Svenska
Gamereactor
recensioner
Alien: Isolation

Alien: Isolation

Creative Assembly har axlat ansvaret att göra rymdäcklet rättvisa. En skräckslagen och imponerad Oliver Thulin har fällt den slutgiltiga domen...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Efter fjolårets massiva fiasko Aliens: Colonial Marines hade de flesta Alien-fans, mig själv inkluderad, gett upp hoppet om ett spel som skulle göra filmerna rättvisa. Det kändes både sorgligt och orättvist. Men nu när jag ser tillbaka på det var det aldrig actionbiten vi fann, och visserligen förälskade oss i, hos den andra filmen som jag alltid längtat efter att få se i ett spel. Det var fasan i att känna sig jagad och iakttagen av ett intelligent, utomjordiskt ultramonster, med väldigt få resurser och isolerad från all form av räddning som jag ville se. Även om Aliens: Colonial Marines hade blivit hundra gånger bättre än det i slutändan visade sig vara hade det aldrig kunnat erbjuda en sådan upplevelse, men det gör Alien: Isolation - med råge.

Alien: Isolation
H.R. Gigers xenomorph-design är än idag hur häftig som helst och bestens animationer i Alien: Isolation är ruggigt övertygande. Tillsammans med Godzilla och King Kong är detta förmodligen världens mest ikoniska filmmonster.

Tonen sätts redan i de första bildrutorna, innan man ens når huvudmenyn. Fox-loggan visas upp i all sin prakt med ett ljuvligt retrofilter som får det att se ut som om man tittar på en gammal sliten VHS-kasett, komplett med förvrängt skräckljud. Detta behöver bli sagt med en gång; designen i Alien: Isolation är genomgående briljant. Den retrofuturistiska stilen (det vill säga "så här trodde man att framtiden skulle se ut på sjuttiotalet"-stilen) är så fläckfritt och kärleksfullt återgiven att vilket Alien-fan som helst lär kapitulera. Det låter lite klyschigt att säga det men det känns verkligen som att kliva in i Ridley Scotts skräckklassiker redan från start. Här har Creative Assembly verkligen lyckats.

Du axlar rollen som Amanda Ripley, Ellens dotter, som är anställd hos Weyland-Yutani i egenskap av ingenjör och spelets handling tar vid femton år efter händelserna i den första filmen. Hon får reda på att rymdstationen Sevastopol har Nostromos svarta låda i sin ägo och bestämmer sig för att lifta dit med skeppet Torrens för att en gång för alla ta reda på vad som hände med morsan. Och det visar sig snabbt att Amanda har fått ärva sin mors otur då det inte dröjer länge efter att hon vaknat upp ur sin cryosömn innan saker och ting går käpprätt åt hellböbbö. Innan Amanda går ombord på stationen tappar hon bort sina kompisar vilket är början på en sotsvart, ryslig mardröm i spelform.

Detta är en annons:
Alien: Isolation
Rörelsedetektorn finns givetvis med i Alien: Isolation och den är utan att överdriva din bästa vän. Förutom att visa var varelsen befinner sig kan den även lotsa dig mot ditt nuvarande mål.

Alien: Isolation är en av de mest intensiva spelupplevelserna jag någonsin avnjutit. Särskilt de första fyra eller fem timmarna är snudd på perfekta i sitt tempo. När du tar dig ombord på Sevastopol räcker det med att se dig omkring för att förstå att något fruktansvärt har hänt, och håller på att hända där. Atmosfären är så tät att du nästan kan känna doften av plast, elektronik, syrabaserat blod och död - mycket tack vare den absurt välgjorda ljudbilden. Musiken är för det mesta så subtil att den knappt märks av, mekaniska anordningar rasslar olycksbådande, datorer blinkar och piper och man hör inte sällan något krafskrypa i ventilationstrummorna. Hela scenariot påminner inte så lite om det man finner i Dead Space. Du kan lätt se att Sevastopol, precis som USG Ishimura, har varit en arbetsplats och ett boende för inte så länge sedan - och det gör det så mycket lättare att leva sig in i situationen.

Spelet tar verkligen gott om tid på sig för att få spelaren i helt rätt sinnesstämning innan det dundrar igång på riktigt. Det dröjer dryga timmen innan man ens får sin första skymt av monstret som du kommer lära dig att hatälska under spelets gång. Men i Alien: Isolation finns det mycket mer att oroa sig över än bara varelsen. På Sevastopol finns det andra överlevare, strandsatta människor som redan har levt och lidit med skräcken som Amanda ännu inte fått chansen att bekanta sig med. Kaoset är ett faktum och alla är farligt störda. Om du vill hålla dig fri från kulhål gör du alltså bäst i att hålla ett bra avstånd från dessa människor och vara diskret i din framfart. Stationen kryllar dessutom av Seegson-tillverkade "Working Joes", budget-androider som till skillnad från Weyland-Yutanis versioner inte alls är särskilt mänskliga till utseendet. De är inte det minsta snälla och är väldigt svåra att besegra.

Alien: Isolation
"You're becoming hysterical", säger androiden med syntetisk röst samtidigt som den kastar in dig i en vägg och ommöblerar ditt ansikte med sina nävar.
Detta är en annons:

Det mest träffsäkra sättet att beskriva spelsättet i Alien: Isolation är kanske att se det lite som en underbar blandning mellan upplägget från Metroid Prime (minus alla supermissiler, bomber, skruvattacker och plasmastrålar) samt nödvändigheten av att smyga och sårbarheten från det relativt nya Outlast. Du har ständigt ett mål, en motivation som för dig framåt men det är väldigt sällan du tvingas åt ett visst håll och du är för det mesta helt fri och i allra högsta grad uppmuntrad till att utforska Sevastopols många rum, skrymslen och omgivningar. Du börjar helt tomhänt men får snabbt lägga vantarna på lite nödbloss och en stor skiftnyckel som låter dig öppna vissa av spelets förseglade dörrar. Allteftersom att spelet fortskrider kommer du över nya och bättre verktyg som svetsbrännaren och dekrypteringsapparaten som möjliggör ytterligare utforskning.

Alien: Isolation håller dig verkligen inte i handen som många av dagens mer filmiska spel. Det är upp till dig att förse dig själv med bästa möjliga chans till överlevnad. Du kommer samla på dig komponenter med vilka du kan bygga olika sorters föremål som förband, EMP-granater, molotov cocktails och så vidare, inte helt olikt hur det fungerade i The Last of Us. Det är livsviktigt att studera kartan ordentligt så att du kan planera din framfart, särskilt när det finns illasinnade fiender i området. Din hälsomätare regenereras inte och det finns inga checkpoints (bortsett från mellan kapitlen), så vill du spara dina framsteg får du snällt leta upp en av spelets strategiskt utplacerade sparstationer. Det är mycket som kan gå fel för dig men det är också det som gör varje given konfrontation så olidligt spännande.

Alien: Isolation
Ja, det finns skjutvapen att använda i Alien: Isolation men det är bara eldkastaren som har någon inverkan på xenomorphen. I de digraste av nödfall kan dess flamma användas för att skrämma bort besten för några värdefulla sekunder vilket ger dig chansen att gömma dig. Problemet är att du då bekräftar din närvaro och gör honom redigt förbannad på samma gång.

Det har blivit dags att prata om huvudattraktionen, Xenomorphen själv. Även om den inte visar sig under den första timmen eller två känner man dess närvaro ständigt. Jag kände mig jagad och iakttagen från början till slut även om det inte är alltför ofta som den aktivt försöker döda dig. Creative Assembly har på förhand pratat mycket om hur deras största prioritet varit en övertygande artificiell intelligens för monstret och det är grymt roligt att se hur väl de lyckades. Varelsen följer inte en förutbestämd rutt genom banan och det är i princip omöjligt att förutse hur den kommer bete sig och konstruera en strategi utefter det.

Därför tog det mig som gammal van stealth-veteran lite tid att skaka av mig gamla normer som kommer på köpet med genren. Att ta sig förbi ett rum fullt av fiender i Metal Gear Solid kan liknas med pussellösning; man studerar fiendernas rutter och utnyttjar deras blinda vinklar för att ta sig förbi. Så fungerar det inte riktigt i Alien: Isolation då Xenomorphen kan befinna sig på helt olika platser varje gång du försöker tackla en situation. Detta är inte en säkerhetsvakt som patrullerar ett visst område och rapporterar eventuella fynd till huvudbasen, den finns där för att hitta och döda dig.

Alien: Isolation
Retrofuturismen som kärleksfullt återskapats av Creative Assembly är verkligen fantastisk.

Det finns inte något du kan göra för att skada varelsen så det gäller att hålla sig utom synhåll från den för att överleva. Vid ett tillfälle befann jag mig på Sevastopols sjukavdelning för att hitta medicin när den utomjordiska organismen gled ut ur ventilationstrumman och landade framför mig. I ren panik gjorde jag något så dumdristigt som att vända på klacken och springa för livet vilket snabbt slutade med en game over-skärm. Jag gjorde ett nytt försök och lyckades då hålla mig gömd under ett skrivbord länge nog för att den skulle gå vidare och leta i ett annat rum. Jag skulle ha vågat mig ut från mitt gömställe och tagit mig vidare när det hände för besten återvände snabbt och den här gången tittade den under bordet, varpå jag blev slarvsylta.

När du inte kan förutse vad som kommer hända får du istället agera i nuet och gå på rena instinkter. Det blir viktigt att våga ta språnget när en öppning visar sig, då varelsen är lika fast besluten att göra dig till köttfärs som du är att förhindra det. Att gömma sig är bara en tillfällig lösning och kan snabbt bli en dödsfälla. Xenomorphen vet att du är i närheten och om du sitter och häckar i ett skåp för länge kommer den så småningom dra slutsatsen att den borde undersöka skåpen lite extra. Då är du stekt. Ännu mer skräckinjagande blir det när den tröttnar på att leka kurragömma och lurar dig att tro att den har försvunnit när den i själva verket väntar på att du ska runda ett hörn eller gå under en ventilationsöppning varpå du - återigen - blir rymdkompost. Sedan dess har jag alltid tittat noga efter eventuellt Alien-saliv som droppar från dessa öppningar.

Alien: Isolation
Ljussättningen i Alien: Isolation är något alldeles extra men även rök- och eldeffekterna håller hög klass.

Det är inte bara monstrets artificiella intelligens som övertygar, även animationerna är väldigt, väldigt, väldigt välgjorda. Och det går hand i hand med faktumet att Alien: Isolation är ett riktigt snyggt spel (jag har i huvudsak spelat Xbox One-versionen). Att Creative Assembly lyckats få till estetiken från den första filmen har vi redan konstaterat men det är en trevlig historia även rent tekniskt. Särskilt ljussättningen är mästerligt utförd. Den närliggande solen ger ifrån sig ett brandgult sken när det väl finns fönster som släpper in det, ljuskällor flimrar ödsligt och skuggorna gör verkligen sitt för den otroliga atmosfären. Bilduppdateringen sjunker ibland i konsolversionen, men det påverkar inte skräckupplevelsen märkbart.

Spelkontrollen känns medvetet tung och nästan lite klumpig som för att verkligen förklara att Amanda verkligen inte är förberedd för den sortens trauma. Jag uppskattar också att nästan alla sorters aktiviteter och handlingar kräver ett visst mått input från spelaren. En så simpel sak som att svetsa upp låsmekanismen på en dörr är besynnerligt tillfredsställande. Och medan det lätt blir trist i längden att hacka dörrar och terminaler i andra spel är det faktiskt kul här. Pusslen är aldrig för kryptiska eller långdragna utan fungerar bra som en kul distraktion.

Alien: Isolation
Hacking-minispelet är faktiskt väldigt kul att lösa. Det finns flera olika typer av dekrypteringar att göra och ingen av dem är särskilt krånglig eller svår att förstå, samtidigt som det kräver mer av spelaren än exempelvis Watch Dogs gör.

Storyn bryter inte ny mark direkt, men det är en spännande och framförallt underhållande historia proppad av referenser till filmen. Röstskådespelet fungerar väl och särskilt Kezia Burrows gör ett kanonjobb i rollen som Amanda Ripley. Hon låter skräckslagen när det behövs och levererar sarkastiska kommentarer när det känns rimligt. Det är en väldigt lång och expansiv berättelse, en som tog mig 18 timmar att slutföra. Längden på spelet förvånade mig nog mest med hela upplevelsen. Värt att notera är att jag tog min tid, sökte igenom spelets olika skrymslen i jakt på komponenter att bygga med och ljudinspelningar som skiner ytterligare ljus på vad som faktiskt hände på stationen. Jag dog väldigt många gånger också.

När man är klar med kampanjen finns Survivor-läget att fördjupa sig i. Här släpps spelaren lös i ett begränsat område tillsammans med Xenomorphen och målet är att så snabbt som möjligt ta sig till målet och på vägen bocka av så många sidouppgifter du hinner med. Det är verkligen inte det lättaste att snabbt navigera sig genom banan utan att föra en massa oväsen som avslöjar din position för monstret som från början till slut är dig i hälarna.

Alien: Isolation
Om du spelar Xbox One-versionen tillkommer ett par Kinect-funktioner. Först och främst kan sensorn låta dig kika ut bakom hörn i spelet genom att luta kroppen. Du kan dessutom låta den lyssna efter ljud i din omgivning som avslöjar din position för xenomorphen. Personligen hade jag båda dessa funktioner avstängda då en ringande telefon kunde bli min död och för att det är så lätt att luta med vänster axelknapp. Men för den som vill finns de där, och de fungerar.

Vad som skrämmer och inte skrämmer i skräckgenren är såklart väldigt subjektivt, men jag tvivlar på att någon kommer att spela detta utan att skrika. Alien: Isolation innehåller alla de viktigaste egenskaperna hos ett bra skräckspel; tät och ruggig atmosfär samt ett ständigt och överväldigande hot, för att nämna ett par. Men det blev aldrig tillräckligt läskigt för att jag inte skulle orka fortsätta. Spelet gör ett kanonjobb med att balansera skräckelementen men lugnare partier där man kan pusta ut. Tack vare den underbart återgivna rörelsedetektorn vet du för det mesta var besten befinner sig. Det är istället under de tystare delarna som jag var som mest nervös. Alla de gånger som jag krupit genom trånga och beckmörka ventilationstrummor och fasat inför vad som väntar mig runt hörnet. Alla de gånger jag rört mig genom ett helt tyst rum i väntan på en otrevlig överraskning som aldrig uppenbarade sig.

Minuskontot då? Slutet kändes lite för abrupt och det lämnade mig med en del frågor som jag ville få besvarade. Sen tycker jag också att det är lite tråkigt att så väldigt många av Sevastopols överlevare kände sig tvungna att öppna eld mot mig så fort jag kom lite för nära, oavsett om jag visade tecken på aggression eller inte. Det fanns ett par tillfällen då jag mötte människor som inte ville se mig död men det var lite för lite av den varan, tycker jag allt. Människornas animationer är inte alls lika välgjorda som monstrets heller, särskilt ansiktsanimationerna (åtminstone utanför mellansekvenserna) lämnade en del att önska.

Alien: Isolation
Alien: Isolation kan inte riktigt mätas med jättar som Crysis 3 rent tekniskt. Men det är definitivt ett vackert spel och i kombination med den fantastiska designen är detta ett av de mer visuellt tilltalande spelen vi hittills fått se på de nya konsolerna.

Överlag är jag dock ruskigt nöjd och rysligt imponerad av Alien: Isolation. På förhand var det många som var lite oroliga för huruvida ett spel som går ut på att bli jagad av en läbbig rymdvarelse i 18 timmar skulle bli lite för mycket. Jag hyste själv dessa farhågor för även om jag gillade Outlast var jag nästan helt utmattad när eftertexterna började rulla, trots att spelet inte var mer än tre-fyra timmar långt. Men det är ytterligare en sak som Alien: Isolation gör bra. Det finns delar i spelet där man inte har sett skymten av monstret på två timmar. Det handlar lika mycket om att utforska den katastrofdrabbade rymdstationen och göra den funktionsduglig igen som det handlar om själva katt-och-råtta-leken. Jag kände aldrig att det blev för mycket och den tempobalansen är en av spelets största bedrifter.

Det känns surrealistiskt att sitta här idag och höja ett Alien-spel till skyarna efter att nästan helt hade gett upp hoppet. Detta är ett absolut, otvivelaktigt måste för fans av filmerna men jag är helt övertygad om att även nykomlingar kan uppskatta det som Alien: Isolation erbjuder. Det är ett spel som för mig har knuffat ner The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay från filmlicensspelstronen...

09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Estetik att dö för, välgjord och dynamisk monsterintelligens, fantastiskt tempo, grymt varierat, överraskande matig kampanj, oerhört tät atmosfär, fritt upplägg
-
Abrupt slut, ensidiga mänskliga konfrontationer
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Petter Hegevall
När skräcken plockas fram blir "Två-meter-dumheter" (det är jag det) inte mycket kaxigare än en väldigt, väldigt liten tant. Jag skriker, svettas och sover illa. I fallet Isolation har det inneburit kollektiv droppa i byxan här på redaktionen och det vore direkt tjänstefel att inte kalla det här spelet för vad det verkligen är: Ett litet skräckmästerverk. Otroligt snyggt, otroligt atmosfäriskt och väldigt spännande. 9/10

Medlemsrecensioner

  • ovesmedberg
    Spelad version PS4/PAL Hur ska du överleva? Upptäck den sanna betydelsen av rädsla i Alien: Isolation, ett överlevnadsskräckspel som utspelar... 6/10
  • xsantos282
    I generationer har vi fått många Alien-spel i olika former och handlingar. Efter megafiaskot Aliens Colonial Marines så förlorade jag hoppet om... 9/10
  • Imperial scout
    Det sägs att ingen kan höra dig när du skriker i rymden. Jag hoppas åtminstone ingen hörde mig skrika, för skräcken som jag fått uppleva har... 9/10
  • Strandpolo
    The Creative Assembly har verkligen lyckats med allt ifrån design till ljudeffekter med deras mål att föra oss tillbaks till Ridley Scotts... 8/10

Relaterade texter

7
Alien: Isolation (Android & Ios)Score

Alien: Isolation (Android & Ios)

RECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

Ridley Scotts originalmonster traskar in på våra mobiltelefoner och ett vettskrämd Hegevall har spelat igenom 2014 års bästa skräckspel på sin Iphone 13 Pro Max...

Alien: IsolationScore

Alien: Isolation

RECENSION. Skrivet av Oliver Thulin

Creative Assembly har axlat ansvaret att göra rymdäcklet rättvisa. En skräckslagen och imponerad Oliver Thulin har fällt den slutgiltiga domen...



Loading next content