Bäst Just Nu: Juli

Petters mest spelade juli-spel:
Halo: The Master Chief Collection
Sommaren präglas för mig ofta, eller kanske alltid, av Bungies olivgröna supersoldat och så även i år då jag och en bunt kompisar myst ned oss ordentligt till multiplayertonerna av Ratrace, Hang 'Em High samt Derelict via den upphottade supersamlingen till Xbox Series X. Att kötta på i 60 bilder per sekund med skärmen delad på fyra och njuta av knivskarpt tydlig grafik istället för 15 bilder per sekund och luddiga texturkanter som när vi spelar i husets system link-nätverk, är såklart supertrevligt. Jag önskar bara att Microsoft kunde få arslet ur vagnen och låta oss döpa gästprofiler på Xbox Series X/S. Hur svårt ska det egentligen behöva vara?

Marie Liljegren:
Stray
Medans flera på redaktionen roat sig med att högtrycksspruta allt de kommit över i spelet Powerwash Simulator har jag njutit av en annan simulator, nämligen en kattsimulator. Så medans Mäki och Mackan skrutit sig trötta om hur många lekplatser och offentliga toaletter de tvättat och på hur lång tid har Majsan vässat klorna på äkta mattor och strimlat folks ytterdörrar. Inte nog med det så har jag sett till att både mina tassar och kattrumpa är skinande rena och jag har sovit bort halva dagen på ett hustak som en produktiv kissemiss. När jag inte legat i hopkurad som en dö fisk har jag faktiskt varit väldigt hjälpsam på ett väldigt okattlikt sätt. Jag har hjälpt mina medrobotar med en himla massa morrhårshöjande saker och jag har undersökt och löst en massa pussel när jag inte blivit jagad i kloakerna av megastora flatlöss som tydligen inte gillar katter. För att inte verka för snäll och hjälpsam har jag pausat ibland och bara löpt amok i robotarnas fönster och knuffat ner allt i min väg på bästa kattmanér och till och med slängt ner en burk med färg i skallen på en intet ont anande Plåt-Niklas i ren GTA-anda. Det är ju liksom inte en hund man spelar, ja, ni vet en sån där fluffig svansviftande jäkel utan en sån där som folk som inte gillar att nån blir glad när man kommer hem skaffar. Sådana som Mackan som hellre spolar offentliga toaletter i en simulator än kommer och städar Majsans holk IRL. Väldigt okamratligt om jag får säga det själv när man försöker peppa hans nya hobby med högtryckstvätt och allt.

Henric Pettersson:
Lords of the Fallen
Jag minns fortfarande när min bror uppmuntrade mig till att spela Lords of the Fallen när det var månadens spel med Playstation Plus för många, många år sedan. Jag kikade på det och bestämde mig ganska snabbt för att absolut inte spela det. Sedan dess har jag inte tänkt en endast gång på Lords of the Fallen, men när speltorkan slog till och jag bläddrade i mitt spelbibliotek dök det upp på skärmen. I brist på annat bestämde jag mig för att testa det och mycket riktigt hade det en mängd olika brister som jag knappt ens orkar gå in på. Likväl fortsatte jag spela och när jag väl hade spelat igenom det en gång hade jag fortfarande speltorka så jag bestämde mig för att spela det en gång till och sen... en gång till. Allt för att kamma hem platinumtrofén (som numera är min). Som Dark Souls-klon är detta ett riktigt hån och det förtjänar all kritik som det fick när det lanserades. Jag kan dock känna att jag ändå är en gnutta sugen på en uppföljare som det ryktats om.

Patrik Severin:
Yoshi's Crafted World
Jag bryter lite mot reglerna och tar med två denna gång. Jag kunde nämligen inte bestämma mig mellan Lugis och Yoshi's egna äventyr på Switch. Luigis Mansion är en helt klockren spelserie. Den tar några av de bästa sakerna från Mario universumet nämligen Luigi och Boos, och paketerar det som underhållande men lättsam äventyrs-skräck. Jag har under sommarkvällarna de senaste veckorna njutit av detta spel och hoppas att Nintendo fortsätter utveckla spel i denna serie, även i framtiden. Jag hade hört att garnäventyret med Yoshi var relativt medelmåttigt, så därför var det en överraskning när jag provade det. Jag gillar designen och varje nivå är fullsmockad med hemliga ställen för hemligheter. Jag älskar även den där flöjten som låter hiskeligt illa med resten av musiken i perioder, det fick mig att skratta till ibland. Framförallt påminner det mig om Yoshi's Story från 1998 till N64 och det bättre Super Mario World 2: Yoshi's Island från 1995 till SNES. Jag håller med kritikerna om att svårighetsgraden i dessa titlar för enkel men samtidigt är det riktigt charmig underhållning.

Jonas Mäki:
Multiversus
Fall Guys eller Multiversus, båda har tagit orimligt mycket tid för mig under juli månad. I slutändan tror jag dock att det räcerspelande jag gjort med Multiversus gör detta till min etta med knapp marginal. Orsaken är enkel, det är väldigt, väldigt roligt och alla kan delta. Dessutom är spännvidden på karaktärerna så stora att chansen är mycket god att alla kommer hitta sin favorit. Trots att det är free-to-play har vi ett kanontrevligt community med minimalt med rage-quits och dessutom ofta trevliga meddelanden efter spelade matcher. Det blir gärna en gång till, följt av en gång till... och så har det gått några timmar från det att jag tänkte stänga av. Men jag är knappast bitter för det. Att spendera tid med något som är såhär roligt är inget jag klagar över, även om morgon-Jonas svurit styggt åt natt-Jonas några gånger på sistone.

André Lamartine:
Cuphead
Jag älskar det. Men jag hatar det. Men jag älskar ju det. Men jag hatar också det, innerligt. Jag är några år sen till denna hatkärlek, men jag kunde inte låta bli att återbesöka Studio MDHR:s helvetiskt svåra självtortyr efter att Delicious Last Course släpptes och jag är argare än någonsin. Jag älskar ju som sagt animationen, estetiken och musiken... men jag hatar också hur usel det här spelet får mig att känna mig. Jag är rutten på bullet hell och att undvika en miljon saker under bosstrider är inte min starkaste sida, men jag tågar på och dör 107 gånger till samma boss, kasta handkontrollen, för att några timmar senare försöka mig på samma djävulskap igen. För jag älskar ju det. Men jag hatar det. Men jag älskar det.

Marcus Persson:
Power Wash Simulator
Kalla mig galen men städning i alla dess former är något som är djupt tillfredsställande för undertecknad. Jag kan nog likna det vid en nästan meditativ upplevelse och en rent och skinande hem ger mig ro. Så det är kanske inte så värst förvånande att Power Wash Simulator snabbt blev en besatthet, ja faktiskt så till den milda grad att jag såg till att plocka samtliga tusen av spelets achievements. Visst finns där saker och ting man hade kunnat önska vore annorlunda och spelet är långt, långt från perfekt, och framför allt behöver samarbetsläget förbättras avsevärt. Men. Alla små problem eller önskemål till trots blev det ändå närmare trettio-fem timmar av ren underhållning och nu letar jag desperat efter nästa virtuella "skit-jobb" som jag kan tillåtas bli besatt av. Kanske Lawn Mowing Simulator, vem vet? Hoppas nu innerligt att utvecklaren FuturLab ser till att släppa några kul expansioner till spelet, jag behöver nya smutsiga objekt att angripa med min högtryckstvätt.

Johan Mackegård:
Resident Evil 2 Remake
Under sommasen 2020 klev jag in i Resident Evils hårresande värld för första gången när jag äntligen fick tummen ur och laddade hem del sju i serien som visade sig vara precis lika briljant som äckligt skräckinjagande. Ett drygt år senare gjorde jag min debut här på Gamereactor med min recension av Resident Evil Village som även det var helt strålande och sedan dess har suget efter mer skräck i samma tappning ständigt legat och molat bakom tjocktarmen. Så äntligen fick jag nu under juli månad även ur min andra tumme och kastade mig in nytolkningen av den gamla klassikern Resident Evil 2 och jag älskar hittills varje sekund av mitt äventyrande. Tredjepersonsperspektivet som jag inte prövat förut i ett Resident Evil-spel (med undantag från del fem som jag faktiskt spelat en bit av för ett par år sedan) känns spännande och bjuder in till tyngre action även fast jag saknar den utsatta känslan av att se allt genom huvudkaraktärens ögon. Det blev liksom mer personligt och ännu läskigare då. Hur som helst är jag helt förälskad i hela konceptet av det klassiska Resident Evil-utförandet där lika mycket pussel och planering som action och skräck skapar en perfekt balans som får mig att aldrig vilja stänga av mitt stackars överarbetade Playstation 5.

Joakim Sjögren:
Gears 5
Jag vet inte riktigt varför, men av någon anledning spelade jag aldrig klart Gears 5 när det begav sig år 2019, utan jag doppade enbart tårna i The Coalitions blodiga femma innan jag sprang vidare mot andra digitala upplevelser. Mitt svek gentemot följtetongen (gillar faktiskt denna serie tämligen mycket) har dock hängt över mig sedan den dagen, och nu i sommar kände jag att det äntligen var hög tid att ta mig an äventyret från början till slut. Jag skulle sedan säga att jag förmodligen har tagit mig runt halvvägs i berättelsen vid det här laget, och att det rör sig om ett klart bättre äventyr än den spretiga fyran råder det absolut inga tvivel om. Visst, det är fortfarande Gears of War, en spelserie som har känns snudd på identiskt sedan 2006, men det finns små finjusteringar som gör att spelandet känns fräscht, och den snygga grafiken imponerar även år 2022 vilket känns trevligt. Gears 5 är slutligen inget mästerverk på något sätt, men det blir å andra sida aldrig tråkigt att såga en anstormande fiende itu med en motorsågsbajonett.

Niclas Wallin:
Crash Bandicoot 4: It's About Time
Som det stora fan jag är av den lilla korkade punggrävlingen så är det väl egentligen direkt pinsamt att jag först nu börjat spela hans senaste äventyr. Jag skyller på att jag var rädd att bli besviken, spelen innan dess var ju mer eller mindre genomusla. Crash med tribal-tatueringar var inte en hit och kommer aldrig att bli. Till min förtjusning så älskar jag It's About Time, innerligt. Den ursprungliga charmen är bevarad samtidigt som en del nya moment införts på ett mycket lyckat vis. Crash är Crash igen och det gör mig djupt lycklig, jag kan inte annat än hoppas på att det kommer en uppföljare inom en inte alltför avlägsen framtid. Dock måste jag påpeka hur otroligt svårt det är, om originaltrilogin var tuff så är It's About Time en helt annan femma. Jag tror jag dött fler gånger än i Elden Ring redan och jag har spelat detta betydligt färre timmar. Roligt är det hursomhelst och det är väl trots allt det viktigaste.

Olof Westerberg:
Turtles: Shredder's Revenge
Det räckte med introduktionssekvensen och barndomsminnena kom farandes: teveserien, de gamla SNES-spelen, actionfigurerna, ledmotivet och de läckert tecknade pizzorna. I Shredder's Revenge är all nostalgi så oerhört väl paketerad och översatt till 2022:s standard, inte minst det stenhårda, musikaliska tillskottet av Wu Tang Clans Ghostface Killa och Raekwon. Under juli ville jag aldrig lämna sköldpaddsfjortizarnas färgglada värld, men vad gör man om ett underbart spels enda riktiga nackdel är dess längd? Man tvingar med frugan på co-op för att bara ha en anledning att spela ett varv till, sedan bjuder man över brorsan på ytterligare ett, och vips har vi alla drabbats av sköldpaddsfeber. Jag vet inte med övriga redaktionen, men åtminstone jag kommer att lobba för att ge Leonardo och gänget en plats på vår Årets Spel-lista.

Johan Vahlström:
Ni no Kuni: Cross Worlds
Egentligen hatar jag att det mest spelade spelet är ett mobilspel. Dessa giriga versioner av spel som bara är till för att suga spelarnas pengar från dem likt en dammsugare. Men jag är fast. Inte i pengaträsket, men väl i detta spel. Det är väl egentligen bara medelmåttigt, eller som den sexa jag gav i betyg när jag recenserade spelet, men jag älskar Ni no Kuni-världen som nästan inga andra. Mest hoppas jag på ett nytt spel till konsoler, men tills dess får jag nöja mig med detta. Det charmiga Ghibli-utseendet finns ju där, samt en helt okej berättelse, som så klart tar en evighet att ta sig igenom eftersom det krävs högre och högre karaktärsnivåer. Men det finns också en gemenskap i detta kungarike jag är med i, där vi varje vecka tar oss an de stora bosserna samt skapar ett team varje dag när det är dags för specialeventen. Sen är jag bortrest också, och då är det ju så enkelt att spela på mobilen. Ni no Kuni kommer gå varmt en bra stund till och jag har plötsligt blivit sugen på att ladda ner remastern av det första spelet, för att få uppleva det igen.

Måns Lindman:
PGA Tour 2K21
Juli har inte varit någon produktiv månad för egen del. Åtminstone inte när det kommer till investerade speltimmar. Min semester har mest handlat om resor, mat, dryck och lata dagar vid vattnet. Det har förstås gått ut ordentligt över spelandet som har fått stå i skuggan av andra mer säsongsbetonade aktiviter. Bor man i Sverige så får man helt enkelt passa på när solen behagar titta fram under ett par månader. Jag hann dock både plocka upp och klara av Stray ett par kvällar i rad men efter strax under sju timmar så var det äventyret slut och hur mycket jag än älskade att tassa omkring i det svala dystopiska mörkret så var det ändå mitt go to-lir varje sommar som än en gång upptog mest tid. Jag pratar förstås om PGA Tour 2K21. Eftersom 2K och HB Studios ännu inte har lyckats släppa en nyare version så har jag fått damma av de gamla golfklubborna igen och ge mig ut på hyfsat daterade banor för att varva ner efter långa dagar. Men spelet är ändå ständigt aktuellt på grund av ett oerhört produktivt community som hela tiden fyller på utbudet med nya banor. Visst, många är oerhört risiga och andra är rena rama provokationen men så finns det också alla de där kreativa eldsjälarna som bygger banor som rena proffs och av den enkla anledningen håller spelet än i dag. Det är dessutom ett av ytterst få spel där det går utomordentligt fint att inmundiga alkoholhaltiga drycker. Det lugna tempot och de behagliga miljöerna öppnar för den optimala njutningen och jag kan vara salong redan runt hål 14. Det är verkligen ett perfekt sommarspel.