord för att beskriva hur mycket jag ser fram mot remasterutgåvan. Det finns också en skräck att jag kommer spendera tusen timmar till i denna värld. Även om det asymmetriska upplägget görs bättre i Starcraft älskar jag variationen mellan civilisationerna och de interna gudarna. Det är utan tvekan Ensemble Studios finaste alster.

Vart tog alla timmar vägen? (Patrik)
Mängden verktyg för att bygga sin drömstad är fortfarande imponerande.

SimCity 4 (PC)
Simuleringar av olika slag är något jag älskar. SimCity 4 är inget undantag. Det är en lite äldre statsbyggare som inte överträffats än idag. Jag gillar City Skylines men detta spelar i en helt egen liga när det gäller underhållning. Mina städer är sällan de vackraste, rikaste och bästa att bo i. Däremot har jag alltid älskat mängden verktyg, byggnader, vägar och annat som låter mig skapa stora städer. Det begränsas lite av dåtidens teknik och att vi förmodligen aldrig lär se en riktigt bra uppföljare. Jag har spenderat många timmar som borgmästare, förmodligen mer än tvåtusen. Detta beror på att jag spelat det till och från sedan 2003. Jag var nära på att gå till en psykolog när jag började drömma om mina städer vid ett tillfälle i livet.

Vart tog alla timmar vägen? (Patrik)
Worms kan vara hysteriskt roligt än idag med gott sällskap.

Worms: World Party (PC)
Worms är artillerigenrens dödsstöt och dess räddning på samma gång. Jag skulle vilja påstå att det slog ut all konkurrens. Även om Armageddon är uppdaterat bättre av fans så gillar och har lagt ner mest tid med World Party. Att se maskarna spränga varandra med vänner är något av det roligaste som finns. Det har skapat många skratt genom åren och trots sin strategiska natur är det ett partyspel av rang. Jag misstänker att jag kunde utbilda mig till läkare för timmarna jag lagt ner i detta. Worms är förutom en av mina favoritserier genom alla tider också en av de äldre titlarna på listan, som stått tidens tand bäst.

Vart tog alla timmar vägen? (Patrik)
Den dånande musiken, skotten från plasmavapen och avancemanget med allierade trupper på stranden var en fantastisk upplevelse.

Halo: Combat Evolved (PC)
Master Chiefs saga är fantastiskt på många sätt. Jag är av den åsikten att det första är det bästa. Jag älskade det första så pass mycket att jag blev utkastad ur OnOff när de hade ett demo där. Jag och en vän spelade för mycket och personalen tvingade ut oss. Sagan slutade däremot gott när jag fick hem ett Xbox och detta äventyr. Sen dess har jag aldrig riktigt släppt detta. Idag spelar jag detta äventyr i Halo: The Master Chief Collection. Både med och även utan moddar håller det än idag. Jag älskar nivån när man stormar stranden, likväl nivån med vinterlandskapen. Min favoritnivå är en av äventyrets sista när man återvänder till vinterkylan och under natten slåss mot både Flood och Covenants på samma gång. Det är bra ensam och med flera spelare. Det spelmässiga och musiken är något av det bästa i industrin. Halo är speciellt och tiden jag valt att ge detta då, och även idag säger något om dess kvalitet.

Vart tog alla timmar vägen? (Patrik)
Vad är ditt mest spelade?


Loading next content