Bäst Just Nu: Mars

Petter Hegevall:
Halo: The Master Chief Collection
Min storasyster med familj var hemma under sportlovet och hennes äldste son, som är lika gammal som Frank Hegevall, är väldigt spelintresserad. Detta innebar att han tillbringade dagarna hemma hos oss, tillsammans med jämnårige kusinen Frank och de spelade TV-spels i stort sett hela dagarna. Under ett par kvällar spelade vi alla Halo, mot varandra, och då valde vi Halo: The Master Chief Collection och framförallt Halo 4, split screen på fyra spelare. Jag, min flickvän, Frank och kusin Ture köttade på och njöt av mina favoritbanor "Impact" och "Haven" och för att försöka skapa någon slags rättvis balans var det tre mot en, alla mot mig, och jag fick enbart använda revolvern. Förutom det faktum att Microsofts bisarrt nog fortfarande inte fixat så att man kan döpa gästprofilerna på Xbox Series S/X, fungerar det såklart alldeles perfekt att njuta av gamla Halo-spel i uppdaterad form i denna ljuvliga samling och jag kommer för evigt att dyrka Halo 4 i multiplayer.

Henric Pettersson:
Elden Ring
Efter att ha tillbringat flera dussintals timmar med Horizon: Forbidden West var jag ärligt talat inte alls lockad av ännu ett spel med öppen spelvärld. Men när ett spel signerat FromSoftware släpps går det inte att ignorera det. Och när det dessutom fick toppbetyg nästan överallt gjorde det mig inte direkt mindre sugen, och sedan spelet lanserades har jag varit som besatt. Har jag inte spelat tänkt, så har jag tänkt på det. Konstant. Tidigare har jag favoriserat Bloodborne och kallat det för ett av världens bästa spel, men i och med Elden Ring tror jag minsann att det knipit den platsen. Elden Ring är verkligen ett magnifikt spel med en gigantisk och fruktansvärt intressant värld som gör det omöjligt att inte vilja se precis allt. Dessutom älskar jag verkligen utvecklarna för att de inte kluddrat över hela världskartan och håller spelaren i handen, utan istället håller alla hemligheter gömda och låter spelaren själv överraskas och belönas för att den väljer att utforska (anteckna, Ubisoft). I dagsläget har jag redan hunnit spela igenom det två gånger, och en tredje vända står på tur.

Johan Vahlström:
Triangle Strategy
Jag hade ju såklart räknat med ett mästerverk som uppföljning till Octopath Traveler, men jag var inte förberedd på att det skulle bli så här. Jag tänkte mig en kopia av Octopath med turbaserade strider och ett gäng karaktärer att spela som. Istället gjorde de en helomvändning. Jag fick njuta av strategiska strider från andra spel jag verkligen gillar, som Fire Emblem och Final Fantasy Tactics och en berättelse som bara följde en enda person (samt hans vänner). Från första minut var jag helt fast och ville egentligen inte lägga ner spelet överhuvudtaget. Det tog runt 20 timmar från början till slut och det var 20 timmar som bara flög förbi. För första gången någonsin gjorde jag alla sidouppdrag samt slukade så mycket som möjligt av allt som förgyller den intressanta världen och dess mörka krig. Här fanns kärlek, ondska och humor, men där alla vill hugga varandra i ryggen. Jag vill så gärna hitta några minuter här och där för att spela igenom 20 nya timmar för att se ett av de andra tre sluten.

Måns Lindman:
12 Minutes
Bäst i mars, och i år är egentligen Elden Ring men eftersom jag tillägnade en hel bloggpost åt mina första trettio timmar i FromSoftwares senaste mästerverk och då dessa timmar dessutom var i komprimerad form under en helg så får det i stället bli 12 Minutes. Ett spel jag varit sugen på ända sedan det utanonnserades och även faktiskt påbörjade i början av året men aldrig hann slutföra. Nu har jag dock nått vägs ände i denna intrikata mordgåta och jag har slitits mellan hopp och förtvivlan. Med påtaglig spänning och en nostalgisk peka-och-klicka-känsla från svunna tider men med samtidigt ett repetitivt helvete som knäckte mina svaga nerver både en och fyrtiofem gånger. Att kliva in i det där köket och se frugan bli kallblodigt dräpt på golvet för första gången väckte så många frågor. Vem? Varför? Men efter att ha sett samma scen utspelas timme ut och timme in så blev det lite väl mycket. För att uttrycka sig diplomatiskt. Visst serverades jag hela tiden nya ledtrådar som drev handlingen framåt och nog förstår även jag att det är själva kärnan i speluppbyggnaden, de där tolv minuterna men det gjorde det inte mindre enformigt. Samtidigt var det oerhört svårt att lägga i från sig. Gåtan var helt enkelt för intressant och kunde inte lämnas olöst och twisten på slutet var värd all dialog-grind.

André Lamartine:
Elden Ring
Ja, vad kan egentligen som inte har sagts? Detta är en genuint rafflande spelupplevelse och precis som många av mina andra kollegor förvånas jag fortfarande över hur stort det här spelet faktiskt är. Jag låste precis upp wen kloaknivå, för att sedan besegra en hemlig boss, för att därefter upptäcka att det finns en hemlig passage till en ny port - för att sedan upptäcka att det finns ytterligare en hemlig tunnel som leder till en helt annan värld. Jag är 100 timmar in i spelet och är långt ifrån färdig. Det skämtas ofta om grafiken, men det argumentet håller allt mindre ju mer man spelar detta underbara fantasyäventyr. Det är uppslukande, överväldigande, vackert, briljant, väldesignat och äckligt roligt att spela. Det enda jag egentligen inte gillar hittills är duo-designen på en del av bossarna, där svårighetsgraden bestäms mest av att bara slänga in en kopia av samma hårdkokta jävel i bossarenan. I övrigt kunde jag inte ha varit mer nöjd med From Softwares senaste alster, som är en tydlig kulmination av allt de har stått för sedan Demon Souls chockade en hel spelvärld. Detta är inget annat än mästerligt. Nu ska jag vidare ner i den där tunneln och ber för att jag inte attackeras av de där förbaskade jumbo-händerna igen.

Adam Holmberg:
Star Stable
Efter att ha varvat samtliga Pippa Funell-spel under de senaste tre åren har jag trillat tillbaka ned i gödselgropen utanför mitt Star Stable-stall där jag gör allt som jag älskar inom vår underbara spelvärld. Jag rider mina underbara hästar, ryktar dem, skor dem och sköter om dem som om de fanns på riktigt. Sen tar jag med dem ut på hissnande äventyr som jag kommer att minnas för resten av livet. Star Stable är verkligen magiskt bra.

Marcus Persson:
Valheim
Det börjar kännas en smula absurt men trots jag spenderat mer än femhundra timmar i Iron Gates vikingavärld så är spelet fortfarande omöjligt underhållande. Efter att mina två senaste medspelare fått avbryta i förtid så bestämde jag mig rätt och slätt för att starta en egen värld och börja om på ny kula. Helt ensam, vilket var första gången på väldigt väldigt länge och något jag dessutom omedvetet lyckades tajma med Valheims senaste mini-expansion. Hittills har jag tagit mig till järnåldern och krigar i de ständigt lika otäcka träsken i jakten på skatter och metall. Parallellt bygger jag nu dessutom också min första rejäla borg. Sten för sten och planka för planka växer min fästning fram vid strandkanten till ett böljande, stormande hav. Jag verkar helt enkelt inte kunna tröttna på spelet och med teamets senaste smygtitt på den kommande Mistland-expansionen så råder det ingen som helst tvekan om att Valheim kommer fortsätta ockupera kriminellt många timmar av mitt liv hela året ut. Ja antagligen även långt längre än så.

Marie Liljegren:
Assassins Creed Valhalla: Dawn of Ragnarök
Denna månad fick jag äran att recensera Assassins Creed Valhalla: Dawn of Ragnarök så det blev en djupdykning för min del ner i Svartalfheim där jag fick bära de stora skorna som Havi, kanske mer känd som asaguden Oden. Jag har gjort grillspett av Muspels, eldjättar som är lite som han den där Ittma Hohah, självplågaren i Povels låt, och dessa självplågare vandrar på lava utan att få ens den minsta av brännblåsor. Själv får jag jaga blommor som en annan desperat mö på midsommarafton för att fylla min mätare i min nya förmåga Power of Muspelheim. Detta för att själv kunna njuta av att få egna fossingar som tål värme utan att förvandlas till grillade grisfötter dock på väldigt kort och lånad tid. De nya förmågorna i spelet har fått mig att bli rätt lat som spelare, iallafall Power of the Raven som fått mig att titta med avsmak på Havi/ Eivors kycklingben som är på tok för långsamma att ta sig fram på. Så fort jag nu ska om ens en mindre sträcka förvandlar jag mig till den vita korpen och flyger snabbt på ettriga vingar dit jag ska. Min stackars häst vet jag inte var jag gjorde av, han är bara välkommen att bära mig och mina 234 vapen, 83 rustningar och 1475 pergamentrullar när min blomstersaft sinat.

Jag är som en Volvo-förare som fått låna en Mercedes AMG när min bil var på service och nu inte alls vill hoppa in i min trafiksäkra, trista, identitetsfattigt mjuka, svenska Svensson-kärra, jag och min rumpa vill känna tyska lädersäten och känna doften av lyx och flärd i stället för doftgran i lukten Granskog. Som vanligt är spelet packat till brädden med loot och samlargrejer och som vanligt går mycket av min speltid åt att likt ett tryffelsvin sätta trynet mot marken och sniffa upp dom. Varför vet jag inte, för jag har använt samma vapen de senaste femtio timmarna och Odens spjut har verkligen inte svikit gamla Majsan. Det har verkligen varit mysigt att vara tillbaka i Valhalla igen efter en lång paus och det är tacksamt när man får nya marker att utforska och nya uppdrag att bita tag i. Som att sätta på sig ett par riktigt bekväma tofflor men med ny sula. Man vet vad man får, och man vet att man får mer av det man gillar. Nu är spelet genomkört och de flesta vrår är utforskade, ingen yta glömd. Det har varit ett kärt möte men nu hör jag Aloy kalla mig tillbaka till Las Vegas och San Francisco. Har ju trots allt en hel värld där att rädda och det gör sig ju inte själv. Det är dags för Majsan att kavla upp ärmarna än en gång för att visa var skåpet ska stå.

Lukas Wallander:
Marvel's Guardians of the Galaxy
Elden Ring rullade in med buller och bång och fångade nästan hela spelvärldens hjärtan och mitt hjärta var såklart ett av dem. Jag hade aldrig riktigt fastnat för souls-spelen innan men nu kändes något riktigt rätt. Segern var given för månadens spel men sen landade Marvel's Guardians of the Galaxy på Gamepass. Jag har varit rätt sugen på spelet men tyckt att stridssystemet såg "meh" ut som bäst. En titel man klipper när det rasat rätt rejält i pris. Nu var det alltså "gratis". Tack alla kosmiska krafter för det. Star Lord och gänget kunde inte landa med sitt skepp i min dator vid en bättre tidpunkt. Jag jobbade halvtid men var ändå helt slut med en rygg i revolt. Jag drabbades även av någon form av böldpest direkt efter att ryggen började bete sig humant. Jag behövde inte få stryk av allt och alla i Elden Ring då. Jag behövde inte bli nitad och hånad mer. Jag behövde glädjen. Glädjen fick jag också. Marvel's Guardians of the Galaxy är som en bekväm charterresa med avslappnade vänner som inte kräver för mycket av en. Det är varmt och man kan med ett lite slött leende bara glida med. Stridssystemet fungerar fint när man vill spela lite lagom och inte vara lika fokuserad som en hjärnkirurg. Karaktärerna och manuse har fått många fina lovord av spelpress och fans. Mycket välförtjänt får jag säga och det är den absolut största behållningen i spelet. Jag har aldrig flinat så mycket åt ett spel. Jag tycker James Gunns filmer var roliga och charmiga men tugget nu är så otroligt mycket trevligare att svepas med i. Det kändes inte som att man försökte surfa på en våg efter filmerna utan det hade känts troligare om någon sagt till mig att det var precis tvärtom. Visst det finns ett gäng skavanker i spelet men det är snyggt och funkar tillräckligt bra för att vi inte ska känna behovet att ringa och klaga på resebyrån under vår rymdcharter. Många är ni som nickat tegelstenar i Elden Ring, med alla rätta då det är ett fantastiskt lir. Fast när livslusten, efter dödsfall nummer 327 innan frukost, tagit slut så vet ni nu vart ni ska rikta blickarna för att ladda batterierna igen.

Niclas Wallin:
Elden Ring
Ja, vi är några till som skriver Elden Ring och det finns ju onekligen goda skäl till det. Det är ju ett helt fantastiskt spel och det råkar också vara det enda jag spelat i mars. The Lands Between har trots att det är ganska ogästvänligt varit det ställe jag valt att tillbringa min fria tid på och jag har älskat nästan varenda sekund av det. 70 timmar är spelade och det lär sluta med minst det dubbla innan jag är klar. Med en tre månader gammal bebis kan man ju tänka sig att sömn borde vara prio ett, men icke. Får jag minsta öppning så drar jag igång Elden Ring, ibland är jag så trött att jag bara irrar runt planlöst på Torrent och plockar blommor eller råkar stappla rakt in i en bossfight med kraftigt begränsad reaktionsförmåga. Vilket inte är optimalt förstås. Vansinnigt bra är det hursomhelst och jag förundras fortfarande över hur mycket det ännu finns att upptäcka och hur enormt stort det är. Frågan är ju om något spel kommer kunna toppa detta i år? Jag tvivlar väldigt starkt på det.

Patrik Severin:
X4: Foundation med expansionen Tides of Avarice
X-serien är lite av en luta sig tillbaka och slappna av upplevelse för mig. Du får kontrollen över en pilot och ett rymdskepp beroende på kampanjstart. Sedan får du fria händer att göra vad du vill. Fokuset är ganska tydligt åt ekonomi och strid men det finns mycket man kan ägna sig åt. Du kan hjälpa lokala fraktioner genom att utföra uppdrag, leka prisjägare, bygga stationer och skapa stora flottor du kan leda i krig. Med Avarice har utvecklarna tagit till sig lite feedback som även jag hoppats på sen X3 och byggt in ett skrotröjarsystem. Det låter inte särskilt glamoröst men eftersom mycket av spelet berör krig och vrak av allt möjligt lämnats efter har det varit konstigt att detta saknades. Du kan sälja och köpa in lite av allt möjligt men konflikterna har inte riktigt varit förankrade på rätt sätt med den ekonomiska simuleringen som underbygger upplevelsen. Skrot kan numera vara lönsamt. Eftersom att allt du och datorn gör simuleras. Betyder det i detta fall att gods transporteras från en station till en annan. På nästa station kanske varan omvandlas med flera andra till något nytt och säljs vidare. Med uppdatering 5.0 och denna expansion har spelet kommit full cirkel där de flesta systemen känns förankrade i varandra. Jag älskar den typen av detaljer i mina spel. Det får världen att kännas levande då jag eller datorn kan ha en stor påverkan på skeppsproduktion, hur mycket resurser stationer får och vad varorna kostar.

Det är buggigt, men trots det erbjuder det en beroendeframkallande ekonomiskt simulering ovanpå ett actionrymdspel för en spelare. Jag älskar även musiken som sätter den där härliga mystiska känslan av en oupptäckt värld. Det saknar skalan och putsen kontra något som Elite Dangerous och No Mans Sky men jag föredrar X4 över båda nämnda upplevelserna idag. För dig som tyckte att Eve Online och Prosperous Universe var lite för tunga att börja spel och svåra att sätta sig in i så är detta en fin kompromiss mellan dessa och de två förstnämnda. Det har sin inlärningskurva men det är väl värt det trots sina problem. Denna månad har också präglats av andra spel som exempelvis Super Smash Bros. Ultimate som är en fantastisk titel.

Johan Mackegård:
Elden Ring
Ja, till slut var det min tur att återigen kasta mig in i From Softwares senaste oförlåtande fantasyvärld. Elden Rings öppna rike imponerar stort och jag älskar känslan av att ovetande irra runt bland ruiner i min jakt på död och ära. Jag är däremot inte lika lyrisk över upplevelsen som mina kära redaktionskollegor har varit, utan jag tampas lite för ofta med känslan av att Miyazaki och gänget gått snäppet för långt i jakten på att skapa den ultimata svårighetsgraden. Framförallt känns spelets bossar enligt mig lite för mekaniskt anpassade till att kontra mina väl inövade manövrar för att de ska kännas naturliga i sina attackmönster och jag tycker mig alltför ofta kunna ana From Softwares nogranna analyser om hur de bäst ska gå tillväga för att krossa Souls-veteranernas överkaxiga förkämpar. Jag gillar Elden Ring, tro inget annat, men i nuläget bryts min inlevelse snäppet för ofta av intrycket av att jag slåss mot en grupp sadistiska programmerare snarare än de vidunder jag ser torna upp sig framför mig, och det gillar jag inte. Måste dessutom alla tyngre motståndare sitta på en inre demonisk kraft som exploderar varje gång jag lyckats beta av halva deras slagtåliga livrulle? Vad hände med "vanliga" fiender? Än så länge har jag ju dock bara skrapat lite på ytan av vad som verkar vara ett extremt djupt spel med massor av mytologi, variation och storslagenhet och jag ser verkligen fram emot att få utforska mer av världen som väcker From Softwares djupt störda fantasier till liv. Mycket kan fortfarande hända för min resa i Elden Ring har än så länge bara börjat.

Jonas Mäki:
Tiny Tina's Wonderlands
Borderlands-spelen är som klippta och skurna för mig med bra action, sjuk humor och härliga boss-fighter. Till detta kommer ett tillfredsställande system med levlar och vapen som gör att jag kontinuerligt fortsätter mina äventyr, utan att tröttna. Visst, inget rår på mästerverket Borderlands 2, men om det vore måttstocken för vad jag kunde spela, hade det inte blivit mycvket lirat. Fantasy-spinoffen Tiny Tina's Wonderlands är precis så mycket Borderlands att jag på nytt sugits in i Gearbox stukat cel-shadade värld för rollspelsäventyr med den knäppaste unge jag någonsin stött på i ett spel. Mängden kärlek som lagts ner på att porträttera faktiskt rollspelande med papper/penna samt alla inslag av klassiska digitala rollspel gör att jag fortsatt lira även efter recensionstillfället. Det finns gott om hemligheter att hitta, nya klasser att utforska och ett rejält endgame att ta itu med, i det spel jag med bred marginal spenderat klart mest tid med under mars månad.

Olof Westerberg:
12 Minutes
Precis som Måns tog jag och två vänner oss igenom äventyrsthrillern 12 Minutes under den gångna månaden, och precis som honom var vi väl inte direkt begeistrade även om spelupplevelsen bjöd på en hel del (ofrivillig) underhållning. Behållningen bestod väl mest i komiken som uppstod i de ändlösa upprepningarna och de minutiösa kraven på att lyckas hinna med att göra allt i rätt ordning för att få komma vidare. Berättelsen är nämligen lika absurt långsökt som onödigt snirklig i sin jakt på nya överraskningsmoment och vändningar, och till slut sitter man mest bara och gapar åt tokigheterna. Sammanfattningsvis: Bra idé men alldeles för risigt utfört.

Joakim Sjögren:
Elden Ring
Sedan jag började skriva för Gamereactors räkning runt årsskiftet 2015-2016 så har jag hunnit med att dela ut två fullpoängare. Den första kom när jag recenserade det svenska indie-mästerverket Huntdown under våren 2020 och den andra dunkade jag iväg för drygt en månad sedan när det var dags att betygsätta From Softwares senaste nytillskott till Souls-genren. Än idag står jag sedan såklart bakom min tia till Huntdown, men frågan är om jag inte är ännu mer bergsäker på maxbetyget jag belönade Elden Ring med. För maken till sagolikt spel finns inte, och precis som resten av redaktionen har jag inte kunnat slita mig från det där landet däremellan. Jag funderar till och med om detta är bland de bästa spelen jag spelat - någonsin. För det är absolut inte omöjligt att Miyazakis eldiga epos slår sig in på min topplista när all rök och uppståndelse har lagt sig. Precis så bra är det.

Vilket spel tillbringade du mest tid med under den gångna månaden?