Bäst Just Nu: November (2022)

Marcus Perssons mest spelade spel under november 2022:
Vampire Survivors
Ibland har man verkligen helt otroligt förbannat fel och jag erkänner, jag hade exakt noll förväntningar på Vampire Survivors. Ett spel som vid första anblick såg ut som någon fånigt, simpelt och allt annat än extraordinärt. Men när man efter att ha dött en handfull gånger kommer på sig själv att tänka "bara en gång till" och lite senare inser att hela kvällen plötsligt försvunnit och spenderats med att dräpa oändliga vågor av monster. Ja då vet man att spelet har det där lilla extra och på mindre än en vecka har jag nu lyckats skrapa ihop mer än ett dygns aktiv speltid i vad som i grund och botten är en glorifierad twin-stick-shooter med ett väldigt banalt levelsystem. Med handen på hjärtat tror jag ärligt talat inte jag blivit så här snabbt beroende av ett spel sedan mina första stapplande steg i Valheim och otaliga antal hinkar kaffe becksvart kaffe senare har jag lyckats nå endgame i Vampire Survivors. Spelets slutboss som länge gäckat mig fick slutligen smaka på sin egen medicin. Ond bråd död blev det för Ender i Capella Magna som föll efter pinsamt många svordomar samt pillande med diverse kombinationer av karaktärer, förmågor och vapen. Nu väntar den gastkramande The Bone Zone med sin direkt vansinnigt svårighetsgrad men med den nyligen upplåsta Great Gospel som gör det möjligt att ta vapen till nya nivåer så ska det väl gå antar jag. Skam den som ger sig.

Marie Liljegren:
God of War: Ragnarök
Denna månad har jag legat sjuk och ynklig och med en trötthet som gränsat till vad jag kan tänka att döden känns. Jag har knappt skrivit ett ord på senaste tiden för huvudet har liksom inte heller orkat formulera sig och det har varit skönt att bara kurera och släppa allt ansvar som följer. Men de senaste dagarna har orken kommit tillbaka sakta men säkert och jag har grävt ner mig i God of War Ragnarök och bara pausat för kisspauser och en och annan snacktime. Jag kan inte med ord säga hur mycket jag längtat efter ett spel som suger tag i mig och som vägrar släppa sitt grepp och detta spel kittlar verkligen alla mina punkter. När ett spel liksom är så satans bra att du glömmer allt annat och slutar sova, slutar äta. Jag gillar den öppna världen och jag kan springa runt i timmar och bara utforska och samla mitt loot som den dammsugare jag är. Just nu har jag spelat runt 40 timmar och det känns ändå som om jag bara skrapat på ytan på detta mästerliga äventyr och jag hoppas att det inte tar slut på bra länge för jag trivs i Kratos barska sällskap och Atreus skägglösa babyface.

Stridssystemet är så där äckligt följsamt så man sitter nöjd och belåten under hela sin genomspelning och den annars så aggressiva Majsan är relativt tyst under spelets gång vilket är grymt ovanligt eftersom jag brukar låta som en arg terrier när jag spelar och jag dör tusen dödar. Och det är ju ett bra betyg för det betyder att jag inte dör stup i kvarten och när jag dör kan jag inte skylla på någon dålig styrning, då är det bara mitt egna fel. Till och med bossfighterna som kommer titt som tätt njuter jag av för det känns trots allt som att jag kan Kratos alla moves efter att vi jobbat ihop genom två spel nu. Gudadödaren och jag är rätt tighta. När man som jag har haft problem med andningen en tid och fått kämpa för andetagen är det så skönt att försvinna in i ett spel som får mig att koppla av och tänka på annat. Så jag stannar ett tag till i Midgård, jag har ju troll och Asagudar att dräpa. Kistor att plundra och pussel att lösa. Allt annat får vänta.

Petter Hegevall:
Assetto Corsa Competizione
Jag har spelat väldigt mycket God of War: Ragnarok den gångna veckan... Bevittnade slutsekvensen häromkvällen och gillade det spelet ännu mer än den briljanta, geniala föregångaren. Lysande action, superb story, fantastiska karaktärer och överraskande mäktiga, miljöbaserade pussel. Jag har även lirat en del Warzone 2.0 på slutet och även om jag är överlägset sämst i Nordeuropa, är det för min del roligare än Warzone, åtminstone. Jag gillar att tempot är mycket lägre, men skulle i samma andetag gärna se att vapnen hade något lägre eldhastighet och att man tålde mer stryk. Det är dock inget av dessa spel som upptagit den största delen av min tid under november utan snarare Assetto Corsa Competizione som vi äntligen fått igång på 3x4K och med 6DOF Full motion, i vår racingrigg. Det har varit en del problem där, under det senaste året, men skam den som ger sig och nu rullar det på riktigt fint, och är ju såklart riktigt bra. Jag gillar känslan av var greppet i däcken är samt hur glidvinkeln simuleras i Automobilista 2 men Kunos GT3-präglade stickspår är en klockren racingsimulator, oavsett.

Jenny Enbrant:
Luigis Mansion 3
November, början efter våra kära Halloweentider och såklart så petade jag in Luigis Mansion 3 lagom till Halloweenkvällen för att smyga runt i mörka korridorer, suga fast spöken och slamra dem mot marken tills de inte är ett hot längre, ett perfekt spel för den rädde som är för rädd för zombiespelen där man ser blodet sprätta åt alla håll. Sen är det ett plus man får vara hjälten Luigi som för en gång skull överträffar allas favoritrörmokare Mario i sina röda hängselbyxor. Är Luigi min favorit? Nej förmodligen inte, det är inte någon av bröderna som brukar vara förhandsvalet i Mario Kart, men ändå dock trevligt att se att strålkastaren byter frontfigur efter att Mario har varit den mer populära brodern i denna serie sedan 80-talet. Det är mycket tillfredsställande att söka igenom hotellet och ännu bättre när man ser att man hittat alla diamanter som hör till en specifik våning. Det är väldigt bra variation i spelet då man både får leta upp fienderna och har en boss på varje våning i hotellet men även har de olika typer av spöken som bara längtar efter att skrämma skiten ur stackars rädda Luigi. Nej han har det verkligen inte lätt när vi följer honom våning efter våning och försöker lösa diverse gåtor, sjunka ner genom smutsiga metallrör som en slemklump för att kunna komma vidare. Det är ett underhållande och mysigt spel, speciellt kring Halloween och är nog det spel jag kommer sätta igång runt dessa tider även kommande år.

David Hedin:
Cyberpunk 2077
Denna månaden har det varit mycket att göra. Semestern från jobbet har närmat sig och allt måste vara redigt klargjort och dokumenterat innan det blir att slappna av. Samt det har varit många framsteg i mina personliga projekt som fått mig att sitta in på natten med att knöka in javascript i pdf filer tills dem kraschar då man öppnar dem. Då faller ofta spelvalet på något hjärndött att spela på kvällarna istället för nya spännande upplevelser, vilket Cyberpunk 2077 har uppfyllt galant. Redan innan release var jag skeptisk och då det släpptes fick det blandad kritik. Men nästan två år senare, uppdatering efter uppdatering, en nextgen-version och en massa reor senare har jag plockat upp det. Spelet är underhållande och funkar kanon för att köra en snabbis innan man lägger sig på kvällarna.

Det är en meditativ upplevelse för att rensa hjärnan på onödig info då man gång på gång gör samma sak. Med sina hackerskills så sprider man pandemi-artad blyförgiftning till en hel lagerlokal med folk som växt upp i ekonomiskt utsatta miljöer på andra sidan gatan. Alla faller pladask och kommer vakna upp med sjukhus räkningar de inte kommer att kunna betala. Detta för att jag sedan ska strosa in och plocka upp allt av värde utan att aktivera några alarm. Klienten som hyrde mig för att vara diskret tar tack och lov inte illa upp utan ger mig en bonus istället, trots att ett och ett halvt gäng med gangbangers ligger medvetslösa där viktiga föremål plötsligt försvann. Målet är att låsa upp alla Achievements i spelet långsamt men säkert då jag har långa dagar med mycket obligationer. För att till slut stänga av spelet, avinstallera det, lägga det bakom mig och aldrig starta upp det igen då jag når 1000/1000. Låt oss se om det händer före eller efter expansionen släpps.

Conny Andersson:
God of War: Ragnarök
Att november skulle vara månaden då Kratos och Atreus hyllas kom säkerligen inte som en överraskning för någon. Även om jag personligen hade några problem med framförallt berättandet och lite annat smått, så är det ju ingen tvekan om att detta i mångt och mycket är ett storslaget äventyr som förtjänar de allra flesta superlativ som sagts om det. Från snötäckta vidder till lummiga skogar, fullt av action och pussel och en stundtals alldeles förträffligt känslosamt historia så är Ragnarök en känslosam historia om hopplöshet, men också övertygelsen om att det mot alla odds faktiskt går att kämpa. Det sker då och då, att man sitter uppe där på natten inför release och väntar med spänning. Så en sekund efter tolvslaget så startar man det efterlängtade äventyret och ger sig ut, spänd på allt som komma skall. Här finns majestätiska vyer, fantastiska sidouppdrag och proppfullt med innehåll och mycket att ta in. Produktionsvärdena är, som väntat, skyhöga och det var ett gäng intensiva dagar då jag i princip satt och sträckspelade detta storslagna äventyr. Vilket ju kan ses lite som ett ultimat bevis på hur bra något är.

Henric Pettersson:
God of War: Ragnarök
Som så många andra har även jag tillbringat mest tid tillsammans med Kratos och Atreus den här månaden. Och då har jag inte hunnit spela mycket alls, ska tilläggas. Eftersom God of War från 2018 var fullkomligt briljant (sannerligen ett mästerverk) rådde det inga som helst tvivel om att jag skulle införskaffa uppföljaren på lanseringsdagen. När jag väl fått tid att spela lite har jag därför inte grubblat en sekund över vad jag ska lira, utan det har varit självklart. God of War: Ragnarök är bra. Riktigt, jäkla bra. Jag kan hålla med om kritiken att spelet ibland blir lite väl självspelande och vissa partier är riktigt långdragna (exempelvis Atreus möte med Angrboda som, minus bossen, bara vara trist). Bortsett från det är allt med God of War: Ragnarök magnifikt och jag längtar redan efter att spela mer. 

Patrik Severin:
Pentiment
Det finns många fina spel jag njutit av under november månad. Precis som A Plague Tale: Requiem är Pentiment ett av dessa. Historiska äventyr har en plats i mediet och detta rollspel från Obsidian är inget undantag. Med en bedårande konststil ett fokus på autenticitet gällande tidsperioden, så är det ett makalöst imponerande hantverk. Musiken är fenomenal och det är svårt att vara kritisk till detta. Även om konsten bakom den färggranna kyrkboken allt utspelar sig i är stjärnan, gillar jag även berättelsen. Trots lite "backtracking" är det ett mordmysterium som underhåller med mycket textläsning. I sann rollspelsanda finns även massor med hjälp om du inte förstår vissa ord, begrepp eller titlar. Efter ett tag blev latin mer lättbegripligt. Har du inte testat detta är det en solklar rekommendation.

Måns Lindman:
God of War: Ragnarök
Det hör sannerligen inte till vanligheterna, att man får avnjuta två sådana här makalösa upplevelser under ett och samma år, för God of War: Ragnarök är föga överraskande utan någon som helst konkurrens den mäktigaste spelupplevelsen jag har haft den här månaden. Men det stannar ju inte där. Det är också tveklöst en av de allra starkaste spelupplevelserna på hela året. Trots det är Santa Monica Studios emotionella tokröj inte mitt allra bästa lir i år. Kratos med bihang gav mig ett brustet hjärta men Elden Ring gick rakt in i själen och åt långsamt upp mig inifrån. Något som resulterade i 500+ speltimmar. Men det skall gudarna veta, att det i slutändan är målfoto som gäller här. Precis som alla andra älskade jag det nya formatet av God of War som kom i och med 2018 års reboot av spelserien men som med alla produkter på marknaden så fanns det ändå viss förbättringspotential och det lyssnade Santa Monica Studios på.

Stridssystemet var nu djupare, mer tillfredsställande och med en brutal tyngd i varje attack och fiendefloran fick nackhåren att krulla sig i imposant extas. Produktionstekniska värden i absolut världsklass, i form av en veritabel grafikorgie och Bear McCreadys bombastiska toner som stundtals drev upp salivproduktionen till bibliska proportioner. Och det var sådant där sneddregel man får när man inte har kontroll över sina ansiktsmuskler. Lite som när Moses delade Röda Havet, det forsade ur både höger och vänster mungipa, i mitten var det torrt och det var inget snack om saken, det här var rätt upp i min allé, igen. Ragnarök satte varenda nerv i kläm och fläskade på med allt vad tygen höll och jag älskade varje minut. 2022, vilket spelår ändå!

Niclas Wallin:
A Plague Tale: Requiem
Första spelet var överraskande bra, Amicia och Hugos resa var en spännande, gripande och episk sådan. Något som förstås bäddade för en uppföljare och nog slog mitt hjärta några extra slag när den utannonserades för något år sedan. Det har gått långsamt för mig det måste jag erkänna och jag har kommit ungefär halvvägs trots att jag satte igång strax efter släppet i oktober. Hursomhelst, mitt tempo till trots så gillar jag verkligen även Requiem skarpt. Det mesta är sig likt med spelkontroll och upplägg, grafikmässigt är det lite snyggare förstås på den nya generationen men det är ju inte där det skiner som allra mest. Amicias desperata resa för att rädda sin lillebror Hugo undan det hemska öde som väntar honom är gripande och jag gillar verkligen den nya lite mer hänsynslösa versionen av Amicia som är beredd att verkligen göra allt för sin lillebror. Det spelar ingen roll hur många hon behöver ta död på för att göra det. Jag har en stark känsla av att detta inte kommer sluta lyckligt men jag kommer ändå njuta hela vägen in i mål, det är jag rätt säker på. 

Olof Westerberg:
The Last of Us: Part 1
Tår-vember kallar jag min gångna månad, för oj vad jag bölat. Jag hade ju spelat första The Last of Us förr, men då i remaster-form till Ps4. Att nu få följa med Joel och Ellie på deras äventyr i bländande vacker grafik på min Ps5 är dock en helt annan, nästan ojämförlig upplevelse. Som Petter nämnde i recensionen går inte detaljrikedomen, stämningen och de närmast levande skuggorna och ljuset att fånga på bild. Man måste bara spela det, se det i rörelse med Dualsense-kontrollen i handen. Sammantaget gör dessa uppdateringar att jag bölar som på kommando. När Joels dotter Sarah dör, när Sam blir biten och skjuts av sin egen bror som begår självmord omedelbart därpå, när Girafferna vandrar ut på ängen, när Joel går berserk på sjukhuset och slutligen ljuger för Ellie och många, många fler gånger. Trots att jag fortfarande håller den mörkare och brutalare tvåan högre, är det ingen tvekan om att detta är bland de bästa spelen - eller rentav "konstverken" om man vill vara sån - som någonsin gjorts. Alla kategorier.

Joakim Sjögren:
God of War: Ragnarök
Även om jag mer eller mindre hade spelat ut nya God of War: Ragnarök när vi var blott en vecka inne i november så är det inget snack om vilket spel det är som har dominerat mina tankar så här i höst- och vintermörkret. För precis som jag skrev i min recension så har Santa Monica skapat ännu ett magnifikt mästerverk, och att man lyckades förfina och toppa sitt redan briljanta koncept, som man tog fram i och med rebooten från 2018, är sannerligen en bedrift värd att applåderas i omgångar. Spel känns nämligen idag sällan så här otroligt polerade, välformade och episka som Kratos senaste kapitel gjorde, och att smacka ut det där maxbetyget var i ärlighetens namn bland det lättaste jag gjort som recensent. Att vi sedan har fått se både Elden Ring och Ragnarök inom loppet av tio månader visar med tydlighet hur galet starkt spelåret 2022 faktiskt har varit, och det känns såklart dumt att klaga på underhållningen vi alla har bjudits på så här långt. Det har liksom inte varit ett dåligt år att gilla det här med TV-spel om man säger så. Inte dåligt alls.

Johan Mackegård:
Inscryption
Även denna månad har det vankats stämningsfullt kortspel för min del och nu när jag har tagit mig till Inscryptions slutskede kan jag konstatera att detta helt klart är en av de mest överraskande titlar jag någonsin satt tänderna i. Det är inte tal om något rent mästerverk men mängden tillfällen där jag suttit som ett frågetecken och gapat över en oväntad vändning är nog för att jag ska kunna konstatera att det här är en typ av upplevelse jag vill se mer av i framtiden. Inscryption överraskar gång på gång och har varit det perfekta sällskapet under många sena novemberkvällar. Jag tycker att du ska pröva det också.

Jonas Mäki:
New Tales from the Borderlands
På grund av New York-resan i oktober missade jag lanseringen av New Tales from the Borderlands, ett spel jag verkligen hade sett fram emot, Borderlands-fantast som jag är. Men häromveckan kom jag och sambon igång med äventyret, som sannerligen gett mersmak. Visst finns det uppenbara problem i spelkontrollen för alla oss som lirar med handkontroll, men det hindrar på intet sätt att ett riktigt snyggt spel med fiffig presentation och en smart story underhållit oss rejält. Sedan hjälper det såklart att den lite misslyckade humorn från Borderlands 3 sparkats ut genom fönstret och ersatts av något som känns mer välbekant och framför allt roligt. Det nya persongalleriet är också trevligt och den mycket omaka uppsättningen protagonister bidrog rejält till att jag i slutändan känner vi väldigt nöjd med detta äventyr.

André Lamartine:
Gwent
Ja, jag vet - det har ju släppts en hel del tunga titlar som förtjänar speltid och jag har faktiskt nuddat lite vid Ragnarök. Det är däremot inte det spel jag tillbringat mest tid med, då jag inte har haft tid att sätta mig ner med Kratos och Boy™. Gwent, däremot, har ofta plockats fram under stressiga arbetsdagar i november och har som ni säkert vet alltid varit ett perfekt litet tröstspel. Det är långt ifrån ett perfekt spel med tanke på att balanseringen av Witcher-korten fortfarande kan vara lite ojämn, men jag får alltid en kick av att besudla mina motspelare med omoraliska Nilfgaard-knep och även om jag inte alltid segrar med mina smutsiga tricks är det fortfarande kul att knåpa ihop trolliga kortlekar. Till jul kanske CDPR höjer den svarta fanan ytterligare med nya läckra Nilfgaard-kort.

Vad spelade du under november?