Ren kärlek eller bara en finne i röven?

NPC. Eller "Non Player Character" som förkortningen står för. Och för er som missade engelskalektionen i mellanstadiet betyder det icke-spelbar figur. De finns där i bakgrunden i spelen vi spelar. De bär våra saker för att underlätta våra stackars protagonisters ömma delikata ryggar, de ger oss deras sista kulor när våra sinar och de tvekar inte en sekund att hoppa in i en vapenstrid sida vid sida med oss för att försvara vårt ovärdiga skinn mot en allt för tidig död. Efter att ha tittat på Free Guy är det inte konstigt att man börjar se på NPC:s ur ett annat ljus.

Vissa är rena kulissarbetare, inga man kanske lägger märke till medans andra som kanske är rätt oviktiga lägger sig på minnet, även nu när kanske tio år passerat sedan man spelade spelen. Vem kan glömma Sweetrollstiggaren i Oblivion som aldrig slutade babbla om just godsakerna sweetrolls? Eller Porkbun-försäljaren i Sleeping Dogs som skrek samma mening efter en varje gång man passerade, nämligen "You look like a man who could use a porkbun". Eller underbara karaktären Ahnold i Toejam and Earl som det är lätt att missa där han står och flexar i sina små röda Speedos och ropar att han gärna kan torka dig efter duschen, utan att använda en handduk med en röst och utseende kopierat från allas vår favorit Teminator/senator Arnold Schwarzenegger. Eller försäljaren i Resident Evil 4 som med sin raspiga röst säger "Whaddya Buyin?!" Dessa sitter som fastbrända i min hjärna än idag.

Eller alla prostituerade i Grand Theft Auto 3 som gick runt som om de varit fast på en Stenaline-färja i en månad i kraftig storm som varje gång du gled förbi ropade "Check your girlfriend" i ditt öra bara för att sedan vagga vidare på höga ostadiga klackar. Sen har vi NPC:s som gett mig mod som ett lejon av att bara vara vid min sida. Som Dominic Santiago i underbara Gears of War när han nästan höll min hand som Marcus Fenix när vi slogs emot Locust på de mest otäcka ställena. Eller min älskade Super Mutant Fawkes som jag genast döpte till Franke som fick mig att våga mig in på ställen i Fallout 3 som var översvämmade av dödliga Deathclaws och väsande Ghouls, ställen jag aldrig hade satt en fot på ensam.
Eller Sheva som gav mig gigantiska bollar av stål i Resident Evil 5 bara genom att vara vid min sida. Visst, hon dammsög och stal all ammunition hon kom över men hon var en härlig trygghet till min annars så nervösa mage. Sully i Uncharted har varit en härlig klippa att luta sig emot med tips för att lösa de svåraste av pussel. Cortana i Halo var en ovärderlig sidekick genom spelserien. Men sedan finns baksidan av NPC:s. Den ständiga finnen i röven som ständigt följer dig i hasorna vart du än går, även in i de smalaste av korridorer. Ibland ställer de sig lite gulligt i dörröppningen och bara står där, flyttar sig inte en endaste millimeter. Du går emot dom, du knuffar, du putter. Inget händer.

Du backar och tar sats, springer, men han står där som om han var gjuten i betong. Ibland rör sig benen på honom som om han sprang ett maraton men han står ändå kvar i dörrposten utan att komma någon vart. Till slut tar tålamodet slut och aggressionen vinner över dig, ditt största vapen halas upp och du börjar anfalla den stackars ovetande NPC:n. Men om du trodde du skulle lyckas göra hackmat av honom trodde du tyvärr fel. Han står fortfarande och springer på platsen i den lilla dörröppningen och du inser att det är här du kommer dö. Det är här du kommer spendera resten av spelet, inne i ett mörkt toalettbås med en man som är 1,90 i strumplästen som står och gnider sig emot dig som om han försöker göra dig gravid genom byxorna.

Det hela slutar med att du gör en omsparning en timma bort och får spela om halva äventyret och ditt förhållande med din sidekick blir aldrig mer den samma för tilliten är som bortblåst. Han försökte sakta ta ditt liv på en nedpissad toalett och förvägra dig att uppleva slutscenen på spelet, och Majsan förlåter inte i första taget. Men priset som den värsta NPC:n går till Lydia. Eller Lydia Klamydia som jag kallade henne i spelet Skyrim. Jag var väl inte världens snällaste mot Klamydia måste jag väl erkänna, jag utnyttjade egentligen bara hennes kropp. Missförstå mig inte, det var inget sexuellt, men hon var stor och stark och kunde bära mina prylar så ja, jag kanske lastade henne lite väl tungt. Den frenetiska storsamlaren Majsan hade dammsugit hela Tamriel på vapen och värdesaker och jag hade tröttnat på att hela mitt rum på College of Winterhold påminde om Joakim von Ankas pengabinge så det var dags att börja sälja av lite. Så jag packade då min åsna, eller jag menar Lydia med mina finaste vapen och började snabbresa till närmaste handlare fram och tillbaka.

Det krävdes många resor och jag sparade de bästa prylarna till sist. Men plötsligt när jag reste så kom aldrig min packåsna. Eller, ja jag menar Lydia. Det var som om hon gick upp i rök. Jag reste tillbaka till där vi var från början men ingen välpackad Lydia fanns att hitta. Efter många timmars letande där jag vände på varje sten började jag inse att hon rymt. Kanske hade hennes diskbråck fått nog? Kanske hade hon träffat en annan spelare som såg hennes egentliga värde som människa? Kanske hade hon träffat en karl och fått en baby-NPC? Hur som helst så såg jag framför mig hur hon låg på nån strand i Sydamerika och drack Pina colada hela dagarna medans jag fick släpa runt på mina egna prylar. Så jag gav upp hoppet att aldrig se min Lydia igen och svor att aldrig titta åt en NPC igen, jag hade ju blivit ärrad och skadad för livet. Ja, ja jag träffade Aela bara en timme senare, men det var iallafall 60 minuter av mitt liv jag sörjde min packås... jag menar Lydia.

Spelet gick vidare, och nästan hundra timmar in i gjorde jag stora ögon när ingen mindre än Lydia Klamydia satt vid en eldstad i ett hus jag höll på att råna. Som om inget hänt. Som alla kvinnor var hon fortfarande sur och vägrade tala med mig och inte gav hon tillbaka sitt stöldgods heller. Men jag slapp spendera mitt liv i ovisshet vart hon tagit vägen. Tack och lov är inte hela NPC-världen förlorad på grund av ett dåligt vapentjuvande ägg, och vi borde faktiskt skåla för våra härliga icke-spelbara karaktärer. För vad vore våra spel utan dom? Tomma och öde.

Vem skulle få Mario att springa från slott till slott på räddningsuppdrag om inte Prinsessan Peach fanns? Vem skulle träna Geralt of Rivia till att bli en Witcher om inte Vesemir fanns där? Vem skulle driva honom till vansinne om inte Dandelion fanns där med sin lilla luta? Vem skulle planera alla heister i Grand Theft Auto V om inte Lester gjorde det med sin käpp i högsta hugg? Vem skulle rädda skinnet på Shepard om inte världens bästa Garrus fanns med i Mass Effect? Fastän de många gånger är som en svullen finne redo att klämmas mellan våra skinkor så fyller de ändå en funktion, de är våra sidekicks. Våra dörrstoppare. Våra vapentjuvar. De är händerna vi håller när det är läskigt. De är dom som väcker oss till liv när vi dör. De är dom som agerar kanonmat när vi springer från en fight som de fegisar vi är. Och våra spel blir mer levande med dom i. Så mer NPC till folket. Eller, ja inte mer Lydia. Hon kan brinna för alla fina vapen hon stal. Men av de andra.

Vilka NPC kan du inte leva utan? Vilken är din favorit?