Svenska
Gamereactor
artiklar

Våra största filmbesvikelser

Efter att i dubbla omgångar skrivit om spel som gjort oss gruvligt besvikna är det nu dags för en utvald del av redaktionen att berätta om sina filmbesvikelser...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Här hittar du artiklarna om våra största spelbesvikelser: Del 1 / Del 2

Våra största filmbesvikelser

Petter Hegevalls största filmbesvikelse:
The Matrix Reloaded
Den första filmen är en av mina favoriter. En av de bästa filmerna som gjorts, särskilt i actionthriller-genren, om du frågar mig. Jag minns det som igår när jag såg sen för första gången, hur den inte bara chockerade med de coolaste effekterna, fighterna och eldstriderna som jag hade sett, men också imponerande med en finurligt mångbottnad och framförallt intressant premiss om hur mänskligheten förslavats av maskiner och försatts i något slags digitalt koma. Mina förväntningar på den extremt efterlängtade uppföljaren var naturligtvis direkt orimliga. Jag minns hur jag knappt kunde sova, inför biopremiären. Vad vi fick var dock den kanske sämsta storbudgetuppföljaren i filmhistorien med blajjigt meningslösa extrakaraktärer, klent manusarbete, fula datoreffekter och korkad grundstory i förhållande till hur finurlig ettan kändes, för sin tid. För mig råder det aldrig någon som helst tvekan om att The Matrix Reloaded är den enskilt största filmbesvikelsen genom alla tider.

Våra största filmbesvikelser
Detta är en annons:

Henric Pettersson:
Batman v Superman: Dawn of Justice
Trots att Man of Steel inte var så mycket att hänga i granen såg jag väldigt mycket fram emot Batman v Superman: Dawn of Justice och jag minns att jag verkligen trodde det skulle vara en riktigt bra film. Men det stod klart ganska tidigt in i filmen att detta var allt annat än bra. Det är sällan jag gått ut från biosalongen så missnöjd och på gränsen till förbannad. Manuset var proppat med logiska luckor, Batmans hat mot Superman var störtlöjligt och slutstriden var så pajig att man önskade att den aldrig ens skedde. När Doomsday klev in i bilden och såg ut som en orch från Sagan om Ringen begravde jag mitt ansikte i mina händer och frågade mig själv hur Snyder hade kunnat misslyckas så brutalt. Fastän Ben Afflecks Batman var den bästa porträtteringen jag sett av karaktären på film hittills gick inte filmen att rädda. Besvikelsen var total. Ingen film hade någonsin gjort mig så besviken tidigare och än idag har ingen film gjort mig mer besviken än Batman v Superman: Dawn of Justice.

Våra största filmbesvikelser

Måns Lindman:
Alien: Covenant
Jag vill ogärna vara den där trista som raljerar om svunna tider och hur det var bättre förr men när det gäller livsviktiga ämnen som Alien är det omöjligt att låta bli. När Ridley Scotts Alien slog ner som en syradränkt mardröm där varje bildruta höll åskådarna i ett gastkramande järngrepp var det en klaustrofobisk nagelbitare som överöste en lika delar lyrisk som gråtfärdig publik med både psykologisk skräck och "jump scares". En isolerad plats där ett dreglande monster ständigt flåsade någon stackare i nacken och Sigourney Weaver sparkade gigantisk röv i rollen som Ellen Ripley. Med uppföljaren Aliens utvecklade James Cameron konceptet och vräkte på med ett högoktanigt rymdröj som fortfarande inte har mött sin överman men skräcken och nerven fanns ändå kvar. Sedan rasade det, i snabb takt.

I Prometheus, filmen som skulle förklara allt och berätta historien om hur allt började gick vilse i sig själv och resulterade i att otaliga forumtrådar skapades på nätet där allt från sjövilda teorier med tillhörande diagram till "Aliens for Dummies" presenterades för allmänheten. Många onlinekrigare ville verkligen förklara för gemene man varför en chockerande anonym ensemble rände runt på en dödstrist planet och i ärlighetens namn inte fick ett skit uträttat. Visst dånade baselementen när gigantiska prylar raserades i slow motion men antiklimaxen gick nästan att ta på. När sedan nyheten kom att det skulle dyka upp ännu en ny Alien-film av Scott tänkte jag att nu äntligen får jag de svar jag vill ha och kanske får jag också tillbaka allt det där härliga jag saknat men nej. I stället blev det ännu värre. En enorm besvikelse och en film jag faktiskt genuint avskyr.

Detta är en annons:

Första delen av Alien: Covenant försökte visserligen att återskapa ensamhetskänslan från originalet när en koloniseringsgrupp får soppatorsk i rymden och panik utbryter. Men sedan, när besättningen plötsligt snappade upp den där signalen, något så urbota dumt som refrängen från Take me Home Country Roads i rymden och nådde den främmande planeten med sina små ilskna skuttande rymdmonster som mer liknade rabiessmittade kattungar än smygande taktiker föll allt. Xenomorph anno 1979 var en strateg av stora mått som med stort tålamod och list stalkade sitt offer tills det inte längre fanns någon återvändo. Nu var det kvantitet före kvalitet som gällde och att se rymdmonster kuta fram över öppna ytor och bli nerskjutna av stridsklädda toppsoldater med lasersikten levererade förstås ingen spänning alls, inte ens med sporadiska splatterfester och "gore en masse". Och Scott som så gärna ville få mig att tro att det var Shakespeare jag glodde på, med Fassbenders teatrala mumlande och pseudovetenskap. Men det är klart, hade man löst biobiljett för att se en android lära sig att spela blockflöjt i en wallpapp-grotta fick man förstås rejäl valuta för pengen.

Våra största filmbesvikelser

Johan Mackegård:
Star Wars Episode IX: The Rise of Skywalker
Det har säkert inte undgått någon att den senaste trilogin Star Wars-filmer kan räknas till några av de största sveken som begåtts i den moderna popkulturella världen. Även fast jag verkligen uppskattade The Force Awakens där jag satt i biomörkret så lyckades de båda uppföljarna riva ner och spotta på precis allt som jag och många andra älskade med den avlägsna galaxen. I The Last Jedi, som för mig var början på hjärnsläppet, tog Rian Johnson sig så många dumdristiga friheter att han i mångt och mycket raderade all uppbyggnad som JJ Abrams stått för i föregångaren. Trots det hade jag hoppet uppe när JJ återvände till Star Wars för att styra upp röran med den avslutande delen The Rise of Skywalker. Han hade ju trots allt lyckats en gång tidigare?

Men som historien har fått visa så blev det ju aldrig så. JJ styrde inte upp någonting utan han tog istället helt enkelt över Rians spade och fortsatte gräva hålet ännu djupare, bara åt ett annat håll. Den gamle Kejsaren var plötsligt tillbaka och bevisade tesen om att ingen i filmvärlden någonsin dör "off screen", utan sätts helt enkelt bara på avbytarbänken tills den dagen då tillräckligt mycket "hype" går att generera med karaktärens efterlängtade återkomst. The Rise of Skywalker" hade flera chanser att göra storyn intressant men varje gång filmen kom i närheten av någon typ av spännande handling så gjorde den en tvärvändning bort från vad jag ville se och lugnade mig istället med att det ju inte var så farligt som det verkade. Chewie var ju på ett annat skepp, Rey vet ju tydligen hur man läker Kylos sår, Ben blev ju kastad ner för "off screen"-stupet så han klarade sig ju galant! Vad skönt! Tänk om jag som tittare skulle behöva känna något! Nej Abrams nia var ett regelrätt sömnpiller ända fram till klimaxet då mitt ointresse byttes ut mot ren frustration när Reys "plot armour" visade sig vara bortom denna värld och när hon tvångsadopterade in sig själv i Skywalker-familjen ville jag bara skrika och gå hem.

Det tråkigaste för mig dock är att när jag nu ser tillbaka på de gamla filmerna så kan jag inte komma ifrån tanken av att hur uppslukad jag än blir av Lucas mästerverk så vet jag någonstans i bakhuvudet ändå med mig att allt ändå kommer att sluta i "And I am all the jedi" och den ofrånkomliga detaljen gör att Star Wars, i mina ögan är förstört. Däremot så har haveriet som stavas episod 7-9, tillsammans med de fruktansvärt intetsägande Rouge One och Solo, väckt giganten Disney till liv som panikartat har dragit i handbromsen och ändrat kurs och med lysande initiativ som The Mandalorian, Book of Boba Fett och Obi-Wan har Star Wars ändrat form och känns i nuläget hetare än någonsin. Hur det blir för Star Wars framöver kan vi ju såklart bara spekulera i men i nuläget så känns framtiden för Lucas galax långt långt borta faktiskt riktigt ljus.

Våra största filmbesvikelser

André Lamartine:
Indiana Jones och kristalldödskallens rike
Jag minns det så väl, dagen som Indiana Jones-serien störtdök rakt ner i ett dike. Jag och familjen kikade på National Treasure 2 strax innan vi skulle iväg till Kristalldödskallens Rike, där jag hånade Nic Cage-uppföljaren för att den aldrig kunde mäta sig med Spielbergs pricksäkra pisksnärtare. Jag minns hur fantastisk trailern var när det väl begav sig, då det fångade allt som gjorde filmserien så magisk. "Inget kan ju slå Indy" utropade jag självsäkert när jag väl gjorde mig bekväm i biostolen, men leendet försvann rätt fort när jag halvvägs insåg att jag var dödligt uttråkad. Hur är det ens möjligt? När eftertexterna rullade och jag vände mig till mina syskon var de lika förvirrade och chockade som jag. Just då kunde jag inte sätta fingret på vad det var som gjorde Indy 4 till en sådan spya till film, men där och då fastslog vi att National Treasure 2 minsann slog Indy på fingrarna. Hur mycket Spielberg än försökte gick det inte att undkomma det faktum att matiné-hjälten aldrig borde ha tagit på sig fedorahatten igen. Kristalldödskallens Rike var allt annat än spännande och underhållande, där manusförfattarna verkade ha missförstått tjusningen i franchisen: karaktärerna var trötta, historien var bedövande slö, CGI-effekterna var plastiga och mot slutscenen ville man bara genast förtränga det hela. Ingen ville se en gubbstrutt hasa sig fram genom en digital djungel i en ytterst vag skattjakt som saknade riktning. Det mest tragiska var dock aldrig utomjordingarna eller omdiskuterade scener som kylskåpskontroversen, det var det faktum att filmen befann sig i rätt händer och ändå gick ingenting rätt till. Det märktes att Spielberg aldrig ville återuppväcka filmikonen, för nog var det bäddat för besvikelse och jag misstänker starkt att den kommande filmen kommer att följa i samma spår.

Våra största filmbesvikelser

Marie Liljegren:
Terminator 3: Rise of The Machines
Vi har alla de där filmerna som ligger oss varmt till hjärtat, för mig är T2, Terminator 2 en av dom . Det är en film som setts om och om igen, och idag trettio år senare är den fortfarande lika bra och håller sig ännu fräsch rent visuellt och regissören James Cameron kan vara stolt över sitt verk. När det annonserades ut att en efterföljare skulle komma i form av en tredje film började förhoppningarna och suget födas i mig men de släcktes rätt snabbt när det visade sig att Cameron gett över facklan till en annan, nämligen Jonathan Mostow. Och skillnaden mellan de två männen är enorm. I mina ögon är det som att beställa in en grillad Oxfilé och serveras en taskig pyttipanna i stället. Sen lämnade skådespelarna mycket över att önska, Nick Stahl har lika mycket charm som en vetelängd och Kristanna Loken fick antagligen rollen för att hon är grymt sexig i en latexsuit. Hon besitter en skådespelartalang som helst ska njutas av i stumfilmer och vi tackar vår lyckliga stjärna att hon inte hade många repliker. Inte nog med att skådisarnas framförande lämnade mycket att önska, manuset luktade som ett par gamla unkna strumpor som glömts kvar i generationer i killarnas omklädningsrum. Ett försök att dra in lite humor i filmen landade rätt platt om jag får säga det själv. Hela filmen var bara en enda lång jaktscen och ja, vi har sett det förut. Besvikelsen var total och inte ens i närheten vad Terminator 2 levererade och filmen förpassades snabbt i glömska och hamnade längst bak i bokhyllan där den än idag samlar damm. Och den förtjänar faktiskt inte bättre. Så låt oss glömma att vi ens sett den och spola tillbaka bandet till ögonblicket då vi först hörde Hasta La Vista Baby. En klassiker och en film som var ljusår före sin tid med effekter. Låt oss stoppa bandet där innan Terminator 3 gav filmserien klamydia.

Våra största filmbesvikelser

Marcus Persson:
Star Wars: Episode I: Det mörka hotet
Under mina år som ung, oborstad illbatting var George Lucas original trilogi av Star Wars-filmer en lika viktig del av min vardag som hemläxor, sockrade flingor och lego. På skolgården var det krig med fiktiva ljussablar och låtsades vi inte vara mäktiga Jedi-krigare så sprang vi skrikande runt med utsträckta armar och låtsades vara X-Wing-skepp. Besattheten var total och fullkomlig, Star Wars var religion och vi försökte ständigt bräcka varandra i att ha sett flest filmer, ja till och med gå så långt som att ljuga om hur "ball" Star Wars IX var. Vår logik sträckte sig nämligen inte längre till att de filmerna vi kände till var numrerade IV, V, och VI. Vilket då rimligen innebar att där fanns fler filmer i serien där ute i det vilda som bara var mer svåra att hitta. Kort och gott var den med bäst förmåga att ljuga samt koka ihop rövarhistorier om vad som faktiskt skedde i de fiktiva Star Wars IX, X eller XI herre på täppan och kung på skolgården. Jag minns inte exakt hur eller när insikten danade på oss att där faktiskt bara fanns tre filmer. Men i takt med att åren gick och man blev (om än marginellt) visare så blev ju till slut allas vår önskan sann när prequel-trilogin blev till verklighet. Och tiden som föranledde premiären av Episod I: Det mörka hotet var ren och skär hysteri.

Vi bokstavligen kokade över av förväntan samt lusläste och absorberade varje litet stoft av Star Wars-relaterade nyheter som banade sin väg ut i tidningar och TV på den tiden. Den sommaren var magisk. Ja det kändes rent av overkligt att sitta där i biografstolen med flera hundra andra, uppleva hur salongen mörklades och se de första raderna av den krypande introduktion texten till det mörka hotet. Vad jag även minns väldigt tydligt än idag är den känsla av bitande besvikelse som långsamt spred sig i magen och ut i kroppen ju längre in i filmen man kom. Där fanns ljusglimtar, javisst. Podracingen var orimligt vräkig och ljussabelstriderna helt magiskt snygga. Men för varje cool scen tvingades man genomlida mer trams från den lismande Jar-Jar Binks, sömnig politisk dialog från anonyma senatorer och kanske mer än något annat. Den ohyggligt irriterande golvmoppen Jake Lloyd som fullkomligen torpederade hela filmen och förpassade den till botten av Marianergraven med sin närvaro. All fart och fläkt från originalfilmerna var som bortblåst och istället fick vi denna halvkokta röra av illa påtänkta idéer där minst hälften av dom aldrig borde fått lämna konceptstadiet. Problematiken blir än tydligare när man ser det väldigt upplysande bakgrundsmaterialet om hur filmen skapades, en självgod George Lucas som tycks vara omgärdad av Ja-sägare, helt ovilliga eller rent av rädda att göra sina åsikter och synpunkter hörda. Nej Star Wars: Episode I: Det mörka hotet var en brutal och omtumlande besvikelse som lämnade mig bitter, missnöjd och frustrerad.

Våra största filmbesvikelser

Niclas Wallin:
Suicide Squad (2016)
Det var väl dumt från första början att ens ha några förväntningar på Suicide Squad, det vet jag ju mycket väl om. Men... Jared Leto var anlitad för att gestalta Jokern och den första trailern lovade ju väldigt gott ändå och det kändes onekligen som att det skulle kunna bli riktigt bra och särskilt då med Leto som Batmans klassiska nemesis. Jag gick till och med och såg den på premiären och var helt orimligt taggad på det som komma skulle. Direkt efteråt var jag nästan vansinnig, Jokern är knappt med överhuvudtaget och filmen i sig var lövtunn på nästan alla punkter. Det rimliga hade ju varit att låta Jokern vara huvudskurken och inte nedklippt till en biroll, men så blev det icke. Det blev istället Cara Delevignes karaktär som ingen ens minns namnet på och det föll precis som resten av filmen helt platt. Det kunde verkligen ha blivit bra det här, men David Ayer slarvade bort det fullkomligt, vilket man kanske också borde förväntat sig förvisso. Margot Robbie är dock klockren som Harley Quinn och det lilla Jared Leto är med som Jokern gör han enligt mig riktigt bra, även om det råder minst sagt delade meningar om detta. Jag förstår absolut att hans playboy till Joker med en massa bling-bling och tatueringar inte föll alla i smaken.

Vilken är din största filmbesvikelse?



Loading next content