Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
artiklar

Filmer vi sett: November

Dags för Gamereactors filmteam att skriva om en lien slurk av alla de filmerna som vi gluttat på under den gångna månaden...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Filmer vi sett: November

Petter Hegevall har kikat på:
Venom: Let There Be Carnage
Den första filmen om Venom var inte särskilt bra, men heller inte särskilt dålig - trots att man tog sig friheter i förhållande till serietidningskaraktären som kändes direkt obegripliga. Uppföljaren, med en surmulet märklig Woody Harrelson i rollen som Carnage, är dock inget annat än årets hittills sämsta film. Sämre än Infinite. Sämre än Halloween Kills. Sämre än Beckett. Faktum är att den här filmen är så kass att jag fortfarande är direkt provocerad av dess uselhet.

The King of Staten Island
Jag tycker att Pete Davidson är den tråkigaste komikern som någonsin satt foten inom Saturday Night Lives anrika studioväggar, vilket var hela orsaken till varför jag skippade Judd Apatows komedi The King of Staten Island, när den släpptes. Men i brist på annat dundrade jag igång den nyligen och gillade den. Mysigt lågmäld, lagom charmig, lagom innerlig. Och Pete var roligare här än vad han någonsin varit i NBC:s sketchshow.

Dune
Fjärde gången gillt, som det så fint heter. Jag kikade på Denis vidunderliga mästerverk till film en fjärde gång under förra veckan och precis som efter tidigare genomtittningar kan jag bara slå fast att detta är årets film, för mig. Alla kategorier. Jag har nu även lyckats tagit mig igenom boken, och tycker väl att det effektiviseringsarbete och prioriteringsjobb som Blade Runner 2049-regissören gjort här, är i klass med vad Peter Jackson & Co gjorde med Tolkiens böcker. Lysande. Strålande. Fantastiskt. Fenomenalt. Jag längtar något grönjävulskt efter Dune: Part Two.

Detta är en annons:
Filmer vi sett: November

Henric Pettersson:
Halloween Kills
John Carpenters ikoniska film från 1978 ligger mig varmt om hjärtat. Uppföljarna som släpptes under de kommande åren har jag dock aldrig uppskattat. Inte det minsta. Inte Rob Zombies remake och dess uppföljare heller. Halloween från 2018 var däremot en ganska trevlig film och jag var nyfiken på att se vad de skulle hitta på inför uppföljaren. Den nyfikenhet försvann dock ganska fort när jag väl hade börjat glutta på filmen och istället längtade efter att skiten skulle ta slut. Allt blir så makalöst repetitivt och hela konceptet där samhället går ihop för att en gång för alla sätta stopp för Myers blev så fruktansvärt larvigt och ointressant att det förstörde hela filmen. Begrav hela serien, säger jag.

Eternals
Efter de massiva besvikelserna What If och Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings var jag inte ett dugg sugen på Eternals. Och jag blev definitivt inte mer sugen efter att jag läste recensionerna där de flesta kritikerna kallade filmen för medioker. Personligen fann jag den varken medioker eller jättebra. Den dög. Striderna var förvisso ganska tråkiga och framför allt finalen kändes stressad med underbyggda motiv vilket lämnade mig med en bitter eftersmak. Jag gillade dock porträtteringen av hjältarna, det långa tidsspannet och filmens plot-twist. Särskilt sugen på mer Eternals är jag inte, men nog var den inte så kass som jag tycker folk har fått den att låta som.

No Time to Die
Daniel Craigs tid som agent 007 har varit en riktig bergochdalbana rent kvalitetsmässigt. Hans tid började riktigt bra med Casino Royale för att sedan dippa rejält i och med Quantum of Solace och sedan upprepa det mönstret igen med Skyfall och Spectre gjorde mig skeptisk inför No Time to Die. När jag för ett par veckor kikade på den kände jag mig helt likgiltig efteråt. No Time to Die hade sina ljusa stunder med rätt trevliga actionsekvenser och hur den knöt ihop alla fem filmer, men den hade också sina brister. Skurken var exempelvis den kanske sämsta av alla Craig-skurkar och slutet misslyckades fatalt om du frågar mig. Daniel Craig förtjänade en bättre sista film och nu hoppas jag serien får vila ett tag innan Henry Cavill (som känns perfekt för rollen) får ta över stafettpinnen om några år.

Detta är en annons:
Filmer vi sett: November

Måns Lindman:
Midsommar
Jag hade inte sett om Midsommar sedan jag såg den på pressvisningen för två år sedan och var inte ens säker på att jag någonsin ville se den igen men nu var det på begäran och det var lika jävligt nu som då. Den okrönte mästaren av riktigt dålig stämning, Heredity-regissören Ari Aster placerade sin nya ångestfyllda story i Sverige. Midsommar som koncept, ja denna härliga högtid där vi en enda redlös dag går all-in och frossar i sill, plockar blomster, super tills vi kräks i trädgården, ligger med grannen och slutligen stupar i rabatten. I Hårga vankades det dekadens i nio långa dagar. Hemmavid har vi långbord dukade med allt från färska jordgubbar till varma kanelbullar men här var det helt andra bullar som serverades. I centrum, midsommarstången där det dansas till små grodorna tills foppatofflorna brinner. I Hårga var det annat som brann.

Midsommar var sin glada titel till trots, något av det värsta jag sett på bio. Kanske endast överträffad av Antichrist och nog hade han varit stolt som en tupp, von Trier om han tryckt ur sig något som Midsommar och det hade han mycket väl kunnat göra. Det var nämligen mycket som var von Trierskt här, friskt blandat med Fäbodjäntan, Helge Fossmo och valfri musikvideo av E-Type. En mindfuck-cocktail, smakfullt serverad ihop med psykadeliska svampar av absolut sämsta kvalitet. En riktig snedtripp som en stackars publik sent skulle glömma. Det här är fasa på riktigt och det finns ingen smärtlindring som hjälper mot sådant här jävulskap. Älskar man däremot det nakna, djuriska lidandet som kan få en att vakna kallsvettig mitt i natten och skrika rätt ut kan det såklart vara ett annat ljud i skällan. Den vägrar att lämna mig ifred och ibland kommer jag på mig själv att gå omkring och tänka på ättestupan. Och roligare kan man förstås ha i livet.

Copshop
Två av de träigaste herrarna i branschen, i en film med den sanslöst ostiga titeln Copshop. Kan det verkligen bli bra? Nej, det kan det förstås inte även om det faktiskt blev bättre än vad jag först trott. Slänger man in Gerard Butler och Frank Grillo i samma film så vet man att helvetet snart bryter lös, det är inget man behöver gå och fundera över. Det kommer att hända. Tack och lov är Alexis Louder med och löser upp den här övertaggade testestorondimman med ett stabilt skådespeleri i rollen som filmens hjältinna. Det finns inte så mycket att säga om en sådan här rulle. Det ger tretton på dussinet numera, där John Carpenters, på alla sätt överlägsna topprulle Assault on Precinct 13 ligger absolut närmast. Copshop är nämligen en rejält våldsam rulle som trampar upp välkända fotspår. Det är check i varenda box. Korruption, moraliskt fördärvade poliser, maffia, hitmen och one-liners. Tunn story men tajt action. Inget som kommer att kvala in på min årslista direkt men helt okej rulle om man har tröttnat på tillrättalagd PG-13-underhållning och vill höra svordomar och se rikligt med blod. Pluspoäng till Grillos hemska man bun som är hämtad direkt från Tom Cruises Den Siste Samurajen.

Detta är en annons:

Nobody Sleeps in the Woods Tonight 2
Den hysteriskt usla uppföljaren till den rejält mediokra Nobody Sleeps in the Woods Tonight. En polsk slasher som har stulit det mesta från mer namnkunniga verk. Spoiler (kursiv stil) från första filmen, om någon mot all förmodan skulle vilja se den:

I en cell på en polisstation sitter Zosia, tjejen som överlevde massakern i skogen. Polisen tror förstås inte på hennes berättelse och vem kan egentligen klandra dem för det. I en annan cell sitter två av mutanterna.

Till slut åker de i alla fall ut till den där stugan i skogen där allt hände men väl där kallar naturen på polischefen som omgående måste sätta sig på porslinstronen. Under tiden blir Zosia muterad och attackerar och dödar polischefen som tack och lov hann utföra sina behov innan. Så långt är det rätt underhållande ändå. Bisarrt och mörkt men sjukt nog skall det här utveckla sig till en kärlekshistoria mellan två mutanter som träffas för att ligga lite i stugan och då är verkligen botten nådd. Det är alldeles för mycket dialog för en slasher och den är dessutom helt hjärndöd. Ibland kom jag på mig själv med att undra om det möjligen var ett barn som hade skrivit manus.

Filmer vi sett: November

André Lamartine:
Home Sweet Home Alone
Det hör ju till jultraditionerna att åtminstine se en rutten julfilm vid sidan om klassikerna. Det är lika oundvikligt att stöta på en riktig skitfilm som det är att julhandla i sista minuten och precis som väntat var den sjätte (!) filmen i serien ett riktigt bottennapp. Tvåan var bara en trött upprepning av kultrullen, trean tog fånigheten till en helt ny nivå och resten är inte ens värda att tala om. Nummer sex i filmserien ser bättre ut än både fyran och femman tillsammans, men premissen funkar bara inte längre. Även om det finns kul referenser till första filmen - som exempelvis Buzz McCallisters cameo - finns det inget som påminner om Home Alones magi längre, där fiskämt, hashtags och onaturliga barndialoger står för "humorn". Att handlingen dessutom beror på ett uppenbart missförstånd från första början gör Home Sweet Home Alone till en riktig kalkon.

Eternals
Marvel befinner sig kanske inte i en svår sits ekonomiskt sett, men kvalitetsmässigt haltar världens största filmfranchise och med Eternals visar Marvel Studios att det kommer bli svårt att behålla fansens uppmärksamhet om inte något händer snart. De nya figurerna är nämligen pannkakasplatta, historien är urholkad på allt som heter logik och intresset för fler Marvel-filmer har tvinat. Eternals må inte vara lika barnslig som Schang-Chi, men när riktningen för superhjältarna blir vagare blir det svårt att engagera sig i dessa nya ansikten. Här hade Marvel egentligen hade behövt sparka igång nästa stora filmevent med detsamma och kanske kan nya Spider-Man få franchisen på rätt spår igen, men om publiken ska behöva vänja sig vid livlösa figurer som Eternals är det kanske dags att hoppa av hypetåget.

Dune
Vad mer behöver jag säga? Jag har tappat räkningen för de antal gånger jag har gluttat på Denis Villeneuves mystiska ökenepos och det är lika hänförande varje gång. Första filmen fångade verkligen Frank Herberts vision och själ och även om jag som Dune-nörd fortfarande beklagar mig över bortklippta scener är det fullt förståeligt varför Part One är designad som den är. Till skillnad från de många, girigt uppdelade bokadaptioner som har drabbat filmindustrin förstår Dunes filmmakare hur man bygger upp tillräckligt mycket mystik, mytologi och karaktär för att göra oss våldsamt sugna på nästa del och det finns så mycket detaljarbete i Dune att jag skulle se den flera gånger om. Dune är en passionerad filmtriumf som är direkt drömsk i sin vision och innan novembermånad är slut tror jag att jag hinner med minst en till genomtittning.

Filmer vi sett: November

Marcus Persson:
Ghostbusters
Nej jag är vare sig speciellt entusiastisk över eller ser fram emot vad Hollywood glatt försöka få till att vara den tredje Ghostbusters-filmen i ordningen. Nog för att det antagligen kommer vara bättre än den dödbakade geggan som Paul Feig svängde samman för några år sedan men originalet från 1984 behöver inga fler uppföljare eller nytolkningar. Det är en perfekt komedi som än idag utklassar det mesta andra i genren, främst med sin knivskarpa, smarta dialog som har mer nyanser än regnbågen själv. Ta sen i åtanke den strålande musiken från Elmer Bernstein, det ikoniska ledmotivet av Ray Parker Jr, gudomlig rollsättning och specialeffekter, miniatyrarbete samt mattepaintings som bara får en att baxna. Jag har sedan länge tappat räkningen på hur många gånger jag faktiskt avnjutit Ghostbusters genom åren och UHD-utgåvan från Sony är bara den senaste i ordningen av anledningar att återigen dyka med huvudet före rakt ner i ectoplasmans förlovade värld. Ett mästerverk som över åren åldrats likt ett fint vin och om möjligt är ännu mer njutningsbart idag, mer än trettiofem år efter sin premiär. Ren och skär filmmagi och Hollywood i sitt essä från en svunnen tid då där fortfarande fanns kreativitet och mod bland storstudiocheferna.

Army of the Dead
Jag duckade länge undan för Zack Snyders Netflix-exklusiva saga om de odöda och deras upptåg i syndernas stad, Las Vegas. De första intrycken och förhandssnacket bådade inte speciellt gott och när recensionerna började landa stod det ganska klart att detta verkligen inte rörde sig om filmvärldens svar på Mona Lisa. Men lik förbannat och mot allt bättre vetande så fick jag för mig att dra igång Army of the Dead för några veckor sedan. Kalla det morbid nyfikenhet eller temporär galenskap. I all ärlighet vet jag inte riktigt vad jag tänkte. Kanske fanns där en liten förhoppning om att alla kritiska röster hade fel, att denna senaste del i sagan om de vandrande döda fått oförtjänt med skit. Så här i efterhand vet jag inte om jag ska skratta, gråta eller bara kasta mig framför närmaste förbipasserande godståg. Army of the Dead var inte bara vämjeligt rutten på nästan samtliga plan, det kan också vara den film med enskilt fulaste foto jag någonsin haft oturen att plåga mig igenom. Fy bövelen vilket skräp. Hur mannen som mer eller mindre byggde sin karriär på en briljant nyinspelning av klassikern Dawn of the Dead misslyckas så kapitalt inom samma genre flera år senare är bortom allt förstånd.

Lost in Translation
Det blev en hel del Bill Murray under november och vad bättre anledning än så finns det att återvända till en av de få filmer jag anser vara helt perfekt. Den mest solida av fullpottare där allting samspelar på ett så majestätiskt vis att det helt saknas motstycke. Lost in Translation är inget annat än ett rent mirakel till film och varje scen, varje mening av dialog, varje kameraåkning och varje musikstycke är så sanslöst genomtänkt och perfekt utförd att man blir mållös. Scarlett Johansson som efter denna och Ghost World blivit bara ännu en i raden av alla mediokra välsminkade Hollywood-primadonnor gör här sin livs roll och kemin mellan henne och Bill Murray som den avdankade stjärnan Bob är intensiv och omisskännlig. Det är ett fyrverkeri av minspel och blickar som säger mer än alla manus i världen kan ge uttryck för, och hur Sofia Coppola lyckades fånga dessa scener på film är något som kommer både fascinera och förbrylla mig livet ut. Om filmvärlden har en motsvarighet till Beethovens sjunde symfoni så är det Lost in Translation. Ett ytterst intimt porträtt av två vilsna själar vars hjärtan möts mitt i Tokyos storstads-sus och lämnar en andlös, brusten och känslomässigt utplånad. Lost in Translation är så mycket större än film som media och har sedan första gången jag såg den aldrig lämnat mitt medvetande. Ett förunderligt magnum opus som egentligen inte går att jämföra med något annat.

Vilka filmer har du kikat på under den gångna månaden?



Loading next content