Svenska
Gamereactor
artiklar

Bäst Just Nu: Augusti

Dags för den samlade Gamereactor-redaktionen att berätta vilka titlar som vi tillbringade mest tid tillsammans med under de gångna fyra veckorna...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Petters mest spelade under augusti:
The Last of Us: Part I
PS5-nyversionen av tidernas bästa spel landade för ett par veckor sedan och sen dess har jag återupplevt livet som Joel, nu med polerad grafik och en spelvärld som dränkts i framförallt förbättrade ljuseffekter och mängder av vegetation. Det ser lite ut som om The Last of Us växt igen, och det passar ju den skönhet som Naughty Dogs postapokalyps präglas av. Hur bra är det då? Det får jag ännu inte säga.

Henric Pettersson:
Multiversus
Sedan den öppna betan öppnades har det knappt gått en dag utan att jag hoppat in i multiuniversumet signerat Warner Bros för att dänga på Shaggy, Batman och Arya Stark. Aldrig någonsin har en ny Super Smash-utmanare lyckats så bra med att leverera ett så otroligt underhållande fightingspel och sedan jag började har spelet expanderats lite grann med mer innehåll. Av denna anledning är jag riktigt optimistisk inför spelets framtid. Redan nu har jag funnit en ny kärlek för Morty som adderades förra veckan och jag räknar med att jag kommer fastna för många fler under månaderna som kommer. Spelar du inte redan Multiversus borde du skämmas en gnutta och göra ändring på det.

Bäst Just Nu: Augusti
Marie har njutit av Volitions nyaste lekstuga under den gångna månaden medan flera av oss andra inte riktigt trivts lika bra i nya Saints Row.

Patrik Severin:
Total War: Warhammer III (Immortal Empires)
Jag fick möjligheten att spela detta innan det lanserades och jag var mer än nöjd över resultatet. Trots en del buggar i denna beta är det ett mästerverk och en ny milstolpe för serien. Total War har aldrig erbjudit så distinkta fraktioner, intressanta spelmässiga inslag och storlek, som i denna ihopknåpade superkampanj. När blodet nu äntligen lades till fick det visuella sig ett behövligt lyft, och striderna känns mer levande. Alla fraktioner ingår och jag gillar verkligen överlappningen mellan de tre olika spelen. Mina första kampanjer (utanför det nedladdningsbara paketet för Warriors of Chaos): Durthu, Kairos, Gelt, Luthor, Kemmler, Arkhan, Thorek och Azhag är ändå bara åtta karaktärer av 87 med sina egna spelmässiga inslag, startpositioner och uppdragsstrider. Jag kan se mig lägga hundratals timmar om inte tusen i detta spelläge. Det är utan tvekan ett av årets bästa strategiupplevelser.

Detta är en annons:

Måns Lindman:
Dead Cells
Själv har man fiskat. Augusti igenom. Druckit vin och dragit upp storfångst efter storfångst men det har jag redan bloggat om så det orkar ingen lyssna på igen. Därför får det bli en gammal goding, en nemesis från förr som jag har plockat fram. En antagonist som redan har skalat av flera år på mitt liv. Det sägs att varje cigarett förkortar i genomsnitt livet med cirka fjorton minuter men Dead Cells dubblar nog den siffran. Men det är samtidigt ett perfekt sommarspel. När vädret fortfarande har varit för bra för att sitta inne och kötta open world så har det varit perfekt att riva av ett par själadödande omgångar innan grillning. Hoppa in taggad till tänderna och komma ut på andra sidan, en halvtimma senare urlakad och uppgiven. Nu skall det dock sägas att jag har låst upp en icke oansenlig mängd prylar men det hjälper föga när RNG-gudarna bestämmer sig för att i dag skall jag dö.

Problemet med Dead Cells, eller briljansen om man så vill är att det är helt omöjligt att veta vilken sida de där gudarna vaknat på given dag. Ena dagen kan jag känna mig så overpowered att det är löjligt, med turrets, eldgranater som sopar rent och ett svärd med stats som hade dräpt självaste Zeus. Nästa dag kan jag knappt döda en harkrank i liten jeansväst. Men det är ju också det som är tjusningen i Dead Cells. Att jag är helt utelämnad åt slumpen. Låt gå för att jag ändå måste besitta någon form av färdighet, jag kan liksom inte vara helt sopren och klappkass och förvänta mig att vapnen gör jobbet. Men oavsett utrustning så är det ändå alltid, alltid mitt eget fel när jag får röven insparkad så att jag imploderar och exploderar samtidigt. Magiskt lir.

Marie Liljegren:
Saints Row
Denna månad har jag recenserat Saints Row och det har blivit många timmar som jag spenderat i staden Santo Ileso. Jag har pimpat bilar och vapen i gulligt lila och guld, jag har rånat tåg och värdetransporter och jag har klättrat på den hårda stegen i gängvärlden som den boss jag är. Jag har sprungit naken med en AK-5:a och dödat fiender på löpande band, jag har störtat ner för stadens högsta byggnad i min wingsuit och jag har lurat staten på försäkringspengar genom att kasta mig framför bilar som en livs levande "crash test dummie". Just nu njuter jag mest av att hitta de mest löjliga outfits jag kan spåra upp och bara göra varje dag i spelet till casualfriday.

Mest förälskad är jag i ett par chaps som visar skinkorna och mina crocs. Vilket visar vilket modelejon jag är. När jag inte skrämmer slag på stadens invånare i mina modenycker så har jag även fullt upp med att sniffa upp alla gömda objekt i spelet. Vet inte vad jag ska göra med allt jag hittar, men som den lilla girigbuk jag är ska de bli mina, allihopa. Jag försöker spara lite uppdrag innan jag hittat allt, för jag vet att så fort jag kört ut storymode som kommer orken försvinna att fortsätta. Ungefär som den alltid gör varje måndag när det är dags att åka till jobbet. För ska jag vara ärlig hade jag hellre suttit här med handkontrollen i handen eller med fingrarna på tangentbordet.

Detta är en annons:
Bäst Just Nu: Augusti
Mackan har klippt gräs och eftersom han saknar riktig gräsmatta har en digital simulering fått duga.

Olof Westerberg:
Crazy Taxi
Ett par turer till Köpenham har det blivit under augusti, och varje gång har jag och vännerna stannat till på den underbara arkadhallen Bip Bip Bar. Bortsett från otaliga flipperspel, Tekken 3, Powerstone, Time Crisis och Bubble Bobble-sessioner i den 45 grader varma lokalen, har det mest spelats Crazy Taxi. Med stor marginal. Konceptet med att köra taxi i en semi-öppen stad och plocka upp och släppa av passagerare är lika enkelt och roligt som tidlöst, vilket gör att även mindre spelvana vänner kan ha kul och kränga helt okej high scores. Och icke desto mindre viktig är den sociala aspekten: Crazy Taxi är (nästan) lika kul att titta på som att spela själv. Tråkigt nog går det dock inte att stilla sitt taxi-sug i hemmets trygga vrå, då det inte finns att få tag på till moderna hemkonsoler, men förhoppningsvis är Segas utlovade remake trogen originalet.

Johan Mackegård:
Enter the Gungeon
Under sensommaren har jag i regel en rejält uppbokad tillvaro där främst jobbet tar mycket plats och utrymmet till att dundra igång nästa storspel på den allt växande listan är förhållandevis litet. Därför passar ju mindre titlar, som Enter the Gungeon, helt utmärkt där det inte är svårare än att hoppa in, gå loss bland krut och kulor i några rundor för att sedan kort därpå släcka ner och gå vidare med några mindre framsteg uträttade. Enter the Gungeon är roligt, både att spela men också rent komiskt där allt från karaktärernas korta kommentarer till spelets många referenser till populärkultur står ut och trots att jag historiskt sett har avskytt pixel-stilen som återfinns här så har charmen sakta vunnit över mig på dess sida. Enter the Gungeon har mot alla odds blivit ett av spelen jag har spelat allra mest i år och jag lär fortsätta ett bra tag framöver, både ensam och i co-op. Jag tycker att du borde ge det ett försök också!

Niclas Wallin:
FIFA 22
Augusti har präglats av ett envist, ännu oidentifierat virus och det var först tre veckor av konstant halsont, feber som kom och gick och när jag väl trodde att det var bra så blev jag golvad igen och igen. Segt har det varit och det blev även en komplikation på det som grädde på moset. Det går åt rätt håll nu åtminstone och även om jag har långt kvar till formen så börjar orken så sakteliga återvända. Jag har sovit/vilat nästan orimligt mycket så energin och motivationen att dra igång något nytt spel har inte riktigt funnits så det har blivit till att återvända till fotbollens värld igen. Tyvärr frustrerar FIFA mig minst lika mycket som det underhåller och ett haveri med autospar gjorde att jag nästan avinstallerade eländet. Men som en nattfjäril som dras till ljuset så drogs jag tillbaka och fick ordning på det krislag jag tog över med ansträngd budget och en mycket missnöjd spelartrupp där de allra flesta spelarna begärt orimligt hög lön sett till sina prestationer och sedan gått och tjurat när jag nekat dem detta. Nu har jag dock efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckats ta Forest Green Rovers till Premier League och vi får väl se om jag lyckas undvika nedflyttning i slutändan, det ser inte särskilt ljust ut just nu tyvärr men skam den som ger mig. Jag tänker inte sänka svårighetsgrad heller så det får bära eller brista.

Johan Vahlström:
Ni no Kuni: Cross Worlds
Två månader i rad med ett mobilspel? Ja, jo, så kan det gå ibland. Det är gemenskapen jag fått med spelare i samma kungarike som gjort att jag varit så aktiv. Det är väldigt svårt som free-to-play att försöka nå toppen och det är nog inte ens dit jag siktar. Huvudmålet är att försöka spela klart berättelsen och sedan bara försöka bygga upp min karaktär steg för steg. Så länge mina kungarikesvänner stannar kvar kommer jag nog också göra det, men det mest troliga är att det är sportspel som kommer dominera de närmaste månaderna.

Bäst Just Nu: Augusti
Petter har tillbringat ett par veckor tillsammans med Sonys remake av Naughty Dogs mästerverk.

Jonas Mäki:
Multiversus
Precis som förra månaden så är det Multiversus som gått varmt hemma hos mig och det är bara tre dagar under hela augusti jag inte kopplat upp mig för att sprida död och förintelse som gamle Stålmannen. Tillfredsställelsen av att ta en nästan oskadd spelare och flyga dem till kanten av skärmen och sedan släppa dem, bara för att direkt efter plocka upp dem igen när de förbrukat alla sina lufthopp, är lika elakt som tillfredsställande. Mest lirar jag tillsammans med sambon som egentligen aldrig spelat fighting förr, och tillsammans (med henne som Wonder Woman) har vi varit något av slåttermaskiner online. Nu hoppas jag på lite mer varierade dagliga uppdrag samt att de även slopar karaktärsspecifika sådana, samt att de så snart som möjligt släpper Black Adam och Stripe, vilka båda känns som figurer jag vill få lira med. Det här har verkligen förutsättningar att bli hur bra som helst med ett kontinuerligt flöde av nytt innehåll, och förhoppningsvis även gästkaraktärer.

Joakim Sjögren:
A Plague Tale Innocence
Jag missade A Plague Tale Innocence när det begav sig år 2019, och även om jag har haft intentioner att spela igenom äventyret så är det först i skuggan av den annalkande uppföljaren som jag faktiskt gjort slag i saken. Hela augusti har nämligen tillbringats tillsammas med duon Amicia och Hugo, och vem kunde tro att det skulle vara så här underhållande att springa ifrån såväl riddare som råttor inuti en medeltida fransk landsbygd? För underhållen har jag sannerligen varit, och nu sitter jag bara och väntar på att A Plague Tale: Requiem ska lanseras så jag återigen kan förföras av all elände och misär.

Marcus Persson:
Lawn Mowing Simulator
Det var en stor tomhet som infann sig efter att samtliga uppdrag och utmaningar var avklarade i Power Wash Simulator, årets hittills mest otippade pärla till spel. Så jakten började ganska omgående efter ett spel som i någon form skulle kunna fylla samma skor, vilket snabbt ledde mig till den lite skojfriska gräsklipparsimulatorn som släpptes för ett antal månader sedan. Men trots ja nu investerat en bit över trettio timmar på att klippa gröna gräsmattor i brittiska förorter och till och med lyckats anställa två personer som jag bossar över, så är det inte riktigt samma grej tyvärr. Klippningen har lite för få aspekter till sig för att verkligen bli rolig och allt för många aspekter av spelet känns extrem opolerade eller halvbakade. För att inte tala om faktum att det helt enkelt inte är lika tillfredsställande att klippa gräs som att skölja smuts med högtryck. Så nej, detta är en aktivitet jag kommer lägga ner nu efter augusti nått sitt slut, det blir inget mer gräsklippande för undertecknad! Istället får jag gå och drömma om Power Wash Simulator 2. Vem vet, någon dag kanske det händer.

André Lamartine:
Mass Effetc Legendary Edition
Jag har en nya inköp som fortfarande väntar på backlog-listan, men den senaste månaden kände jag mest för att sätta mig i Shepards skor för fjärde gången och plöja igenom Biowares storslagna rymdopera den senaste månaden. Som vanligt har Mass Effect 2 varit höjdpunkten i serien och även om det har åldrats något håller jag det fortfarande som ett tidernas allra bästa upplevelser. Självmordsuppdraget är alltid en nagelbitare och Citadel DLC:t är det bästa tänkbara kärleksbrevet. Jag blev såklart tvungen att kämpa mig genom manuset i Mass Effect 3 (som har mer hål än en schweizerost) för att komma åt alla godbitar, men nu när jag har nått det mycket bittra slutet skulle jag nog säga att det var värt det. Igen.

Vilket spel har du tillbringat mest tid med under augusti?



Loading next content