Jag hatar Kingdom Hearts 3

Vi går alla och bär på den där första magiska spelupplevelsen som någon gång under våra unga år blåste oss av våra fötter och fullkomligt kastade om allt vi trodde oss veta om hur ett riktigt äventyr skulle kännas. Det där spelet som ligger oss extra varmt om hjärtat efter att ha öppnat våra ögon för mediets förtrollande krafter och satt sin unika prägel på vad som skulle komma att bli ett av våra största intressen. För mig kom den upplevelsen någon gång i lågstadiet när min nyaste kompis Viktor introducerade mig till en spel där en pojke, beväpnad med en enorm magisk nyckel, kämpade mot horder av demoniska skuggor, sida vid sida med mina absoluta favorit-Disneyhjältar. Spelet hette Kingdom Hearts och en julafton senare var jag själv ägare av ett sprillans nytt Playstation 2, komplett med en kopia av Soras allra första äventyr.

Kingdom Hearts var för mig som vad exempelvis Star Wars var för många andra när Lucas galax första gången såg dagens ljus där under 70-talets andra halva. Berättelsen, mystiken och spelkänslan var perfekt för den 8-åriga Johan som lyriskt reste från värld till värld i Kalle Ankas gummiskepp och sjönk djupare ner i Square Enix kulörta värld för varje Disneyskurk som föll offer för min nyckel. Det var helt enkelt den perfekta spelupplevelsen som jag än idag bara har lyckats uppleva ett fåtal fler gånger, däribland med uppföljaren Kingdom Hearts 2 som expanderade allt som var bra med ettan till ett en fantastisk mix av gammalt och nytt. Plötsligt fanns det inte bara en gåtfull ärkeklåpare att handskas med, utan en hel organisation bestående av hela 13 stycken svartklädda superantagonister som alla hade siktet inställt på att förpesta universum och alla stackare som hade oturen att bo där. Herrejösses vilken uppföljare det ändå var. Men sen blev det tyst.

Åren passerade och även fast det visst dök upp ett antal spinoff-titlar mellan varven så var det ju inte samma sak som en uppföljare. Kingdom Hearts 2 var så mästerligt utfört att jag knappt kunde föreställa mig hur enorma kliv framåt del tre kunde tänkas ta med tanke på hur mycket som hade hänt mellan de två första spelen och efter hela 14 års väntan var det äntligen dags att möta mörkret igen i vad som var mitt mest efterlängtade spel någonsin. Ja du hör ju själv, det var ju som bäddat för att misslyckas men jag anser ändå att mina förväntningar var befogade. Även om Kingdom Hearts 3 inte skulle utveckla konceptet en millimeter framåt så hade den höga nivån från del 2 räckt gott och väl för att göra ett bestående intryck hos mig och när spelet äntligen signalerade om att det var installerat och redo att avnjutas så var det med den inställningen som jag äntligen kastade loss med kurs mot äventyret.

Först var jag faktiskt riktigt imponerad. Kingdom Hearts 3 är ju de facto fruktansvärt snyggt och att direkt kastas in för att dela ett mycket kärt återseende med min gamla vän Hercules var ju helt i linje med vad jag hade önskat mig men något kändes samtidigt inte helt rätt. Varför kunde jag plötsligt springa upp för märkligt glänsande lodräta väggar, oförklarligt trolla fram stora Disneyland-attraktioner och varför hade jag en gnagande känsla av att det inte var rolig att spela över huvud taget? Både Kingdom Hearts (1) och 2 hade en perfekt känsla av uppbyggnad där varje steg kändes meningsfullt för berättelsen och alla nya förmågor och vapen upplevdes som bevis på att jag hade vuxit men inget av det återfanns i del tre. Istället bjöds vi på orimliga superkrafter, konstiga karaktärsval och en idiotisk story som tillsammans rördes ihop till en osammanhängande röra som mest fanns till för att knyta ihop lösa trådar som hade lämnats orörda efter seriens många prequels och spinoffs.

Berättelsen hade ju under årens lopp blivit allt mer långsökt och onödigt komplicerad vilket gjorde att utvecklarna själva verkar ha tappat tråden och helt och hållet glömt bort många viktiga moment som då var helt avgörande för seriens tyngd. Hjältar, skurkar, onda som goda, som på ett eller annat sätt hade fått sätta livet till i tidigare delar dök obegripligt upp på nytt som om inget hänt, vilket ledde till ett alltför uppblåst karaktärsgalleri där ingen gavs något egentligt spelrum. "Kvantitet före kvalitet" tänkte Square Enix när de respektlöst sydde ihop ett enormt lapptäcke av redan avslutade storylines istället för att återuppväcka mystiken som utgjort själva kärnan av Kingdom Hearts i över ett årtionde.

Där avdankade fiender avlöste varandra i ultrarapid återfanns dock inte många av våra kära gamla vänner som en gång i tiden betydde allt för våra protagonister. Till att börja med så uteblev de folkkära Final Fantasy-karaktärerna i stort sett helt och hållet och Disney-världarna som blivit synonyma med serien bestod den här gången främst av trötta versioner av de populäraste nymodigheterna från Pixar. Ikoniska hjältar som Jack Skellington, Aladdin och Odjuret lyste i sin tur med sin frånvaro och utvecklarna var heller inte sugna på att koppla ihop de nya världarna med spelets övergripande handling i någon större utsträckning utan fokuset låg istället på att försöka sammanfatta filmerna på ett så utdraget och trailervänligt sätt som möjligt, helst utan att Sora, Kalle och Långben skulle ta för mycket fokus. Förfärad fick jag bevittna hur mina barndomshjältar istället förpassades till kulisserna där de på avstånd fick titta på när handlingen från Tangled och Frozen utspelade sig för att sedan få banka in pannbenet på en malplacerad slutboss som nästan alltid pressats in med ett enormt skohorn.

Kingdom Hearts-serien har ju som bekant alltid kretsat kring den utvalda nyckelbäraren och hans öde att bekämpa mörkret. Dock har det ju under årens lopp visat sig att den legendariska Keybladen inte är ett så unikt vapen som vi först trodde, utan redan när båda Soras goda vänner Riku och Kairi tilldelades vapnet i del två så höjde jag lätt på ögonbrynen men i Kingdom Hearts 3 gick det total inflation i vem som fick nyttja det skinande tillhygget. Inför slutstriden stod i princip varenda hjälte och deras moster med en egen nyckel i näven och det var i princip bara Kalle och Långben som av oklar anledning blev utan, vilket i sig också är riktigt märkligt.

Nej Kingdom Hearts 3 är för mig det svarta fåret som fick mig att svära på att aldrig köpa ett spel från serien igen och jag arbetar ständigt med att lindra det öppna sår som kommit av sveket från min allra käraste följetong. Jag älskar fortfarande både Kingdom Hearts (1) och 2 innerligt samt tycker riktigt bra om många av de mindre spelen men Kingdom Hearts 3 misslyckades inte bara med att leva upp till mina förväntningar utan tog också varumärket och gjorde det till något som det aldrig borde ha blivit. När eftertexterna till slut hade rullat färdigt för första och sista gången så stod det klart för mig. Spelet jag väntat på i över ett decennium, det avslutande kapitlet i följetongen som på riktigt inledde hela mitt spelintresse och skaffade mig min första konsol, var ett uselt hopkok av svikna förhoppningar och girighet från en utvecklare som inte hade lagt ner mer energi på berättande än vad det tar att skumma igenom seriens Wikipediasida. Därför hatar jag Kingdom Hearts 3.

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Jag hatar The Last of Us: Part II
Jag hatar It Takes Two
Jag hatar Death Stranding
Jag hatar Call of Duty: Vanguard
Jag hatar FFVII: Remake