Svenska
Gamereactor
artiklar

Perfektion: Cowboy Bebop

Redaktionen kåserar över perfektion i populärkultur och för André fanns det bara ett självklart svar: ultraklassikern Cowboy Bebop...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Perfektion: Cowboy Bebop
Cowboy Bebop handlar lika mycket om att gå vidare med sitt liv som att man alltid kommer att vara en fånge i sitt förflutna.

3, 2, 1, let's jam...

(Spoilervarning för en tjugo år gammal serie)

När jag först bekantade mig med den japanska rymdcowboyen och hans gäng gick jag i gymnasiet och jag minns hur betagen jag var av denna västerndoftande jazzfest. Filmen, alltså. Denna sylvassa rymdvästern blev sedan starten på en fenomenal kärlekshistoria med kultshowen, som än idag gör mig fnittrig av renodlad förtjusning. Att påstå att Cowboy Bebop är ett renodlat mästerverk idag är väl som att säga att vatten är vått, men det tåls väl att sägas igen: det kommer aldrig att finnas något som liknar Cowboy Bebop igen. Någonsin. Ingenting idag har ens nuddat vid dess sanna storhet och det lär inte komma något som ens kommer i närheten av dess vision. Jag menar, den urläckra introsekvensen är anledning nog att bänka sig framför dess 26 underbara avsnitt. Jag tror däremot inte att jag har uppskattat serien så mycket som jag har gjort i detta nu.

Detta är en annons:

Jag har insett att detta är den TV-sensation idag som fortsätter att borrar igenom mitt hjärta, ju mer jag ser den. Jag plöjde nyligen genom den animerade serien för kanske fjärde gången för några veckor sedan och det är direkt fascinerande att se hur vissa scener väger mer idag, ju äldre man blir. Idag träffar vissa sekvenser bröstkorgen som ett ånglok. Smäll efter smäll ligger man besegrad av seriens hjärta. Vikten jag fick bära för 15 år sedan, när den ödesdigra finalen rullade framför de tårögda tonårsögonen, har bara blivit tyngre. Jag har nog aldrig sett en TV-serie där både bild och musik gifter sig så väl med varandra att känslovågorna blir direkt obeskrivliga. Detta är vad som gör Cowboy Bebop så... perfekt.

Perfektion: Cowboy Bebop
Antagonisten Vicious och hans envisa rövhåleri vet inga gränser, men fungerar mer som en demon från det förflutna än en faktiskt karaktär - vilket fungerar klockrent för Spikes karaktärsutveckling och meningslösa flykt från kartellen.

Regissören Shinichiro Watanabe var ute efter att skapa en egen genre med Cowboy Bebop och medan det målet kan diskuteras var Cowboy Bebop ett fenomen som bröt sig loss från många anime-konventioner. Cowboy Bebops storslagenhet ligger just i den genreöverskridande mixen, som här blandade olika toner och stilar med både precision och självklarhet. Detta gjorde denna animerade pärla till en jordnära, men också andlig upplevelse. För det är nog inte bara jag här som har känt en rentav själslig koppling till den här historien? Cowboy Bebop är mer än bara en TV-serie: det är en känsla. En uppenbarelse.

Manusförfattaren Keiko Nobumoto bidrog här till en superbt finslipad berättelse som lämnar tittaren mer ensam ju längre tiden går och hon har länge stått för karaktärer jag sent lärt glömma. Cowboy Bebop är ett bitterljuvt minne om ensamma människor som under ett kort ögonblick hittar en samhörighet, något de förlorar när det förflutna väl hann ikapp dessa vilsna själar. Den episodiska strukturen tillät karaktärerna att gro vid sidan om deras många prisjägarturnéer på ett naturligt sätt, vilket gjorde utökningen av skeppet Bebops besättning till ett nöje. Jag älskade tidigt dynamiken mellan de vilsna själarna och jag avgudar ännu de kreativa sätten vi får lära känna karaktärerna, se dessa växa.

Detta är en annons:
Perfektion: Cowboy Bebop
"They often say that humans can't live alone. But you can live pretty long by yourself. Instead of feeling alone in a group. It's better to be alone in your solitude." - Faye Valentine

Scenen som exempelvis för evigt förseglade min kärlek till Cowboy Bebop har åldrats som ett fint vin: scenen där Spike faller genom fönstret och hans historik blixtrar till, där den änglalika musiken ackompanjerar det tysta glassplittret och minnesfragmenten, har bränt sig fast i bakhuvudet i många år. När jag först bevittnade detta kunde jag inte sätta fingret på vad det var som gjorde scenen så rörande, så mästerlig. Idag hänför seriens audiovisuella presentation mer än någonsin, då det inte är så viktigt att känna till hela historien från första början - allt du behöver veta finns i Spikes tomma ögon när han sakta lämnar kyrkofönstret bakom sig. Att skapa hela historier på så kort tid och med sådan noggrannhet kräver talang och en djup förståelse för filmberättarkonsten, vilket Cowboy Bebops skapare har visat gång på gång. Det är så poetiskt, så vackert utfört att man fortfarande saknar ord många år senare.

Något annat som slog mig rätt hårt efter min nya genomtittning var hur tragiska många av historierna faktiskt var, hur djupt deprimerande och smärtsam serien är i grunden. I mina tonår beundrade jag mest serien för sin hårdkokta film noir-stil och dess unika humor, men idag är det svårare att släppa taget om prisjägarna. Jag har känt till deras öden sedan flera år tillbaka, men det är få serier som lyckas få tittaren att fästa sig så snabbt vid karaktärerna igen när det väl är dags att köra en Bebop-maraton igen. Bara delen där Bebops besättning blir två man mindre är en genuin hjärtekrossare i sig, vilket är ögonblicket man inser hur ensamma huvudpersonerna faktiskt är och hur fäst man som tittare har varit. Farvälmeddelandet med Eds signatur-smiley, samtidigt som Seatbelts sångare bölar "Eeeease my mind, reasons for me to find you, peeeaace of mind"gör att det kliar något djävulskt i ögonvrån. Det är först när Ed och Ein går sin egen väg som jag insåg hur mycket jag älskade dessa knasbollar och hur mycket jag gillade den spralliga energin som dessa tillförde i det dystra skeppet. Serieskaparnas förmåga att blanda olika toner så sömnlöst är bara ett av många exempel på showens briljans. Samtidigt äter de hårdkokta karlarna Spike och Jet äter Eds, Eins och Fayes hårdkokta ägg i tystnad. Precis som sanna rymdkarlar gör. Som om hundens avfärd inte var tillräcklig sorglig ritar dessutom Faye upp sin barndomskammare i familjehemmet som inte längre existerar. Hon stirrar upp mot stjärnorna, i ett existentiellt vakuum där hon inte längre vet var hon tillhör i världen.

Perfektion: Cowboy Bebop
Ed och Ein tillförde en mer skruvad energi som på många sätt och vis var Bebops själ. När dessa sedan går sin egen väg blir det tydligt att saker och ting aldrig kommer att vara desamma igen...

På tal om Faye är hon helt klart karaktären som har växt mest på mig, där hennes jakt på sitt bortglömda förgångna leder till seriens kanske mest tårdrypande scener. Hon visar sig vara så mycket mer än bara en kaxig femme fatale när gänget exempelvis spelar upp Fayes gamla Betamax-video och mötet mellan den cyniska kvinnan och den hoppfulla flickan som hejar på henne från det förgångna är oerhört starkt. Som de där digitala mejlen man skriver till sig själv, fast med desto mer blandade känslor. Det är ett mirakel att hitta sig själv igen, samtidigt som det är något helt främmande - även om det inte borde vara det. Detsamma gäller stunden Faye faktiskt minns sitt liv. Ett skört, oskyldigt liv målas upp på mindre än en minut till en symfoni som lyckas omfamna, ja, livet. Detta är såklart tack vare Yoko Kanno, den legendariska musikkompositören som lärde mig att älska jazziga actionsoundtracks. Musiken till Cowboy Bebop är halva anledningen till att världen i Cowboy Bebop fungerar så bra som den gör och precis som jag har visat upp i länkarna är hur lätt det är för Kanno att slita ut ditt hjärta. Hennes rafflande musik förstärker dessutom seriens självbeskådande berättande, vilket gjorde att man som tittare naturligt kunde relatera till dessa dystra personligheter. Den meditativa musiken är hypnotiserande i sin självreflektion och var en av många ingredienser som gjorde karaktärerna så fascinerande och komplexa - något som helt har tappas bort i Netflix live action-äventyr.

Ja, jag kan väl lika gärna nämna elefanten i rummet: franchisen är ju åter aktuell tack vare Netflix live action-satsning, som enligt mig var ett tomt eko av originalets briljans. Det är en rörig remix av källmaterialets bästa stunder, fast med ett glättigt filter över sig - vilket för mig visar hur onödig denna adaption faktiskt är. Bara scenerna där Spike frågar om lov om att få skjuta Faye i ansiktet känns helt, helt fel. Humorn i den animerade varianten var betydligt mer raffinerad än så och just relationen mellan Faye och Spike är ännu ett exempel på varför jag uppskattar Cowboy Bebop mer än någonsin. Dessa är definitionen av coola katter, jazz på två ben, som inte alltid kommer överens, men det fanns något vuxet, fåordigt och sublimt över det hela. Nu spolar jag fram till deras sista interaktion, men det jag älskar är just det där subtila, det tysta, det visa och försiktigt intima som ju definierar så mycket av seriens berättarstil. Framförallt får vi veta så mycket om Spike och hur han alltid har levt i sitt eget förflutna, vilket visar hur tillfällig familjevibbarna ombord Bebop i själva verket var. Mannen skrev under sin egen dödsdom för länge sedan. Han förseglade sitt öde innan serien ens började. Spikes depression är den röda tråden som håller ihop denna existentiella historia om den ultimata ensamheten.

Perfektion: Cowboy Bebop
Spike och Faye är och förblir minnesvärda karaktärer, vars bitterljuva sista interaktion pekar på allt som gör cowboyens sista färd så tung...

Sedan kommer nådastöten: vår modige cowboy utkämpar sin sista duell och stupar i kartellens ruiner, medan kameran panorerar upp till rymden, där den starkast lysande stjärnan släcks - som om vi precis har bevittnat Spikes själ flyta iväg och tyna bort. Om detta inte är en av tidernas mest ikoniska dödsscener vet jag inte vad som är. Ingen hade väl väntat sig att vår västernhjälte skulle bada i sin egen blodpöl mot slutet? Jag var synnerligen chockad som tonårsvalp, rejält uppskakad när jag först såg detta, ögonen blodsprängda av frustration och förvirring. Jag kunde inte tro mina ögon. Hur kunde det sluta så här? Jag ville då inget annat än att se den udda Bebop-familjen leva lyckliga i alla sina dagar... jag ville se Jet och Faye bråka om reparationer, jag ville se Ed och Ein tramsa omkring, jag ville att Spike skulle återvända till Jet och dra ut på nya äventyr. Men det är sällan som man får som man vill. Om något är det ju hela poängen med Cowboy Bebop och efter att ha bevittnat detta tragiska slut för fjärde gången kan jag egentligen inte tänka mig en mer perfekt final än så här: redan från första avsnittet blev det smärtsamt uppenbart att välmenande människor inte klarar sig särskilt länge. Hjälten kommer inte rida mot solnedgången mot slutet. Redan i det första avsnittet tydliggjorde skaparna att den där lekfullheten måste vägas ut med tragedi. Det här är en värld där ingen lär sig sin läxa, där alla lever på lånad tid, där alla blickar tillbaka för att se om det fanns något meningsfullt som kan berättiga sitt liv. I huvudpersonen fall levde inte Spike förrän han slutligen gjorde upp med sina inre demoner. Kan det bli mer meningsfullt än så?

Jag har förresten alltid älskat de uppåt-scrollande finalerna, som ju började med finalen till avsnittet Jupiter Jazz: en soldat som aldrig lämnade kriget avslutar sin inre strid som ett stjärnfall och kameran svävar upp till ett glittrande stjärntäcke. Idag är jag övertygad om att Spikes död och slutet på dubbelepisoden Jupiter Jazz är några av de mest magiska ögonblicken som någonsin har producerats. De utsträckta stjärnbilderna i Cowboy Bebop hör till genrens bästa bildkompositioner, som här fångar ensamhetstemat i den tomma kalla rymden. Det är bild och musik i perfekt harmoni - så kan man nog sammanfatta Cowboy Bebop.

Cowboy Bebop var och förblir melankolisk animationsperfektion. Cowboy Bebop är en djupgående granskning av din egen själ, en stjärnskådning som lämnar dig överväldigad. Att ha upplevt Cowboy Bebop är som att ha delat en cigarett med en förförisk främling en regnig kväll: ni har pressat läpparna runt samma cigarett och har lekfullt växlat ljuva ord så att det slår gnistor mellan er. Du vet att mötet var kortvarigt och att ni aldrig kommer att ses igen, men du vet i just det ögonblicket att det här är en perfekt kväll du alltid kommer att minnas.

Perfektion: Cowboy Bebop
"Do not fear death. Death is always at our side. When we show fear, it jumps at us faster than light, but if we do not show fear, it casts its eye upon us gently and then guides us into infinity..." - Laughing Bull.

Tills vi ses igen, rymdcowboy...



Loading next content