Bäst Just Nu: Oktober

Henric Pettersson har spelat:
Dead by Daylight
Nu när höstmörkret lagt sig över vårt avlånga land är det extra trevligt att plocka fram de där lite mer otäcka spelen. Nu brukar Dead by Daylight förvisso hänga med mig året om och även denna månad är det spelet jag lirat absolut mest. Inför Halloween har spelet uppdateras med bland annat en ny överlevare och spelare har kunnat lösa in koder för ännu mer bloodpoints vilket gjort det omöjligt för undertecknad att inte lägga ned ännu mer tid i detta ändlösa onlinespel. I skrivande stund vet jag med säkerhet att det kommer bli många timmar till innan månadens slut, för det tycks vara helt omöjligt att lägga undan spelet för gott. Kommer vi ses där ute?

Jonas Mäki:
Back 4 Blood
Jag insåg redan när betan släpptes sent i somras att Back 4 Blood hade god potential att bli mitt nya favoritspel under lång tid framöver. Och så tycks det bli. Ända sedan det lanserades tidigare denna månad har jag och min sambo inte försuttit någon chans att jaga odött patrask i goda vänners lag. Varenda kotte vi lyckats få med oss har fallit pladask och följdaktligen hör det av sig folk på nästan daglig basis och vill lira med oss. Jag tyckte Left 4 Dead var fenomenalt när det begav sig, men tack vare kortsystemet och upplägget känns det hela tiden sporrande att komma tillbaka för att försöka överleva zombiehelvetet på allt högre svårighetsgrader i något slags sjukt utfall av masochism. Det har sällan känts så tillfredsställande att svinga ett baseball-trä, så mäktigt att avfyra en Deagle och så blytungt att brassa på med hagelbrakare som här. Blodet flyger som fyrverkerier i luften, saker sprängs överallt och det blir ofta chockerande tighta strider sedan någon zombie misstagit dig för dagens lunch. Jag räknar med att Back 4 Blood blir mitt mest spelade även i november och först i december lär det ruckas när en viss Spartan-krigare äntligen gör comeback.

Petter Hegevall:
Halo 4
Haven. Impact. De två multiplayerbanorna kommer tillsammans med Halo-klassiker som Hang Em High samt Blood Gulch samt Half-Life DM-banor som Undertow och Crossfire och Id Software-älsklingar som DM6 alltid att finnas närvarande i min gamla gubbhjärna. Makalösa banor, allihopa, och den gångna månaden har jag och mitt gamla gubbgäng spelat en hel del Halo 4 via System link, här hemma - igen. Det har skjutits något grönjävulskt med framförallt Saw-bössan och det har skrattats ännu mer. Halo 4 erbjöd på sin tid absolut inte spelseriens bästa singleplayeräventyr (tvärtom) men MP-delen var och förblir alldeles superb.

Adam Holmberg:
Alan Wake: Remastered
Det har varit ett intressant år då några av de mer underhållande spelupplevelserna i inte varit de toppmoderna och sprillans nya spelen som sipprat ut, utan en trave med remasters av spel från något decennium tillbaka. Ett av dessa är Alan Wake som jag återbesökt med Remedys nysläpp. Det är intressant att hoppa 11 år tillbaka i tiden och lysa skuggubbar i ögonen och lyssna på oändliga referenser. Det har kanske inte åldrats helt graciöst, men det är ett spel från en era vi inte ser riktigt lika mycket av idag. En intressant idé levererat med stil i en (då) toppmodern storspelsskrud är något som idag bytts ut mot mer trender eller monetära genrebyten. Om ni inte provat på Alan Wake tidigare rekommenderar jag det varmt, trots brister som hur striderna blir ganska monotona och spelet ibland har lite höga tankar om sig självt. Och om ni redan är väl bevandrade i Alan Wakes mörka skogar är det en utmärkt remaster värd att spana in för en liten peng.

Måns Lindman:
The Dark Pictures Anthology: Man of Medan & Little Hope
Bäst är kanske att ta i men med tanke på hur mycket skräp jag har spelat de senaste månaderna så tillhör ändå Supermassives mörka antologi de bättre. I samband med släppet av House of Ashes var det nämligen dags för undertecknad att stålsätta sig inför slätstrukenhet i form av de två tidigare delarna, Man of Medan och Little Hope. Trots att mitt hjärta blöder för skräck så plockade jag aldrig upp dessa då de medelmåttiga betygen fullständigt regnat ner över studions försök att upprepa succén med Until Dawn men med tanke på hur bra House of Ashes såg ut kunde jag inte längre hålla mig borta. Jag fick helt enkelt bita i det mediokra äpplet och lira ikapp och bandwagon-effekten var synnerligen stark här. Jag trodde mig redan innan jag började att veta exakt vad jag tyckte på grund av andras åsikter men visst var de helt korrekta den här gången. Det var två riktigt genomsnittliga spel det här. Inte dåliga men inte heller särskilt bra. Det var medelsvenssons Until Dawn. Visst fanns det höjdpunkter och ett gameplay tydligt inspirerat av monstersuccé från 2015 men långa, händelselösa stycken och repetitiva uppdrag tog udden av spänningen och som helhet låg upplevelsen ganska långt ifrån genombrottstiteln.

Det går dock inte att komma ifrån att formatet tilltalar mig likt en fin Chianti till min lever och som i en riktigt bra thriller eller kriminalserie vill jag verkligen veta vad som hänt, jag behöver veta hur det slutar. Sanningen måste fram och därför tryckte jag 10 timmar QTE-tyngt raffel i en sittning. Då det precis som i Until Dawn finns olika slut så funderar jag på att köra igen men har ännu inte bestämt mig. Nu är trots allt House of Ashes släppt, spelet jag egentligen ville spela.

Marie Liljegren:
Far Cry 6
Denna månad har Majsan rökt feta Kubanska cigarrer och försökt odla en ännu fetare mustasch samtidigt som jag övat på mina svordomar på spanska för att riktigt smälta in i på ön Yara där jag nu för tiden spenderar den mesta av min tid med att göra ön till min egna personliga lilla bitch. Och ja, jag vet att vi sett det förut i Far Cry-serien men jag gillar det. Det är satans kul att skapa oreda på ön som får mig att tänka på mitt bröllop 2001 på Dominikanska Republiken där tonerna från Merengue och vågorna konkurrerade med varandra, men det ger även insikten att hade jag bara haft den där hagelbrakaren i bakfickan hade jag kunnat hålla svärmor i schack under resan och sluppit komma hem och spela på läppen och vara glad ägare till mina första två gråa hårstrån. Till mitt sällskap i kampen mot att störta El Presidente Anton Castillo har jag en hel samling av härliga sidekicks och för tillfället håller jag fast vid min tama krokodil Guapo för en lång och trogen tjänst. Eller kanske är det bara för att han är så satans söt i sin lilla tröja? Synd bara att han inte verkar njuta av Majsans sällskap lika mycket som jag gör av hans för jag misstänker att han försöker ta sitt liv bara för att komma bort i från mig. Aldrig varit med om en krokodil som dör så ofta av de mest långsökta olyckor som Guapo, så jag börjar lägga ihop två och två nu. Dock är han otroligt trygg att ha med när man njuter av strandlivet på ön när man vill ta en paus i från att kasta Molotovs och kniva intet ont anande soldater. Känns som om hajarna som gnager av en arm eller två under mina dopp i det blå då låter de största kroppsdelarna vara intakta i respekt för min pansarhudade vän. Baksidan av spelet? Mitt ständiga missbruk av ord till min omgivning i form av Chicka, Jefe och Vamanos. Min stackars sjuttiofemåriga far Jörgen går nu under namnet Cabrón här hemma. Googlade det i efterhand och såg då till min förvåning att det faktiskt betyder "Male Goat". Låter coolare på film men nu har namnet blivit en vana så Jörgen får faktiskt bara ta det och leva med det.

Joakim Sjögren:
Metroid Dread
Det är fortfarande smått surrealistiskt att spela Metroid Dread, spelet man har väntat på i snart 19 år. För att sätta saken i perspektiv så har folk suktat efter en fortsättning på Half-Life sedan hösten 2007, då Half-Life 2: Episode Two lanserades, och den väntan efter mer Gordon Freeman har faktiskt "bara" pågått i 14 år - fem år färre än längtan efter Metroid Dread. Visst, det har såklart släppts andra Metroid-titlar under tiden, men det har verkligen varit något speciellt med att ratta Samus Aran i ett nytt 2D-spel som drar huvudstoryn framåt. Att Dread sedan lever upp till förväntningarna gör givetvis inte saken sämre, och detta är enligt mig ett av de bästa spelen som har släppts i år och tillika ett äventyr man sannerligen inte bör missa.

Patrik Severin:
Age of Empires IV
Jag fick äran att recensera och spela den efterlängtade uppföljaren till en av tidernas främsta strategispelsserie. Jag blev inte besviken och det har underhållit mer än något annat denna månad. Det ger mig lite hopp inför framtiden med Company of Heroes 3 och eventuella fortsättningar på Dawn of War. Det finns brister såklart och jag saknar en nivåskapare mest. Däremot det som erbjuds är en varierad och underhållande kampanj med ett robust flerspelarläge. Det är också trevligt att se ett mer påkostad strategispel av den här typen. Jag kan inget annat säga än att det är roligt, bra och väntan på fler spel har inte varit förgäves. Fyran är också en stark plattform att bygga vidare på med nya civilisationer, innehåll och annat. Om du gillar Age of Empires bör du spana in detta, om du är ny till serien kan det vara värt din tid också. Det är lätt att plocka upp men svårt att bemästra.

Olof Westerberg:
Slay the Spire
Det räckte med en enda helg i stugan för att trumfa en hel månads allsköns Playstationspelande. Från en tidig fredagsmorgon till söndagskväll tryckte jag in närmre tjugo timmar Slay the Spire på min Switch. Fram tills alldeles nyligen hade jag enbart spelat som en av kortspelets fyra karaktärer, krigaren Ironclad, men kände nu att det var dags att gå vidare. Och efter 60 timmar Ironclad var det som att spela ett helt annat spel med the Silent. Variationen i den grundläggande repetitionen - det vill säga att ta sig upp för spiran - är verkligen helt underbar. Från de första kittlande, trevande stegen med att lära sig och låsa upp alla nya kort, till att börja forma kombinationer och komma längre och längre upp och få sin första "Victory?". Det är som att Slay the Spire är fyra spel i ett, och jag har två karaktärer kvar! Vilken triumf för roguelike-genren, detta kommer jag att fortsätta återkomma till länge.

Johan Vahlström:
FIFA 22
Jag tycker att FIFA 22 har det bästa gameplayet på många år, men det är ju så klart inte helt utan problem. Vi är knappt en månad in i årets spel, men jag börjar redan känna mig lite trött. Problemet är att jag älskar fotboll alldeles för mycket och genom att eFootball är det värsta jag spelat finns det inte mycket val. Football Manager 2022 har dock påbörjats för recension, men det jag spelat absolut mest denna månad är FIFA 22. Jag känner att jag har en annan spelstil än de flesta andra då jag förlorar antal passningar nästan varje match. De flesta passar runt, runt, runt och dribblar hit och dit. Jag är mer att försöka komma så snabbt fram i anfall som möjligt och utnyttja olika löpvägar. Det har fungerat bra hittills. Jag skippade förra helgens FUT Champions, men i helgen ska det spelas igen.

Marcus Persson:
Horizon Chase Turbo: Senna Forever
De senaste veckornas vikinga-hysteri i den helsvenska Valheim-världen bröts så äntligen när expansionen till Horizon Chase Turbo trillade ner i mitt knä. Senna Forever, en hyllning till F1-legenden och världens snabbaste bilsport inbakad i en oemotståndlig retro estetik som för tankarna till det tidiga 90-talets arkad klassiker har fått mitt hjärta att göra kullerbyttor av glädje. Det har varit ett sant nöje att trycka plattan i mattan och uppleva dåtida likväl som nutida racingbanor i tvådimensionell tappning. Detta kopplat med ett otroligt beroendeframkallande gameplay och riktigt underbar musik av Barry Leitch, samma kompositör som gjorde originalmusiken till Top Gear-spelen. Så har Senna Forever stundtals varit nära nog omöjligt att släppa och hållit mig vaken lite onödigt länge vissa nätter. I mitt vanvett tyckte jag dessutom det var en god idé att även köpa spelet till Nintendo Switch, så nu kan jag få den drömska 90-tals arkad upplevelsen även när jag pendlar eller ligger i sängen. Huruvida detta var ett värst intelligent drag av mig återstår att se men jag njuter till fullo av varje sekund som horisonten kryper allt närmare mig och min ilsnabba F1-kärra kastar sig genom kurvor, upp för krön och genom tunnlar. Horizon Chase Turbo: Senna Forever är spelglädje i den renaste av former.

Niclas Wallin:
Red Dead Redemption 2
Oktober har varit oerhört hektiskt för min del, långa dagar med utbildning och sen två timmars pendlande på det dagligen. Man är aningen sliten och då är det perfekt att fly in i Red Dead Redemption 2 ett par timmar efter hemkomst. Jag kan inte påstå att jag ens gör särskilt mycket, jag rider mest runt på min trogna häst vid namn Aschberg och bara ser mig omkring, fiskar lite, jagar lite och försöker att inte ge mig på oskyldiga förbipasserande hur lockande det än är ibland. Det är otroligt fridfullt, det finns trots att jag lagt ner långt över 100 timmar i spelet fortfarande saker jag inte sett vilket i sig är helt fantastiskt. Häromkvällen råkade jag vara på rätt plats vid rätt tidpunkt och ett pentagram började lysa under ett förfallet hus. Mer spännande än så blev det förvisso inte, men ändå. Helt otroligt att Red Dead Redemption 2 fortfarande är kapabelt att underhålla i den utsträckning det faktiskt gör, det gör att det blir lite lättare att ha överseende med den klumpiga och stundtals hopplösa mekaniken.

Johan Mackegård:
Back 4 Blood
Jag fullkomligt dyrkade Left 4 Dead när det begav sig. Älskade det! Turtle Rocks virushärdade zombievärld var på många sätt mitt allra första steg in i actiongenren och jag kunde som minderårig pojkspoling inte greppa hur ett spel kunde vara så kusligt, rått och brutalt på samma gång. När samma studio nyligen dundrade ut sin senaste zombiefest Back 4 Blood var jag överlycklig över att äntligen få uppleva den typen av monsterupplevelse igen. Jag är förvisso fortfarande en sann nybörjare och har bara nyligen tagit mig igenom Act 2 men hittills har jag haft riktigt kul med Back 4 Blood och även fast grundkänslan fortfarande skriker Left 4 Dead så känns det som att utvecklarna har arbetat riktigt länge på att fördjupa konceptet till något ännu större. Ingenting kommer såklart att kunna mäta sig med min nostalgidränkta upplevelse med Bill, Zoey, Francis och Louis men med tiden tror jag att Back 4 Blood kommer att växa till sig i mina ögon och till slut uppnå samma typ av kultstatus som den andliga föregångaren gjorde för över 10 år sedan. Jag ser framemot att fortsätta slakten och se vad framtiden har att erbjuda och jag hoppas verkligen att Back 4 Blood fortsätter att leverera många actiondränkta speltimmar framöver, precis som Left 4 Dead gjort.

André Lamartine:
Resident Evil: Village
Precis som majoriteten av redaktionen var Resident Evil-rebooten i träskmiljö en härligt vidrig överraskning som väckte nytt liv i franchisekadavret efter det horribla sjätte kapitlet. Det är däremot för tidigt att säga om det senaste kapitlet, som tar en mer gotisk riktning, når upp till spelseriens bästa ögonblick, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte hade roligt bland vampyrerna och varulvarna - särskilt nu under Halloween-helgen. Storyn är rörig, men när har det någonsin spelat roll i Resident Evil? Den otäcka stämningen finns där, det kryllar av minnesvärda karaktärer och det beroendeframkallande upplägget gör det svårt för mig att lägga ifrån mig spelkontrollen. Jag har ännu inte nått slutet av Ethans mardrömssemester och jag hoppas att jag fortsätter bli ordentligt vettskrämd fram tills dess.

Vilket spel har du tillbringat mest tid med under oktober 2021?