Angry Birds Trilogy

Det är på något sätt poetiskt. När jag började på Gamereactor hösten 2008, var det första spelet jag recenserade Littlest Pet Shop. Nu, när jag skriver min sista recension, är det Angry Birds Trilogy som ligger under luppen. Cirkeln av små, fluffiga djur som man bara vill ha ihjäl sluts.

Helt icke-sentimentalt kan jag dock konstatera att världens största mobilspelsfranchise nu har släppts till konsol, och det är ingen skräll. Skrällen är snarare att det hann bli Fazer-godis före. Men nu har man alltså fått tummen ur och tryckt in tre stycken Angry Birds-spel (Angry Birds, Angry Birds Rio and Angry Birds Seasons) på skiva, putsat till grafiken och anpassat fågelslungandet från pekskärm till handkontroll.

Innehållet man får är mastigt - tre spel inklusive alla extranivåer som kommit med de regelbundna uppdateringarna. Det är hundratals speltimmar om man ämnar att bemästra varje nivå. Men om man jämför de 249-299 riksdalerna som det kostar med vad Rovio begär för mobilversionerna (21 ynka kronor totalt) känns det snabbt som en rätt dålig deal, särskilt eftersom konceptet är mobilanpassat - och därmed bättre till det formatet - in i minsta molekyl.

Det är nästan som att finnarna sysslar med bondfångeri. Att släppa det för sitt egentliga värde digitalt via Live Marketplace och PSN hade varit betydligt schystare. Betydligt mindre girigt. Men det är kanske vad som krävs om man - enligt Rovios egen utsago - ska bli större än Disney. Distributionssättet känns i kombination med prissättningen malplacerad och cynisk.

Väljer man dock att lägga sina alldeles för många slantar på Angry Birds Trilogy får man en gedigen konvertering. Angry Birds går ut på, i all sin enkelhet, att rasera byggnader och ha ihjäl grisar med hjälp av surmulna fåglar som kommer i olika varianter.

I början är det lätt, medan de svårare nivåerna lär få även de mest luttrade spelarna att slita sina polisonger. Trots sitt simpla upplägg kräver Angry Birds senare banor noggrant taktiskt tänkande och precision. När man kan beskriva ett spel med frasen "lätt att lära, svårt att bemästra" har spelet i fråga gjort mycket rätt. Angry Birds är ett sådant spel.

Spelkontrollen fungerar överraskande väl, även om den inte känns lika självklar som med en pekskärm. Styrspaken används för att sikta, medan ett enkelt knapptryck avfyrar fåglarna. Ett tryck till på samma knapp och fåglarna utlöser sina specialegenskaper; en variant delar sig själv i tre småfåglar för större spridning, en exploderar vid kollision medan en annan avfyrar äggbomber.

Funderar någon på att köpa Angry Birds Trilogy för att spela med sin Kinect bör man dock tänka om. Det är långsamt och registrerar rörelserna godtyckligt - som i så många andra vift-titlar där ute.

Grafiken är givetvis ett och två snäpp vassare i denna version gentemot de mobila. "Less is more" är ledordet i den tecknade stilen. Detaljarbetet är inte överdrivet ambitiöst, men det är knivskarpt, färgsprakande, charmigt och lekfullt. Lite på samma sätt som Worms-spelen.

Sedan går det som inte att undgå faktumet att Angry Birds ska avnjutas i korta stötar. Något att fylla de där korta stunderna av väntan på bussen, kafferasten eller i reklamavbrottet. Precis som det var menat från början. Under längre sessioner vill åtminstone jag ha något mindre banalt för att inte tråkas ut. Sa jag också att det är alldeles för dyrt? Det gjorde jag, va? Synd på ett annars bra spel.