Svenska
Gamereactor
artiklar
Deathloop

Jag hatar Deathloop

Den näst sista delen ur artikelserien om storspelen som vi inte gillar är det Henric Pettersson som skriver om hur mycket han avskyr Arkanes senaste actionspel...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Jag hatar The Last of Us: Part II
Jag hatar It Takes Two
Jag hatar Death Stranding
Jag hatar Call of Duty: Vanguard
Jag hatar FFVII: Remake
Jag hatar Kingdom Hearts III
Jag hatar Resident Evil: Village
Jag hatar Monster Hunter: World
Jag hatar The Division 2
Jag hatar Bloodborne

När Arkane Lyon lanserade Dishonored kom jag att älska studion. Jag spelade om spelet flera gånger och försökta ta mig an de olika platserna på helt olika sätt. Aggressivt såväl som passivt. Även om Dishonored 2 inte var exakt lika bra, gillade jag även det. Väldigt mycket, till och med. Sedan kom Prey som jag inte alls gillade men när Deathloop visades upp var jag åter igen väldigt intresserad av studion. Estetiken såg fenomenal ut och det påminde något enormt om Dishonored sett till förmågorna. Därför blev jag minst sagt förvånad när vår Johan Mackegård inte delade ut något högt betyg och jag började redan då fundera på tillvägagångssätt för att få honom kickad från redaktionen. Jag kände redan då att jag troligtvis inte skulle hålla med honom och hade beslutat mig för att lira det själv, så småningom. Sagt och gjort införskaffade jag spelet i december när speltorkan var stor för undertecknad, och än idag har jag inte orkat spela igenom det.

När det pratas om roguelike-spel förtjänas det att nämnas ganska tidigt var någonstans jag står i frågan. Det är ju trots allt något av en genre som du antingen älskar eller hatar. Personligen gillar jag genren, i lagom mängd. Både Returnal och Hades är toppenspel som jag verkligen rekommenderar till de som har tålamod. Deathloop känner jag däremot ingenting för. Jag är helt likgiltig. Introduktionen är så förbaskat slö och spelvärlden är inte alls så intressant som den på förhand verkade vara. Jag tycker dessutom att man som spelare motarbetas konstant. Oftast finns det ett tydligt mål att ta sig an innan dagen återupprepar sig och ofta känner jag att jag hade velat utforska fritt och inte vara begränsad till olika nivåer. Att sedan bestraffas för att man vill utforska de olika nivåerna och verkligen ta sin tid, förlorar man indirekt eftersom dagarna inte är oändliga (duh!). Nu är förvisso inte all investerad tid förlorad då det trots allt går att förvärva nya vapen och förmågor permanent, men jag känner mig ändå så begränsad. Och det är helt enkelt inte kul.

Deathloop
Vad tycker du om Deathloop?
Detta är en annons:

Introduktionen i dessa spel tror jag dessutom spelar en enorm roll för att motivera en att spela om delarna om och om igen. Returnal placerade spelaren på en mystisk planet med en karaktär som har ett tragiskt förflutet medan Zagreus försöker fly från dödsriket för att hitta sin mamma som han aldrig träffat förut. I Deathloop vaknar man upp på en strand och har ingen koll på något, samtidigt som en kvinna vid namn Julianna är efter mig. Tydligen finns en historia mellan oss, men det räcker liksom inte. Deathloop försöker vara ofta vara komiskt, men det blir faktiskt aldrig särskilt roligt. Och frågorna jag har slutar jag ganska snabbt att bry mig om. Faktum är att jag inte ens bryr mig om loopen längre och efter att ha lirat spelet ett par timmar bestämde jag mig för att låta Colt stanna kvar på ön. Stanna kvar och aldrig fly därifrån. För jag tänker banne mig inte sätta min fot på ön igen och dö av tristess.

Fienderna i Deathloop saknar helt personlighet och det är väl kanske mycket begärt att alla fiender ska ha en personlighet, men låt mig förklara. I Dishonored tros Corvo ha mördat kejsarinnan och det är alltså logiskt att varje polis i stan är ute efter dig. Du ska betala för vad du har gjort. Samtidigt gömmer sig flera mystiska figurer i skuggorna bakom denna lögn och det är intressant att luska ut vilka de är. I Deathloop känns däremot alla fiender som kompletta galningar som bara lyder order att döda dig, skulle de se dig. Premissen är enkel, och ganska tråkig. Om varken berättelsen eller karaktärerna engagerar mig, hur ska jag då orka tillbringa tid med spelet? Ja, svaret på den frågan är väl enkel. Om det är roliga att spela spelet. Det finns ju trots allt flera spel vars berättelser är ganska tråkiga men där spelet ändå är kul att spela. Assassin's Creed Valhalla, Days Gone och Kingdom Hearts III är alla exempel på detta. Deathloop känns däremot bara som en sämre upprepning på Dishonored. Miljöerna är ointressanta, man är begränsad till två krafter och du måste göra om saker på nytt näst intill hela tiden.

Jag ser och förstår dock varför många gillar spelet. Det är trots allt en sandlåda som är öppen för dig som spelare att ta dig an den på det sätt som du känner dig mest bekväm med. Det kan räcka en lång väg, för att inte säga att det kan vara skäl nog för att faktiskt gilla det ordentligt. För mig håller det dessvärre inte. Nu spelade jag aldrig klart Deathloop och jag låter det vara osagt om jag kommer att göra det eller inte, men jag känner för stunden absolut inget intresse av att göra det. Kanske skulle det bli mer intressant ju mer tid jag tillbringade med det, men vid det här laget har jag tillbringat sju timmar med det och jag har faktiskt inte haft särskilt skoj alls. Hade jag inte haft annat för mig hade jag säkerligen spelat det i brist på annat, men i och med de brister som jag nämnt här ovanför känns det inte lockande för fem öre. Nej, Arkane Lyon har förbrukat mitt intresse två gånger nu och jag kommer inte låta mig luras en tredje gång. Såvida det inte handlar om Dishonored 2, förstås.

Relaterade texter

DeathloopScore

Deathloop

RECENSION. Skrivet av Johan Mackegård Hansson

Tidsloopen måste brytas och Mackegård har återupplevt samma dag om och om igen och har återvänt för att sätta betyg.



Loading next content