Bäst Just Nu: December

Joakim Sjögren:
Halo Infinite
Precis som för många andra så har mycket av december tillbringats tillsammans med Halo Infinite, och då framför allt kampanjen. Jag gillar förövrigt nämnda singleplayer-komponenten väldigt mycket, och att bara vara på Zeta Halo och spränga banshees och ratta skorpion-tanken genom den vackra miljön har varit underhållning i absolut toppklass. Jag tycker visserligen fortfarande att storyn kunde varit lite bättre, och det hade verkligen inte skadat med lite variation i bandesignen för att hålla äventyret fräscht under en längre tid. Överlag är jag dock mer än nöjd med det 343 Indsutries har svarvat fram och jag ser framemot vad som står på tur för allas mår Master Chief

Marie Liljegren:
Kena: Bridge of Spirits
Mellan all julhysteri och jakten på julklappar i sann Arnold Schwarzenegger-style i klappjakten har jag de stunder jag fått över spelat det übermysiga spelet Kena: Bridge of Spirits. Jag har inte bara spelat det, jag har rent av djupdykt rakt ner i andevärlden och blev helt beroende av den vackra färggranna världen som väckte minnen tillbaka till alla härliga plattformsspel jag saknat sen Naughty Dog släppte sitt första Jak and Dexter. Jag har älskat varenda timme jag spelat och löst pussel på vägen till att fria själar som inte kunnat gå vidare och jag fylldes av en stor tomhet i bröstet när eftertexterna började rulla på skärmen. Efter en ständig uppsjö av actiontitlar där högt tempo och fiender i horder som faller för min hagelbrakare som normalt är min vardag är detta ett mysigt ombyte. Pastelliga färger, trallvänlig musik och fiender som är relativt söta även om de försöker döda mig med vassa vapen. Ge mig en uppföljare nu!

Petter Hegevall:
Halo Infinite
Jag ska vara helt ärlig här, multiplayerbiten i Halo Infinite frustrerar mig på en nivå som jag nog inte riktigt kan förklara utan att väva in dröser med otrevliga svordomar och könsord. Så illa är det verkligen och det handlar om ett par saker som jag verkligen avskyr, här. Dels är den "nya" spelkontrollen efter en månads tragglande i diverse onlinematcher inget som fungerar för mig. Inte i längden. För jag kommer verkligen inte in i den "nya" spelkänslan här, rent mekaniskt. Jag siktar sämre än någonsin, trots träning, och jag förlorar varenda match jag deltar i, även mot spelets vältrimmade bottar. Det räcker med att snabbt hoppa över till Halo 3 i Master Chief Collection och kasta mig ut online för att inse hur mycket bättre det siktet, rörelsekänsligheten, field of view-inställningen och mängden auto aim/bullet magnetism fungerar för min del. Jag har efter en månad inte riktigt kommit överens med de nya banorna i MP-portionen av Halo Infinite, heller, vilket jag verkligen trodde att jag skulle göra. Med det sagt säger jag inte att det är dåligt, det är bara inte riktigt nåt för mig i detta skedet - trots evinnerligt tragglande. singleplayerportionen däremot är något av det roligaste jag spelat i actionväg, någonsin, och jag är nu halvvägs in på min andra runda. Jag älskar omfånget, friheten, atmosfären, oförutsägbarheten, fiendernas dialog, variationen i hur man kan attackera samt hur utmanande det är. Jag älskar även ljudbilden, grafiken, flytet och bossarna. Lysande. Alldeles, alldeles lysande och mitt mest spelade under december 2021.

André Lamartine:
Marvel's Guardians of the Galaxy
Jag trodde först att det ständiga gnabbet i munnen på varandra snart skulle bli påfrestande när jag påbörjade min resa med de högljudda galaxväktarna, men några timmar in i rymdodyssén var jag såld; jag var såld på humoristiska dialogen, jag var såld på team-dynamiken och jag var såld på den härligt utflippade serietidningsandan som genomsyrade en minst lika urspårad historia. Faktum var att jag gillade det här gänget mer än sina filmvarianter. Medan Rocket och Groot i stort sett var identiska till sina filmvarianter anser jag att spel-Drax är en betydligt mer finslipad kämpe och Gamora blev snabbt min favoritkaraktär, då hon inte behövde vara låst vid filmversionens kyla. Visst blev det lite väl långdraget mot slutet och valen man gjorde spelade inte en särskilt stor roll i slutändan, men manuset var så skarpt att detta helt klart blev årets spelöverraskning för min del. Bara att samla dessa knäppgökar likt en timeout-session och inspirera galningarna, samtidigt som en 80-talsklassiker spelas upp under den pågående striden, är så Guardians of the Galaxy som det går att bli.

Måns Lindman:
Death's Door
Jösses vilket mys! Hade jag bara fått tummen ur och fiskat upp det här makalöst trivsamma hack 'n' slash-liret med sina tydliga Zelda-vibbar och en rejäl dos Dark Souls tidigare så hade det varit mitt favoritspel från i år. Ingen tvekan där. Så mycket att se och så många att dräpa. Alla förtappade själar som måste samlas in. Visst, det är ett kort äventyr. Runt tio timmar tog det, att i egenskap av dödens lilla kråka klara av alla bossar, lösa samtliga intrikata pussel och sätta ljussvärdet i allt som rör sig men vilka gemytliga timmar det har varit och det är klart att det har gjorts förr. Som sagt, Death's Door bär tydliga spår av topplir som Zelda och Dark Souls, om än betydligt lättare men det står ändå på egna oerhört stadiga ben och ber aldrig om ursäkt för vad det faktiskt är. I stället känns det snarare som en hyllning till sina inspirationskällor. Men det är inte bara gameplay som är otroligt tillfredsställande utan även estetiken måste hyllas, nästan in absurdum faktiskt för vilket exceptionellt vackert spel det här är. Med sin förebådande och sakrala stil, tillsammans med ofta bedårande karaktärer som både utstrålar grymhet och bjuder på skön morbid humor så liknar det faktiskt inget annat. Lägg därtill ett närmast katharsiskt soundtrack med lika vackra som olycksbådande pianostycken och det var bara för mig att kapitulera, lyfta på luvan och säga tack för underhållningen.

Patrik Severin:
Halo Infinite
Jag spelar sällan Halo i flerspelarläget inte för att jag inte gillar det, utan för att jag föredrar kampanjerna. Det är i dessa vi får utforska mytologin som Halo-universumet är byggt på, se ringvärldarna och begrunda karaktärernas plats i den på allvar. Sen tycker jag också att Halo är som bäst när man får prickskjuta panikslagna Grunts, arroganta Elites och dryga Jackals. Jag har förvisso aldrig gillat Brutes men det är mer hanterbara i Infinite kampanjen och roligare fiender än tidigare. Jag älskar också The Banished som fraktion i universumet. Antagonisterna denna gång gjorde ett lysande jobb att verka hotfulla trots Atriox frånvaro. Framförallt är röstskådespelet otroligt imponerande denna gång. Precis som Petter dyrkar jag ljudbilden både effekterna, musiken och de små sakerna. Jag får samma rysningar av intromenyn med det klassiska temat, som jag fick av menyn i Halo: Combat Evolved för 20 år sedan. Det är också fantastiskt tillfredsställande att höra det klickande ljudet vid ett skott i pannan på fienden. Även om spelvärlden är lite livlös är AI:n och dess interaktion med den fantastiskt. Att se fiender plocka upp bättre vapen, och använda miljöerna på olika sätt gör mig glad. Min enda sorg och frustration är Brutes med supersköldar som löper 300 meter med hammare och vrålar.

Även om jag har kritik mot spelet finns det ingenting i december som kommer nära denna upplevelse. Jag saknar lite mer liv i världen och även lite vapen från tidigare spel. Även om nästan alla vapen som finns med i kampanjen känns bra, är det lättare att ågärda den punkten med nytt innehåll. Oavsett om man lyssnar på propagandatornen som en Grunt styr över, ser Brutes kasta dessa med plasmagranater i händerna som en improviserad katapult, eller försöker övertyga en Elite om att flytta på sig med en stridsvagn så har jag roligt. Änterhaken visade sig högst användbar i att fånga vapen, lådor, eller förflytta sig i miljöerna. Trots mer mobilitet kan det det inte tävla med många av konkurrenterna. Det bästa är att det behöver det inte. Infinite landar spelmässiga som ett distinkt men eget spel. Det är en upplevelse jag anser att 343 Industries ska vara stolta över och vad Halo behöver vara 2021. Jag är helt övertygad om att kampanjen för Halo behövde detta. Något annorlunda, lite nytt och fräscht utan att tappa sin identitet som en av de stora i sin genre.

Henric Pettersson:
Lego DC Super Villains
Det har blivit något av en tradition att lira något Lego-spel i juletider för mig. När jag fortfarande bodde hos mor och far och min bror kom hem över julledigheten spelade vi ofta något av de spel vi inte hade spelat tidigare från början till slut. I år blev det naturligtvis inte riktigt så då jag inte längre bor hos mina föräldrar. Speltorkan var dock stor för mig i december månad och samtidigt gavs Lego DC Super Villains ut till alla med Playstation Plus och i brist på annat laddade jag ned det. Jag har vid det här laget tröttnat ganska rejält på TT Games oinspirerade och urvattnade spel men trots detta har jag under månaden som gått lirat kopiösa mängder av spelet. Så mycket att jag vänt på varenda liten sten som finns och kammat hem platinum-trofén och varje gång jag lirar ett nytt Lego-spel slår det mig hur perfekta de är för yngre spelare. Min tid när jag verkligen roades av dem är kanske förbi, men den dagen jag har egna barn ser jag dessa spel som ett måste.

Marcus Persson:
Demon's Tilt
Den andliga uppföljaren till Turbografx-16 fantastiska Crush-serie har återigen satt sina demoniska klor i mig och till tonerna av ec2151 briljant mustiga chiptune-soundtrack så vräker jag pinball-bollar mot allehanda ockulta väsen. Det kaotiska, tre skärmar höga brädet bjuder på ständiga överraskningar och jag fullkomligen älskar implementationen av bullet hell-mekaniken som direkt lånats från schmups-genren. Demon's Tilt tar alla de beståndsdelar som gjorde Alien Crush och Devil's Crush till så angenäma flipper-upplevelser och skruvar upp allt till elva, inget annat spel inom genren kommer ens nära att erbjuda samma underbart galna och totalt utflippade bolläventyr. Det är en praktfull audiovisuell gourméfest som saknar motstycke. Perfekt bollkontroll, sprakande pixelgrafik, makalöst speldjup och ett dundrande soundtrack. Demon's Tilt är flipperspelens okrönta konung. Och därmed basta!

Niclas Wallin:
Halo Infinite
Det var aldrig något snack här egentligen, dels har jag nästan uteslutande spelat Halo i december och dels så är det så förbaskat bra att inget annat just nu kommer riktigt nära. Jag ska erkänna att jag historiskt sett har haft svårt att klicka med Halo, det är något som inte riktigt har stämt för mig och det är svårt att sätta fingret på exakt vad. Men Infinite grep tag från första stund och jag har haft oerhört svårt att släppa kontrollen, det har hänt mer än en gång att jag råkat fastna och kommit till jobbet i ett närmast vegetativt tillstånd. Kampanjen var fenomenalt bra även om vissa bossar var otroligt enerverande och jag har lite smått börjat känna på multiplayern nu också efter många om och men. Det har inte varit så mycket att jag inte velat spela utan snarare att det bråkat med mig och att jag inte lyckats komma in i några matcher. Nu verkar det dock ha löst sig och jag gillar vad jag upplevt hittills även om jag behöver peta in lite fler timmar innan jag kan uttala mig helt om den saken. Halo Infinte är bäst i december och det känns inte helt otänkbart att det kommer uppta en hel av min tid i januari heller.

Johan Vahlström:
Forza Horizon 5
Bilspelet har fortsatt att dominera min speltid under december månad. Nu har julen kommit och gått och det har även märkts i spelet där fotbollsarenan gjorts om till en stor hockeyarena med tillhörande rink. Det finns snögubbar att köra över, paket att mosa och julgranar att kapa. Jag gillar när spel blandar in saker från årstider i sina spel. Det får spelen att kännas mer.. live. Jag har nu kört på alla vägar i Mexiko, fått tre stjärnor på alla sidoberättelser samt tre stjärnor på alla fartkameror, fartzoner, PR-stunt och allt annat sånt. Spelet har således börjat tappa lite för mig, men det var ändå spelet som tog upp den största delen av min tid i december.

Olof Westerberg:
Ghost of Tsushima: Directors Cut
Lagom till våra årsbästa-diskussioner gjorde jag slag i saken att uppgradera Jins samurajäventyr till nuvarande generation, trots det något tilltagna priset på trehundra spänn. Även om lyften är relativt subtila på ytan så gör dock Dual Sense-stödet mängder för inlevelsen, och utforskandet av Iki Island och farsans öde är ett välkommet tillskott till den i övrigt rätt korta huvudberättelsen i grundspelet. Världen är fortfarande otroligt vacker med en färgskala som spänner över hela paletten, och fortfarande lika livlös sett till hur statiskt invånarna interagerar med den. Berättelsen är likaså fortfarande storslaget bombastisk, och fortfarande lika enfaldig med avseende på dess obefintliga variation. Hämta rebellerna, hjälp till här, befria lägret. Suck. Det är mer av Ghost of Tsushima, helt enkelt - man spelar det för slagsmålen, de bästa som går att finna på marknaden. Måtte Sucker Punch redan vara på väg att slipa bort skavankerna och leverera en fullpoängare till uppföljare nu.

Jonas Mäki:
Halo Infinite
Ända sedan Multiplayer-delen av Halo Infinite har jag suttit som klistrad och spelat med samma gamla vänner som jag en gång kånkade TV-apparater med för att lira Halo: Combat Evolved på delad skärm, men också med nuvarande och före detta redaktionsmedlemmar samt ett par av er läsare. Men trots att jag i själ och hjärta är en utpräglad multiplayer-spelare när det alternativet finns, har jag faktiskt även spenderat kopiöst mycket tid med kampanjen. Dels lirade jag ju igenom den förra månaden för att recensera spelet, men dels lirade jag även igenom det en andra gång nu när det släppts "på riktigt" för att verkligen hinna njuta mer av spelvärlden. Hela tiden snubblar jag över saker jag missat, roliga påskägg och de där förbaskade skallarna samt hittar på nya sätt att använda änterhaken på. Halo Infinite står på en fantastisk grund som gör att jag verkligen ser fram emot att få se hur 343 Industries tar sig an serien framöver, nu när de äntligen hittat rätt. Men i väntan på det är jag hur nöjd som helst med det jag har och jag kunde inte ha bett om en bättre julklapp från Master Chief.

Adam Holmberg:
Nerf Legends
Efter att ha låtit Pippa Funell 2: Take the Reigns vila en månad har jag istället snöat in helt och hållet på Nerf Legends. Jag är förtjust i designen som har väldigt många vackra färger och vapenkänslan är i klass med Halo Infinite.

Johan Mackegård:
Fall Guys: Ultimate Knockout
Efter förra månadens omspelning av Kingdom Hearts lovade jag mig själv att ta det där extra steget för att äntligen kunna pryda min trofésamling med nyckelmästarens vackra sigil i form av prisernas pris - platinatrofén. Nummer 40 i samlingen för att vara exakt och det kändes hedrande att viga ett sådant jubileum till just Kingdom Hearts, spelet som på riktigt inledde min resa som gamer. Det hände inte. Jag tog inte det där extra steget och prisernas pris hamnade istället skamset i väntrummet till förmån för mitt stora osofistikerade "guilty pleasure"-intresse i spelvärlden: Fall Guys. Maken till beroendeframkallande galenskaper har jag aldrig upplevt, varken då eller nu och sedan det släpptes för drygt ett och ett halvt år sedan har jag förlorat vad som känns som veckor och år till de fåniga bönblobbarna. Jag kan verkligen spela Fall Guys hur länge som helst och oavsett hur sent på kvällen det är eller vad för ansvarsfulla sysslor jag bör ägna mig åt istället så intalar jag alltid mig själv att jag hinner "bara ett spel till". Det långsiktiga målet är även här att eventuellt knipa platinum-trofén men hur troligt det faktiskt är att jag gör det är upp till gudarna att avgöra. För att knipa den sista avgörande pokalen behöver jag nämligen vinna 5 hela turneringar på rad, vilket känns som en direkt övermänsklig uppgift. Jag brukar dock sluta som tvåa i nästan varje spel jag kör så om världens kosmiska krafter låter mig bli snäppet bättre så har jag ändå en sportslig chans att nå mitt mål. Än så länge är dock "Infallible"-trofén en våt dröm som jag febrigt strävar efter, utan att veta när eller ens om, den någonsin kan bli verklighet. Tiden får visa.

Vilket spel har du tillbringat mest tid med under den gångna månaden?