Movietajm: November 2022

Petter har sett:
Slumberland (Netflix)
Jag hade nog aldrig kikat på Netflix nya matinéfilm om det inte hade varit för att kidzen sett fram emot den, och såhär i efterhand är jag glad att jag såg den. För det handlar om en finstämd, trevlig liten familjepärla det här med lyckad surrealism och välhanterade teman om död, saknad och kärlek. Momoa är inte direkt briljant som den hornförsedda drömdemonen Flip men filmen fungerar bra, på det stora hela.

Black Adam (Bio)
Jag tror att DC:s senaste kan vara den sämsta filmen jag sett under hela 2022, faktiskt. Vilket jag verkligen inte hade trott, på förhand. Men ja, den saknar manus, karaktärerna är löjeväckande, slagsmålen menlösa och The Rock verkar ha missförstått karaktären till 100%. Eternals har sedan den släpptes varit sämst i denna övergödda genre men nu tar Svart-Anders absolut över.

Se7en (HBO Max)
Jag tror att David Finchers ikoniska 90-talsthriller kan vara en av de där väldigt få perfekta filmerna. Där allt är så bra som det överhuvudtaget kan bli. Där inget lämnats åt slumpen. Den hamnar där, i det finfina facket, tillsammans med Gudfadern II, Jurassic Park samt Alien och bara därför såg jag om den, igen, den gångna månaden. Det finns framförallt få filmer genom världshistorien som är snyggare och låter sin fenomenala scenografi bli en karaktär i sig som driver berättandet framåt.

Henric Pettersson:
Don't Worry Darling (HBO Max)
Jag såg verkligen fram emot Olivia Wildes Don't Worry Darling. Sedan jag först såg trailern har jag längtat något kopiöst efter den och för någon vecka sedan fick jag äntligen se den. Tyvärr var det en monumental besvikelse. För till skillnad från Wildes regidebut Booksmart var Don't Worry Darling allt annat än en bra film. Medioker, som bäst. Början kändes riktigt bra och jag tycker Wilde lyckades extremt bra med 50-talsmiljön. Men när det uppdagades vad som egentligen försiggick bakom kulisserna gick det raskt utför och filmens slut föll helt platt. Snacka om missad potential.

Black Panther: Wakanda Forever (Bio)
Jag var aldrig något fan av Black Panther från 2018. Något jag knappast är ensam över. Därför var jag inte alls särskilt längtansfull efter mer Wakanda. Likväl var jag och såg filmen på premiären och jösses vilken överraskning det var. Black Panther: Wakanda Forever skulle jag säga kvalificerar sig in på Marvels tio bästa filmer då den gjorde flera saker som extremt få filmer lyckats göra. Framför allt lyckades Ryan Coogler leverera en Marvel-film där humorn var så gott som icke-existerande, vilket passade filmens sorgliga tema alldeles utmärkt. Dessutom var Namor en riktigt vass skurk och inte en i mängden som man glömt redan en vecka efteråt. Hatten av, Marvel Studios.

En underbar jävla jul (Netflix)
Ja, nu är väl ändå en förklaring på sin plats. Men i söndags var det ju första advent och jag hade precis kommit hem från ett besök hemma hos mina föräldrar i helgen. Totalt orkeslös och utan någon som helst energi att varken spela eller titta på något stimulerande för hjärnan. Så efter att ha kikat runt efter hjärndöda serier och filmer på Netflix stannade jag till vid Robert Gustafssons häpna ansikte. Jag har såklart undvikit En underbar jävla jul till varje pris då jag avskyr svensk komedi och är den signerad Helena Bergström är det ännu ett kvitto på att stå över. Men jag såg skiten och herr-e-gud vilken soppa. Jag blir provocerad bara av att tänka på den och kommer därför inte säga något mer om den. Undvik den bara. Vill du, som jag ville, få lite julkänsla lär den här filmen enbart ge dig magsår.

Måns Lindman:
Run Sweetheart Run (Amazon Prime) 
Ännu en riktigt svag skräckfilm med höga toppar men ännu djupare dalar. Klassisk hämndrulle i grunden men helt utan nyanser. Regissören Shana Feste har själv beskrivit den som en Get Out för kvinnor och hon har inte fel. Likheterna finns där men det är klumpigt genomfört och balansen mellan äkta utsatthet och ren absurditet är bisarr. Resultatet är en #MeToo-skräckis där varenda karl är parodiskt osympatisk och hela ensembeln beter sig fullständigt orimligt. Det är också en film så full av logiska luckor och märklig dialog att den stundtals nästan är osebar. Slutet är förmodligen det sämsta jag sett i år. Starkt skådespeleri, i synnerhet från Ella Balinska och Pilou Asbæk och en hel del intressanta och kreativa idéer finns här ändå, men väldigt få av dessa lyckas man faktiskt landa och det är synd och skam för det kunde ha blivit en synnerligen intressant slutprodukt. Blumhouse Productions brukar ju kunna överraska rejält med sina djärva grepp i filmbranschen men det här är tyvärr ett av de svagare försöken. Lärdom. Lämna aldrig hemmet utan tampong när det finns vampyrer i närheten. 

Bones and All (Bio) 
Betydligt bättre blir det då i Call Me by Your Name-regissören Luca Guadagninos nya dramaskräckis, Bones and All. Ett av årets allra bästa biobesök till och med. Vackert och innerligt i en coming-of-age-story som bjuder på både kannibalism och kärlek. Det är hjärta och smärta om vartannat när de unga människoätarna, spelade av Taylor Russel och Timothée Chalamet träffas under märkliga omständigheter och ger sig ut på en roadtrip kantad av kadaver. En lika unik som fängslande film om utanförskap och ensamhet. Men också sökandet efter en identitet, sitt ursprung och att bli accepterad för den man är. Briljanta skådespelarinsatser rakt igenom, snyggt foto och ett 80-talssoundtrack som sitter perfekt. Kiss, Duran Duran, A-ha, Depeche Mode, Alice Cooper och Tears for Fears. Dessutom med Trent Reznors smäktande pianoballader som perfekt sätter tonen i de mest emotionella scenerna. 

Inherent Vice (Viaplay)
Chefredaktör Hegevall hatar den förstås men jag älskar Inherent Vice. En oerhört underskattad film och ett inferno av ovisshet som jag nu fick möjligheten att visa upp för ännu ett intet ont anande offer. Det gick väl sådär i ärlighetens namn men det var väntat ändå. Det är trots allt ett svårsmält men fullständigt briljant mästerverk som kräver en viss typ av publik. Som tur är sällar jag mig till just denna skara och har därmed fått full valuta för pengen varje gång jag sett den. Den lika skruvade som briljanta braintwistern helt utan gråzoner, med en magnifik Joaquin Phoenix i huvudrollen lyckas nämligen med allt. Från scenografi, skådespeleri, soundtrack och dialog till den svarta humor som genomsyrar hela filmupplevelsen. Men det är ju så han jobbar, Paul Thomas Anderson. Ett geni som aldrig levererar några enkla lösningar. Tack och lov.

André Lamartine:
Spirited (Apple TV+)
Ännu en jul, ännu en sötsliskig julfilm om Scrooge - Apples senaste komedi är en småmysig musikal som egentligen inte behövde vara en musikal, men som jag ändå fann sevärd tack vare huvudrollinnehavarnas dynamik och karisma. Will Ferell ser för en gångs skull inte att vara trött på livet självt och även om Ryan Reynolds mest spelar sig själv gillar jag vänskapen som bildas mellan detta radarpar. Det är också en kul twist till Scrooge-sagan, även om filmen såklart inte når upp till sagans emotionella budskap. Idén om att ett gäng räddar skitstövlar varje jul är inte alltid genomtänkt, men i julfilm måste man ibland bara skruva av den logiska delen och njuta av filmens många vändpunkter med en varm filt och en kopp varm choklad. 

Klaus (Netflix)
Jag svår på att inte börja se julfilmer så tidigt in i november, men efter Spirited hamnade jag där igen och jag passade på att ladda min julanda med min nya jultradition: att se Netflix-pärlan Klaus och dricka ohälsosamt mycket julmust. Klaus är något så ovanligt som en ny julfilmstradition, som bara tycks bli bättre varje år som går. Det finns så mycket hjärta i animationen, karaktärerna och berättelsen att man storknar och än idag kan jag sura över att den inte fick mer än en Oscar-nominering (självklart knep Toy Story 4 priset för Bästa Animerade Film, vilket vi alla vet inte var bäst det året). Klaus är nämligen en alldeles förträfflig familjefilm som 
 
Krampus (Netflix)
Jag kände att mitt Grinch-hjärta växte tre storlekar för mycket efter så mycket sliskig julmys, så jag slog snabbt på Krampus för lite mer rysningar i kroppen. Det är i och för sig en julskräckis av det mildaste slaget, men jag har alltid uppskattat den skruvade sagotonen och mörka humorn som Tricks 'r Treat-regissören lyckas få till så väl och kreativiteten bland juldemonerna är riktigt underhållande. Detta är en riktigt underskattad liten julpärla som jag hoppas fler kommer att upptäcka, för det är rysligt kul och väldigt bra på att hålla tittarens naglar fastborrade i TV-soffan. 

Marcus Persson:
Den enfaldige mördaren (Blu-ray)
Mitt första minne av Hans Alfredsons klassiska drama var när jag och klasskompisarna på högstadiet tvingades genomlida filmen som en del av ett större skolarbete. Något ingen av oss vid den tiden fann det minsta underhållande. Allt vi suktade efter var ju Hollywood-action med feta explosioner och biljakter, något Den enfaldige mördaren knappast bjuder på. I vuxen ålder däremot har det blivit långt lättare att uppskatta den emellanåt märkliga men ständigt fascinerande och djupt gripande berättelsen om Sven och hans svårigheter i vardagen. Tveklöst en av Stellan Skarsgårds mest fullkomliga rolltolkningar och likaså Alfredson själv som den vedervärdigt sadistiske fabrikören.

Pacific Rim (4K Ultra HD)
Med den sprillans nya OLED TVn från LG på väggen var jag så klart tvungen att köra igenom Guillermo del Toros actionrökare, en av mina referensfilmer som jag alltid använder för att stämma av ljud och bild i hemmabion. För trots jag vid detta laget sett den närmare femtio-elva-tusen gånger så är filmen precis lika tramsigt underhållande i all sin uselhet, den nästan perfekta popcornsrullen. För hur kan man inte älska gigantiska robotar som brottas med vrålande monster, något som nu såg nästan omöjligt bra ut på OLED-panel. Ren och skär erotik faktiskt, bra synd att uppföljaren inte var av samma kaliber.

Robin Hood: Prince of Thieves (4K Ultra HD)
Dåtidens filmkritiker var verkligen inte speciellt nådiga mot Reynolds filmatisering av den klassiska sagan, men som liten parvel älskade jag Kevin Costners tempofyllda matinéäventyr. Bryan Adams "Everything I do" gick varm i stereon och Mary Elizabeth som Lady Marian var för en kort tid den vackraste kvinnan på jorden. Så här närmare trettio år efter sin premiär och med vuxna ögon framstår filmens brister som mer tydliga. Lustigt nog är också Costner själv det antagligen sämsta med Robin Hood: Prince of Thieves och hans porträtterande av huvudkaraktären är rent av direkt sömnigt. Tur då att skådespelarna runt om honom gör ett så fenomenalt jobb och kanske främst då Morgan Freeman som den mystiska Azeem och självfallet Alan Rickman i rollen som filmens ärkeskurk, The Sheriff of Nottingham.

Vad har du kikat på den gångna månaden?