Bäst Just Nu: November

Petters mest spelade under november:
Halo Infinite (MP-beta)
Jag har aldrig blivit slaktad på det här skoningslösa viset i hela mitt liv, oavsett om jag pratar om PC-versionen av multiplayer-betan signerat 343 Industries - Eller Xbox-upplagan. Under den gångna månaden har det spelats en hel del, och som bäst har jag alltså kommit näst sist. Näst! Sist! Jag har svettats, vrålat, hamrat med knytnävar i soffan samt slängt prydnadssaker omkring mig likt en psykopat. I samma veva har jag accepterat att jag är en klåpare. Sämst. Eller ja, näst sämst. För jag har egentligen inte spelat Halo i multiplayer annat än plojmatcher mot min kompisar (System Link) på över tio år, och jag förstår naturligtvis att detta kommer att ta tid att komma in i. Spelet är superbt, dock. Det känns verkligen som en mix mellan Halo och Halo 3 i multiplayer, med toppfräsch grafik (såklart). Nu längtar jag något kopiöst efter 8:e december.

Henric Pettersson:
Marvel's Guardians of the Galaxy
Fastän jag lirade mycket inför recensionen av Marvel's Guardians of the Galaxy, lade jag aldrig riktigt ifrån mig spelet efteråt. Istället började jag om på nytt för att försöka förändra berättelsen och välja andra val och liksom min första tur med spelet var den andra också ett rent nöje. Efter den bittra eftersmaken som Marvel's Avengers lämnade efter sig var jag inte särskilt peppad på detta rymdäventyr. Av det jag hade sett på förhand såg det inte särskilt bra ut heller. Jag hade dock fel. För detta var ett riktigt bra spel som verkligen fångade karaktärerna, till skillnad från Marvel's Avengers. Ljudspåret var suveränt, striderna var roliga, berättelsen var underhållande och humorn var perfekt - vad mer kan man önska av ett spel med Guardians of the Galaxy?

Patrik Severin:
Forza Horizon 5
Det är lite ovanligt att jag skriver om bilspel. Jag har under november månad spelat Guardians of the Galaxy, Halo Infinite och Age of Empires 4. Alla exemplen är toppenspel men just Horizon 5 erbjudit rätt underhållning för mig denna månad. Det är varierat, roligt, visuellt imponerande och det finns alltid något nytt att göra. Framförallt är flerspelaraspekten så pass väl integrerad att det är lätt att hoppa över om man vill det, eller bara spela ensam mot datorn. Oavsett om du kör rally genom sandstormar, letar gamla bilar, auktionerar fordon, installerar nya delar, målar fordonen, fotar världen eller designar egna banor är innehållet roande. Jag är fortfarande kritisk till alla enarmade banditer och lite smådetaljer men överlag är det ett av årets bästa spel. Det beror på att du som spelare har så mycket kontroll över din upplevelse. Allt går att anpassa vilket gör omspelningsvärdet så högt. Det är seriens bästa spel utan tvekan och världen är otroligt bedårande att köra runt i. Under November har denna fantastiska sandlådetitel stulit all min speltid.

André Lamartine:
Resident Evil 8: Village
Jag var till en början väldigt frustrerad över inledningen till Capcoms hyllade skräcklir, som jag mest upplevde som rörig och styckad av långsamma minimellansekvenser. När jag väl nådde Dimitrescus slott började dock saker och ting falla på plats och tre genomspelningar senare har det bevisligen vunnit över mig. Svårighetsgraden "Shadow of Village" har inte visat sig vara nådig, men jag gillar utmaningen och även om storyn i grunden kan vara rätt puckad är det svårt att inte känna med stackars Ethan, som trots några härligt fåniga oneliners lyckas göra mig fäst vid karaktären - trots att man egentligen aldrig någonsin ser hans ansikte. Med andra ord har november-månad mest bestått av gotiska slott, fiskmutanter, skräckfilmsdockor och mycket hagelbrakande bland vampyrer och varulvar.

Måns Lindman:
Eldest Souls
Jag kan ju uppenbarligen inte hålla mig borta. Nu sitter jag där igen, med ett spel som testar mitt tålamod till den yttersta gränsen. Nerver på helspänn och blodsmak i munnen. Samtidigt är jag glad som en lärka för boss-slaktarfesten Eldest Souls är en härlig överraskning så här långt. Jag har nämligen bara spelat det i en dryg veckas tid, någon timma här och någon timma där men det är tveklöst det bästa jag kört under november. Rimlig utmaning, ljuvlig pixelkonst och briljanta strider, där varje vinst är som en pånyttfödelse. Det är som att stiga rätt ut ur livmodern med svärdet i hand och mord i blicken. Redo att möta nästa jävulskap och det är bara bossar. Rakt igenom. Är det inspirerat av Dark Souls, kanske Bloodborne, båda? Ja, det tror fåglarna det. Med den titeln och det upplägget är det förmodligen gränsfall till stämning men det spelar ingen roll. Det här spelet står ändå på egna ben, vilket är mer än vad jag kan säga om mig själv efter att ha fått röven serverad för tionde gången.

Olof Westerberg:
FIFA 22
Jag tycker bara inte sport är särskilt roligt, har aldrig tyckt det egentligen. Framförallt inte fotboll. Ändå blev jag sugen inför årets upplaga av FIFA, en spelserie jag inte rört på 20 år. Jag kan inte svara på varför, det går inte. Hade någon sagt till mig i somras att jag om ett par månader skulle sitta uppe till halv två på natten och buda på fotbollskort i Ultimate Team, då hade jag naturligtvis inte trott dem. Men jag har alltid gillat dagliga utmaningar och sådana grejer, och idén med att förflytta hela fotbollskortindustrin till en virtuell motsvarighet är riktigt kittlande, faktiskt. Även om jag antar att det är att svära i gamer-kyrkan så är väl inte dessa service-liknande tjänster så illa om de balanseras upp, och om man håller sig borta från att inte pynta in riktiga pengar? Rent spelmässigt, på själva fotbollsplanen, har jag precis lärt mig vad en djupledspassning är - så där finns inte mycket att tillägga. Habil fotboll, helt enkelt.

Marie Liljegren:
Grand Theft Auto: San Andreas
Jag hade svårt att skriva bara en titel denna gång då jag varit sinnessjukt ofokuserad denna månad och verkligen spelat lite av varje, allt från Far Cry 6, Greedfall, Control och Grand Theft Auto San Andreas. Så jag valde det spel jag suttit mest med och det är spelet som gav CJ ett ansikte som mer påminner om Mr. Potato Head. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen, men inte var det detta iallafall som stirrar tillbaka på mig i form av grafik som fortfarande ser ut som Playstation 2, där händerna är fyrkantiga som om de fötts ur Minecraft och menyerna fortfarande stenålders. Jag hade ju sett trailers som var grymt snygga med bilar som glänst och speglat solens nedgång i lacken, karaktärernas ansiktsdrag var verklighetstrogna och där de datorstyrda invånarna inte såg ut att vara gjorda på tomteverkstadens löpande band i ett hundratal klonade kopior. Insåg dock för sent att det var fangjorda trailers och inte the real deal. Buggarna är massiva och oftast för min egen del består de av att jag trillar igenom kulisserna eller fastnar halvvägs ut ur en byggnad.

Styrningen suger apröv när man till exempel ska huka sig och ta skydd i en eldstrid vilket gör att man inte överlever på grund av skickligheten utan bara i ren tursamhet. Men trots detta så sitter jag ändå här om kvällarna och cyklar runt på min BMX och röker på med mina homeboys. Jag går stadigt till gymmet varje dag med CJ och beundrar hans överdimensionerade biceps som jag fick kämpa för att trolla fram efter att CJ blivit tjock som en köttbulle efter för mycket tid på Clucking Bell och deras plusmeny. Jag har kört genom ett hus med min skåpbil utan att få en endaste repa, men lyckades tre minuter senare kvadda bilen då jag genade genom ett grönområde och råkade köra igenom en liten buske som såg supermjuk ut men som visade sig ha ett hjärta av sten. Trots att det är fult som stryk har jag jäkligt roligt i sällskap av CJ, Big Smoke och Sweet när vi härjar runt i San Andreas och rensar upp bland Ballas och Da Nang Boys. Nostalgin fyller mitt bröst när jag "cruisar" runt till tonerna av Bon Jovi på radion och jag råkar köra över en tant med blålila hår som hade den dåliga smaken att gå över gatan för sakta. Är som en elefant i minnet för jag minns gatorna och svängarna som om det var igår jag spelade spelet senast, och inte sjutton år sedan. Får väl se bara hur länge man orkar med den galet dåliga styrningen innan man får ett hysteriskt anfall och stänger av för gott. En gång i tiden var detta ett grymt spel, idag dock inte helt övertygande. Tänk vad de hade kunnat göra med detta om det gjorts redigt, vi snackar ju trots allt om Rockstar som är kungar i vanliga fall. Nu är de bara som rödtotten Harry, en före detta prins för tillfället. Gör om, gör rätt säger jag bara.

Johan Mackegård:
Kingdom Hearts
Det är och förblir min spelkarriärs värdefullaste titel. Nu är jag tillbaka bland stjärnorna igen och reser runt mellan klassiska Disney-världar tillsammans med Kalle och Långben och jag satt härom kvällen och tänkte på när jag under lågstadiet först bekantade mig med Kingdom Hearts och vad jag skulle tänka om jag visste att jag idag, över femton år senare, fortfarande sitter och spelar samma spel. Den här gången har jag dock satt ett nytt mål för mig själv med genomspelningen och det är att jag en gång för alla ska lyckas knipa varenda en av de små Playstation-bucklorna för att äntligen göra mig förtjänt av den efterlängtade platina-trofén. Nummer 40 i ordningen. Det tar lång tid och jag är heller inte den som skyndar på sådana förlopp men efter lite trixande med diverse minispel och gummiskeppsuppdrag så behöver jag bara se till att ta mig igenom storyn en gång till, på tid och utan "continues", för att hedra kronjuvelen i min spelsamling med den efterlängtade pokalen. Nästa månad kommer jag antagligen att ge Death Stranding en andra chans då jag snabbt tröttnade på Kolimas promenadsimulator efter första försöket, eller äntligen kasta mig in i Detroit: Become Human som länge har frestat mig, men som aldrig riktigt blivit av. Vi får se vad det landar i, nu ska jag i alla fall spela Hades cup på tid! Vi hörs.

Joakim Sjögren:
Halo Infinite (MP-beta)
Har inte hunnit spela så mycket som jag hade velat, men de få matcher jag har testat på har varit otroligt lovande. Halo-känlsan är där, flytet är perfekt och kartorna är precis rätt utformade för att erbjuda närhet till all action samtidigt som de finns en chans att hämta andan. Det enda problemet i dagsläget verkar vara progressionssystemet som både känns segt och oinspirerat. Att man likt Halo Reach inte bara kan tjäna upp till rustningarna och specfika delar man vill ha tycker jag är märkligt, och även om jag vet att det finns en affärssida där kosingen ska rulla in så hade jag gärna sett någon annan lösning. Det är dock en petitess i sammanhanget, och om kampanjen är lika lovande som den verkar (släpps den 8 december) så lär Halo Inifnite finnas högt upp på min Best of-lista i slutet på året.

Niclas Wallin:
Call of Duty: Vanguard
Nej, det är ju inte mycket nytt under solen i årets utgåva heller och på det stora hela är det ganska mediokert. Men jag har ändå lagt ner ett antal timmar under november och faktiskt haft riktigt kul i med multiplayern. Patrol är ett riktigt roligt läge och när man väl börjar få flyt är det svårt att sluta och det har blivit några nattmanglingar med vännerna över Xbox Live senaste veckorna och jag börjar till och med minnas lite smått varför jag en gång i tiden älskade spelserien. Samma känsla som i första Modern Warfare blir det ju förstås aldrig men glimtvis så. Vanguard bryter ingen ny mark men har varit ett utmärkt tidsfördriv när hjärnan är för trött för att ta sig an någon mer avancerad uppgift än att sikta och skjuta och ibland räcker det så, åtminstone för egen del.

Jonas Mäki:
Halo Infinite
Det har blivit ohyggligt mycket Halo Infinite under november. Och då talar jag inte bara om multiplayer, utan trevligt nog även singleplayer. Vad jag tycker om sistnämnda kan du läsa i vår förtitt, men de slutgiltiga omdömena dröjer givetvis till recensionen några dagar innan premiären. Men det har såklart även spelats brutalt mycket multiplayer där jag skjutit mig fram med mitt vanliga gäng som jag i flera fall spelat med ända sedan Halo 2. I princip varenda kväll är det röjardags, allra helst spelandes fyra mot fyra, men även Big Team Battle. Undan för undan snickrar jag en fränare Spartan-krigare samt försöker klara de mål som sätts upp av 343 Industries, och även om spelet fortfarande är i beta-fas och släpps formellt den 8 december, så vågar jag redan nu slå fast att det här kommer bli min överlägset största tidstjuv under 2022, och det är jag uteslutande tacksam för. Även om jag älskade multiplayer i Halo 5: Guardians, känns detta som Halo på ett sätt jag inte upplevt sedan Halo 3.

Johan Vahlström:
Forza Horizon 5
November månad bjöd inte på lika mycket spelande som vanligt, på grund av att jag inte varit hemma ungefär en tredjedel av månaden. Men när jag väl varit hemma har Forza Horizon 5 snurrat för det mesta. Jag står fortfarande fast vid allt jag skrev i min recension där jag gav spelet en nia. Visst, det har haft lite problem med grafiken och onlineuppkopplingen, men det är sånt som fixas så småningom. Jag har inte tänkt sluta spela det på ett långt tag framöver. Redan den fjärde delen bjöd på en rejäl mängd underhållning och nu i Mexiko har det bara utökats. Det finns en enorm karta att leka sig igenom med mängder av race och sidoaktiviteter. Det här är ett sånt spel som man kan spela för evigt. Det kommer jag säkerligen inte att göra, men det blir nog en massa timmar till. Jag är en som älskar att låsa upp saker och att göra klart olika samlingar och med skyltar som ska krossas, vägar som ska köras på och ladugårdar som ska hittas kommer jag få min tillfredsställelse där.

Marcus Persson:
Crusader Kings III
På något magiskt vis har jag aldrig tidigare beblandat mig med Paradox spelserie om kungar, erövrare och världsomspännande dynastier. Men efter att den tredje delen blivit så bejublad och överöst i positiva recensioner kände jag att tiden var mer än mogen att våga sig ned i djupet av denna brunn fylld av ränksmideri och storhetsvansinne. Krig, intrig och allmänt sattyg blev snabbt dags normen för det kvinnoglada familjeöverhuvudet till min klan, en brunstig och skäggig herre som under mina många speltimmar hann yngla av sig med fler fruntimmer än jag vågade räkna. En riktig romantiker som dessvärre inte hade samma lycka ute i fält som i sänghalmen och som slutligen mötte sitt öde i en blodig batalj med en av mitt lilla rikes angränsande överhuvuden. Exakt hur väl hans många söner kommer lyckas förvalta familjearvet är något som återstår att se. Jag har mina tvivel och framtiden för klanen är ytterst diskutabel. Där finns en stor risk jag får lägga dom på hyllan och istället lägga grunderna till en annan would-be dynasti. Kanske prova lyckan som glad skotte med fladdrande kilt. Möjligheterna är nära nog oändliga.

Vilket spel har du tillbringat mest tid tillsammans med under den gångna månaden?